Idag frågade sonen hur gammal hans moster är. Jag kunde som vanligt inte svara direkt, utan måste först räkna ut hur gammal jag själv är och sen dra bort tre år.
Det är märkligt det där med år. Jag har mina åldrar i mig och kan rätt ofta minnas olika tider av livet. Ändå skulle jag bli rätt förvånad om jag såg den här personen i spegeln idag.
Det är både oro och glädje att tänka på hur barnens liv ska te sig. Nu är de barn och dottern snart ungdom. Tänk att det ska (hoppas jag) komma en dag när de är 40+ och kanske har egna barn. Det verkar ofattbart. En haiku från igår talar om den känslan.
Men åren går. Jag var nyss så här ung. Trettio år yngre. Snart har det gått trettio år till.
Tusen olevda liv.
En tonårskind smektes nyss, och en femårings hand. Kroppar i vila som ger ro till min egen.
”Du är min bästa mamma. Och pappa är min bästa pappa” så sa han, den lille ikväll. Och fortsatte glatt ”…fast jag har ju bara en mamma och en pappa!”
Sen hejdade han sig själv, stannade upp mitt i språnget och sa ”Nej, förresten.” Och vi talade en stund om att det har funnits en mamma och en pappa tidigare. Som vi inte känner.
Men vi känner varandra. Och det är oväsentligt om blod är tjockare än vatten. För i våra ådror rinner inget vatten. Men blod och kärlek.
Jag sitter och väntar på dansskolan medan junior övar. Disco Kidz.
Den här sortens aktivitet passar mig utmärkt. Man betalar avgiften och barnet dansar. Punkt. Inga ansvarsgrupper, fikafix eller lotterier. Därför passar jag mig noga från att bli hockeymamma och är inte det minsta avundsjuk på nära och kära som ägnar hela helger och många vardagkvällar på barnens idrottsklubbar. Jag beundrar att de gör det utan att sucka, men vill verkligen slippa det själv.
Barnen är synnerligen efterlängtade (som bekant) och jag älskar att vara med dem och att göra saker tillsammans med dem – men jag vill inte ägna all ledig tid åt aktiviteter som jag själv inte valt med människor jag inte har valt. Själviskt. Jajamen. Men så är det. Jag undrar om jag är en minoritet även här, eller om det är politiskt inkorrekt att avslöja att man inte vill viga all sin tid åt sina barns aktiviteter.
Det finns ett uttryck som ibland används mot såna som jag: ”Barnen är det bästa vi har. Det är klart att vi ska göra allt för dem.” Precis de orden fick vi kastade mot oss på första föräldramötet när vår nästan 2-åriga tös börjat förskolan. Ett föräldrakooperativ som tappade personal just när vi kom med. På det där mötet fick vi veta att vi minsann borde ta ledigt från jobbet och stötta på förskolan. Tydligen hade vi missförstått när vi trodde att vi skulle ha förskoleplats just för att kunna vara på jobbet.
Nu är det ju inte så att jag är emot ideellt arbete, för jag ägnar mig åt en hel del sånt – om än inte kopplat till mina barns hobbies. Men jag är mycket nöjd med att själviskt sitta här på en stol och pusta ut och filosofera medan barnet tränar. Fastän barnen är det bästa vi har.
När gossen i flera veckor hade dansat sig till förskolan var det läge att börja dansskola.
Hemma.
Själv har jag iofs varit hemma hela tiden, förutom några timmar på sjukhuset igår, men nu är familjen hemma från sina olika resor. Att vara ensam hemma och sjuk är förmodligen effektivare, men så mycket tråkigare. Återigen så innerligt tacksam över att ha en livskamrat. Att ha en familj. Och att sjukdomen inte är allvarlig, utan av en art som går över. Alldeles snart hoppas jag, efter några fler inställda aktiviteter och några fler dagar i pippikläder. Och några fler liter te.
Jag fick en mugg av tösen som kom hem sent igår. Älskad tös, som också älskar den där staden nu.
Tack för de fina bidragen hittills till frälsarkranstävlingen! Jag drar vinnaren ikväll efter kl 20.00, så du har chansen om du inte har hunnit delta än.
En del i föräldraskapet är att lära sig släppa taget. Att stå ut med skiljas åt för allt längre stunder. Nu åker stora barnet på en härlig resa. Saknad redan, men i tryggt förvar.
…när natten faller på. Eller nåt sånt var det i sången.
Dagen har varit lång och jag hade planerat att avsluta den, men nu lurade Kix mig att inte missa ett inlägg idag 😉 Så här kommer det. En film som jag inte minns om jag har delat med mig av. Det är barnhemsorganisationen, New Life Home Trust, som hjälpte till att göra vår familj komplett som har gjort filmen. Och människor som har tagit hand om vår lille, och sjungit på hans första och andra födelsedag finns med här. Då när han förstod engelska men inte svenska. Det pratade vi om i bilen på väg till dansskolan idag, när gossen frågade om man pratade engelska i Sverige på den tiden då Michael Jackson levde. Härligt oväntad fråga.
Och härlig (sorglig, lycklig, berörande) film.
Godnatt små kamrater, och tack för idag (en annan sång fick avsluta)
Jag har som sagt inte alls bråttom med att göra mig av med julen. Och idag fick jag hjälp av vädret att behålla julkänslorna lite till. Granen som numera står där utanför ytterdörren hade fått nytt pynt när jag klev utanför dörren strax före halv sju.
I fönstren lyser det fortfarande. Både av ljusstakar och av kattögon.
Utflyttad julgran
Och på en tolvåring hänger annat pynt.
Fönstertittaren från förra bilden hänger med matte
Men imorgon bitti är det tretton år sedan denna älskade tös föddes. Behöver jag säga att jag minns väldigt väl vad jag gjorde för precis tretton år sedan? 🙂
På fredag drar jag en vinnare i boktävlingen. Det är så roligt att ha fått in en hög med tävlingsbidrag redan nu. Tack! Och välkommen du också! Sen jag har lagt ut tävlingen har jag också fått skicka flera beställda böcker, och köpa Väntrum får man förstås också gärna göra om man inte ids tävla 😉 Boken kanske kan verka vara intressant bara för ofrivilligt barnlösa, men jag har fått härlig respons från andra som ”bara” tycker om relationsromaner – så kom igen och tävla om du vill läsa nåt nytt.
På fredag blir också vår lilla flicka tonåring. Det suger till i magen. Tretton år. Tänk att detta efterlängtade lilla pyre, som vi såg på bild första gången när hon var 9 mm lång, så smått börjar gå vägen från barn till vuxen.
VUL, juni 1998
I somras läste jag min dagbok från det där året, och efter den där ultraljudsbilden följde förstås lycka – men en oerhörd oro. Blödningar vid ett par tillfällen, och nånstans där på en kontroll ville BM kolla om hon kunde höra hjärtljud för första gången. Hon såg orolig ut och sa att ”det är nog ingen fara, ibland är det svårt att höra om mamman är mullig ( 😉 ) men jag skickar er på ultraljud för säkerhets skull”. Vidare till Kvinnokliniken på Akademiska där en knäpptyst gynekolog gjorde VUL. Till sist sa han: ”Nä. Jag ser inget barn.”
Mörker.
Vi skickades på ordinärt UL och fick vänta i flera timmar med gråten i ögonen och lyckan bortryckt.
Och så sen när staven målade utanpå magen för första gången, som om hon bara lekt kurragömma syntes ett sprattlande och livligt barn där på skärmen.Vi skulle få bli föräldrar.
Lycka.
Och föräldrar är vi. Med det stora ansvaret att lotsa våra barn genom de mörker de upplever, och med glädjen att få dela deras lycka. Föräldraskapet: högvinst och utmaning.
Min tredje roman är på embryostadiet och ska få växa ihop med storasyskonen Väntrum och den ännu outgivna efterföljaren. Nu ska jag ta och titta på det där embryot och se om det ska växa lite mer idag. Skrivardag: högvinst och utmaning. Men i en annan division och dimension än föräldraskapet.
Igår fick vi en kväll med stora barnet när lille umgicks med mormor och bonusmorfar. Vi andra åt på restaurang och gick på bio. Det sistnämnda hör inte till vanligheterna, så det känns alltid festligt oavsett hur filmen är. Vi såg The Stig-Helmer story. Mycket roligt att återse honom. Intressant var att dottern liksom jag reflekterade över om Stig-Helmer kanske har Asperger. Jag var galen i Sällskapsresan i mina tonår, och hade filmen som avslappningsmetod. Dottern har ärvt det draget, och ser ofta på både den och Snowroller. Det är bra att ta tid med barnen var för sig, och numera är det inte ofta vi umgås bara föräldrar och flicka. Men under nästan 10 år var vi tre. Så här såg vi ut julen för nio år sedan.
Pippilottjulen 2003.
Glädjen över att vara familj var just så här stor, och samtidigt var längtan efter att bli större familj enorm, och vi visste ännu inte hur syskonet skulle komma till oss. Vi trodde att vi visste och kämpade länge på den vägen. Tills det blev tydligt att vårt andra barn fanns någon annanstans. Nu går det inte att fatta att han någonsin har funnits någon annanstans än med oss. Men det har han. I nästan 2,5 år av sina dryga 5.
Och när jag såg den här nya filmen om New Life Home Trust, barnhemsorganisationen som vi har att tacka för vår lillemans fina start i livet, så kom tårarna många gånger. Paret som återser sin sons barnhem sitter på den trappa där vi satt i mars när vi var tillbaka. Mannen i slutet på filmen är föreståndare på Ambros barnhem och fanns för honom, tillsammans med sin fru och övriga anställda, de första åren. Och idag fick jag SMS från vänner som just idag var tillbaka till vårt gemensamma barnhem där pojkarna sovit i sängarna bredvid varandra. Tillbaka till våra barns rötter. De enda rötter vi känner till. Men nya rötter har skapats i möten – både med människor och länder.
Och så blev vi den familj vi skulle vara. En bild från vår första jul tillsammans. 1,5 månad efter vårt första möte.
Barnen och jag sovmornade oss medan maken sjöng på julotta. I ottan. Efter sen och lång frukost blev det en promenad till vår pulkabacke. Ett par julklappar skulle testas.
På kvällen var det dags för min och dotterns gudstjänstmedverkan. Hon sjöng, till fantastiskt komp, en sång som föddes samma år som flickan själv. Vi lyssnade så ofta på den när hon var kring året att flickebarnet så småningom sa ”Sunga Carola” när hon menade att hon ville höra den vid nattning. I min famn. Och nu sjunger hon den själv, så vackert. Mamman är stolt. Och ska nu återse storfilmen Amadeus (apropå musik och Carola) tillsammans med nästan-trettonåringen och hennes pappa.
