Det är något med sommarlov som gör tacksamheten över att vara förälder ännu mer tydlig. All min längtan fick svar. Nu finns barnen här, och berikar livet så ofantligt. Med det i åtanke la jag igår ut en dikt (med en ofrivillig blankrad) på författarsidan på Facebook. Många glädjande gillningar från oväntade. Jag hoppas de är genuina och att de inte råkat slentrianslinta på tummen upp 😉
Dikten kommer också här, och fungerar lika bra på båda sorternas föräldraskap som vi har fått lyckan att uppleva.
En dag ska du fråga
”Var kommer jag ifrån?”
Den dagen vill jag våga
se allting som ett lån
Har fått dig som en gåva,
men äger inte dig
Nu när jag ser dig sova
så blir det klart för mig
Du är din egen, kära
som jag får älska nu,
får följa och får bära
Min tacksamhet är du.
Cecilia Ekhem (2010)
Att ha fått de efterlängtade barnen, och att vara del i en hel familj är min stora tacksamhet. Ändå är det tungt idag. Så ledsamt att må sämre så långt efter varje liten aktivitet och att vara sjuk så länge, och jag tänker mörka tankar om att det förmodligen är fel spår de hittat och att jag inte alls kommer bli frisk av den här tuffa medicinkuren. Jag försöker hitta hoppet genom att lyssna på Den blomstertid i olika versioner och en härlig sommarsamba som talar om längtan på ett sätt som jag tänker mig kan passa både älskande och barn-förälder.
Mitt bästa minne av Lill Lindfors var när jag såg henne och min vän Helén Tanzborn på samma scen. Det borde de vara fler gånger. Samma glädje och scennärvaro. Och fantastiska röster. Jag kanske får ta och skriva en duett för dem. Oavsett vad som händer med de där texterna, om de så bara blir liggande här i min iPhone, så hjälper de mig att tänka på annat än feber. Men ibland är det svårt, när febern hindrar mig från att leva som jag vill.
Jag längtar ut. Till sommaren.
