Jag vinkade farväl till båda längtansbarnen imorse när de gick till skolan, och tänkte som så ofta på vilken rikedom det är att de finns. Att vi har varandra. Vi som skulle bli familj. Så får jag höra den förkrossande nyheten att Kenya med omedelbar verkan satt stopp för internationella adoptioner.
Om det var så att det förekom enorma oegentligheter, och om Kenya hade resurser att ta hand om alla barn så skulle det här vara en god nyhet. Nu får den mig att gråta. Vad ska hända med alla föräldralösa barn som nu inte kommer rymmas på barnhemmen? Självklart ska missförhållanden och övergrepp aldrig tolereras, men att sätta stopp för alla internationella adoptioner straffar inte rika västerlänningar. Det straffar barnen.
En fem år gammal bild. Den här koftan har jag på mig just nu, men treåringen som då rymdes där – och som då nyss kommit med oss hem till Sverige har blivit en åttaåring som går i skolan. En reflekterande gosse som häromdagen pratade om det märkliga i att andra barn frågar vem som är hans riktiga mamma. ”Du är ju min riktiga mamma!”
Om han skulle ha fötts just idag, hur skulle det då ha gått för honom. Just i den tanken kommer tårarna.
Lär er det namnet.
Ngugi wa Thiong’o.
Förhoppningsvis är det namnet på årets nobelpristagare i litteratur. En författare jag inte kände till, men fick höra talas om när det rapporterades vilka författare som tippas som möjliga kandidater. Ngugi wa Thiong’o, en kenyansk författare som står överst på spelbolagens listor över troliga vinnare. Jag bad en bibliotekarievän plocka fram en bok och fick den hemlevererad häromveckan. Den förra låntagarens kvitto fanns kvar i boken. Det är nästan tjugo år sen den lånades förra gången!
Jag läser sakta och hisnar över otroliga och viktiga formuleringar. Den koloniala historien har jag inte läst ur det här, ickevita, perspektivet förut. Det behövs i en tid när människor startar namninsamlingar för att deras barn ska få höra och se rasistiska uttryck i barnfilmer…
Vi har ramsat Ngugi wa Thiong’os namn jag och min kenyagosse, för att riktigt lära oss det. Jag har fått läsa långa miljöbeskrivningar ur boken för honom, och själv har sonen rappat om hur gärna han vill att Ngugi ska vinna. Samtidigt har tempot i åttaåringens egen läsning ökat markant, och han tycker för första gången att det är riktigt roligt att läsa. Så roligt att läsläxan gjordes sent på lördagkvällen. Härligt tycker modern vars hela liv varit kantat av böcker, läsning och skrivande. Och extra roligt är det att en av huvudpersonerna i sonens läsebok heter samma sak som huvudpersonen i romanen jag skrev medan vi längtade efter honom.
Idag firar vi födelsedag. Vår yngste och sistfådde blir åtta år, och cyklar lyckligt omkring på en ny cykel som fanns vid repets slut. Den första alldeles nya och obegagnade cykeln. Stor glädje. På sig har han kläderna som låg i storasysters paket. Helt rätt för den lille modegurun, som gärna vill stajla om föräldrarna (som sjavar omkring i en hel del kläder från förra århundradet) men som tycker att storasyster har koll på vad som är snyggt.
Födelsedagarna ger alltid extra skjuts åt den tacksamhet som redan tapetserar hjärtat. Tänk att vi fick de här barnen. På dotterns födelsedag, och kvällen före, tänker jag alltid på hur det var när hon föddes. Vad vi tänkte och hur det kändes. När sonen fyller år tänker jag på en kvinna som jag inte vet något om, och som bar fram detta barn till världen och till oss.
Och så pratar vi om vad vi andra tre gjorde den dag lillebror föddes, ca 2,5 år innan vi alla möttes första gången. Vi fyra som var ämnade för varandra. Den här dagen för åtta år sen var vi hemma hos skånevänner och gjorde många minnesvärda saker. Samma vänner gav oss en liten honungsros när vi nyss hade flyttat in i det här huset. Nu är rosenbusken enorm, och just imorse slog den första rosen ut. Lagom till att pryda födelsedagsfrukosten för den fjärde rosen i vår familjebukett.
Runt min hals bär jag det halsband jag köpt på en massajmarknad i Nairobi. I den lilla kapseln ligger två riskorn. På det ena står dotterns namn och på det andra sonens.
Det är en obeskrivlig lycka att få lov att glädjas åt och berätta om sina barn. I den längtan ryms små, små strimmor av skuggor, från tiden då vi inte visste om barnen skulle komma. Och i de strimmorna ser jag dem som längtar och saknar just nu. Barnen som aldrig kom eller de som ska komma i en oviss framtid.
Jag får lov att glädjas. Barnen får lov idag. Samtidiga skolavslutningar gav en förälder på vardera ställe. Fadern fick höra femtonåringen sjunga flera låtar, tryggt och tonsäkert till vännens komp inför resten av högstadiet.
Sonen slutade ettan och stod och sjöng Idas sommarvisa på samma fläck som jag själv stod när jag slutade ettan 1978. Nya rötter växer ut och livsträden förenas.
Jag har ännu inte vant mig vid den funktionsnedsättning som drabbat mig, och jag märker att jag är så väldigt obekväm med att sticka ut. Trots att jag tycker om att inte glida med strömmen så är det obekvämt detta att inte alls ha valt det själv. Det har gått bra att göra rullstolspremiär. Jag kan delta lite mer i det som sker utanför hemmet när jag använder de hjälpmedel som finns. Ändå är det så svårt att vara annorlunda. Att tro sig vara föremål för andras blickar och inte riktigt veta vad de tror om mig. Som när jag sitter i bakfälld solstol under sonens fotbollsmatch och någon påpekar att jag verkar ha det bekvämt. Vad betyder det? Ser det ut som att jag är slö som inte orkar stå, när verkligheten är sån att jag inte hade kunnat se matchen om det inte varit för stolen, solglasögonen, solhatten och vilan före och efter?
Ibland tyngs jag av detta att sticka ut på ett sätt som jag inte gjort förr, och grubblar över vad människor tänker om mig.
Så ser jag på min son. Som svart sticker han alltid ut i vår familj och i de flesta sammanhang vi rör oss, så länge vi bor i den här delen av världen.
Han kan inte välja bort det. Vi har valt åt honom.
Vi kan ge all vår kärlek till våra barn, men vi kan inte påverka det som de kommer att möta. Och som adoptivföräldrar har vi på ett sätt valt att placera vårt barn i ett sammanhang som kan innebära utanförskap.
Foto: Ekhemmanet
Kanske har jag för första gången i livet fått smaka en smula på det utanförskap som det kan ge att avvika från mängden. Jag kommer aldrig att helt kunna sätta mig in i hur en annan människa har det, men jag kan sätta mig in i saker olika svårt eller lätt. Jag har lätt att sätta mig in i hur det är att vara rödlätt och överviktig, att ha katt, att drabbas av sorg eller depression, att kunna sjunga, att vara barnlös, att bli förälder, att lida av kronisk sjukdom, att vara vit i ett land där de flesta är svarta men vita har (givit sig själva) hög status, . Sånt som jag själv har erfarenhet av och kan relatera till. Jag kommer däremot aldrig att veta hur det är att vara svart i en vit kontext – men jag kan på något vis ana det en smula tydligare nu. Och den utmärkta dokumentären Raskortet bidrog med ytterligare en smula. Missa inte att se den på SVT Play, du som är intresserad av hur andra människor har det och hur kan du bidra till att inkludera.
Timbuktu berättar om utanförskapet i en av sina nya låtar.
Kropp och själ och livslust tröttas av förkylningen som gör det ännu svårare att vara sjuk. Jag är emellanåt dyster och less på sänglivet, och samtidigt tacksam över fina saker som föräldraskap och rösträtt. Idag är tid att glädjas både över att ha och vara en mor.
Idag är också tid att markera vilken värld vi vill leva i. Tack och lov röstade jag en av de där stunderna då jag mådde mindre dåligt. Trots att det finns situationer och förhållanden som vi inte kan ändra på, så finns det sånt vi kan påverka. Vem som ska bestämma i Europa till exempel.
”Och jag tränar på min svåraste mening. Allting är som det ska vara, just nu.” Klara Zimmergren ur ”Längtan bor i mina steg”
Bokcirkel med sjuåring. ”Är det på riktigt hon från Djursjukhuset?”
Här följer en grundkurs i barnalängtan, men först några rader om varför natten kom sent igår, när det redan hunnit bli idag. Det var omöjligt att släppa boken. När jag nattade vårt andra längtansbarn hade jag kommit halvvägs i Klara Zimmergrens bok, och vi talade en del om olika slags längtan innan han somnade. Som vanligt efter ett tack till Gud för att de kom till sist, våra barn. Denne gosse som vi mötte som 2,5-åring på ett barnhemsgolv i Nairobi. Första längtansbarnet, vår dotter, lyftes ur min mage tio år tidigare. Ögonblicken som förvandlade världen.
Liksom Klara Zimmergren skrev jag den bok om barnalängtan som jag saknade när jag själv levde i det. Min egenutgivna roman har inte nått så många ögonpar som jag skulle önska, men de otroliga läsarbrev jag har fått gör att jag vågar tro att den gör skillnad. Och att vi behöver prata mer, mer, mer om vad längtan efter barn gör med oss.
Nyligen fick jag frågan om jag bar på en känsla av skuld över barnlösheten eftersom jag inte kan släppa mitt engagemang trots att barnen har kommit. Intressant fråga, men ett rungande nej. Det är inte skuld, det är tacksamhet och angelägenhet som bär mitt engagemang. Fortfarande idag talas det för lite om barnlöshet, trots att så många drabbas. Annars skulle inte Klara Zimmergrens sommarprat ha dragit fram som en mild men överväldigande igenkänningsvåg bland alla varande och före detta barnlösa. Jag törs lova att alla känner till någon som har eller har haft svårt att få så barn. Ändå är okunskapen och tystnaden så stor. Därför har jag den senaste tiden uppdaterat min ”grundkurs i barnalängtan” och hoppas att många ska ta del av det här barnalängtansbiblioteket. Mina bästa tips för ökad igenkänning och förståelse. Nu när Klaras bok är utläst kan jag publicera det här väntande inlägget. Sprid det gärna om du tror att fler behöver förstå eller känna igen sig.
Kurslitteratur
Till alla som längtar, som har längtat eller som känner till någon som längtat efter barn.
Grundkurs i barnalängtan – för ökad igenkänning och förståelse
Roman Väntrum, Cecilia Ekhem.
Inför Ofrivilligt barnlösas dag, 24/5, kan du vinna den på Ekhemmanet.
Väntrum finns som talbok för läsare/längtare med läsnedsättning.
Så har vi fått uppleva en konfirmationshögtid i egenskap av föräldrar. Både jag och maken har varit konfirmandledare i yngre år, och liksom dopet är stort i våra liv och tro är förstås bekräftelsen av dopet också en högtid.
Dotterns dopljus fick brinna vid frukosten.
Långväga släktingar och några vänner var inbjudna. Inte för stort men ändå stort.
Nyss var denna flicka ett litet, oerhört efterlängtat, dopbarn i våra famnar. Nu stod hon där som konfirmand och välsignades ut i livet. I en av Sveriges största landsortskyrkor. Fullsatt till sista plats. Inför alla dessa sjöng vår dotter så rysvackert att jag ville resa mig upp och ropa. ”Hon är min!” Det gjorde jag inte. Trots att jag nog annars är rätt pinsam som förälder.
Andras händer hjälpte till att ordna med maten så jag kunde vila mycket under dagen. Ändå är jag förstås väldigt sliten idag. Men tacksam.
En klassisk lovdag med barnen. Spela spel. Äta våfflor. Glädjen i att se stora barnet göra ansträngningar för att skapa nära gemenskap med lilla. Och lyckan som sprudlar i den yngste när syskonen är tillsammans. Favoritspelet på favoritplatsen är förstås ett Astrid Lindgren-spel. Vi sätter de flesta frågorna och brukar läsa lusen av eventuella gäster, som de AL-tokar vi är. Och sedan i julas kan alla spelarna läsa frågekorten själva. Det är stort. Liksom Astrid Lindgrens gåva till oss är stor och rik.
Men idag blev jag arg på AB Saltkråkan, som varje gång jag råkar på n-ordet i hyfsat nytryckta produktioner. Varför, varför, varför kan de inte tillåta en varlig revidering av Astrids verk. Jag vill inte att mitt svarta barn ska behöva ljuda sig fram till ordet n***rkung. Jag ville inte att mitt vita barn skulle det heller, när hon från två års ålder var tokig i Pippi. Hon trodde ända tills Pippihajpen gick över att Pippi pappa var ”egilkung”. Vad nu det betyder. Bättre än originalordet är det hur som helst, trots att originalordet var relevant när det skrevs.
Men nu fick vi ta samtalet om det här usla ordet igen. Det samtalet behövs, men jag vill kunna välja när det ska tas. Inte låta barnet drabbas av rasismens historia när han vänder upp ett spelkort och börjar läsa.
Också förra veckan fick vi prata om rasismens historia när vi spelade spel. Men jag är inte säker på att jag lyckades förklara varför Pentagon byggdes med separata toaletter för svarta och vita. Jag kan nämligen inte alls förstå det.
Trots allvaret mitt i leken hade vi en fin dag, även om det tar fånigt mycket på min ork bara att prata och lyssna. Inte heller det går att förstå. Hur jag fick en sjukdom som gör att kroppen tröttas av varje slags intryck. Men somligt kan vi inte förstå. Det bara är så. Idag la jag en hel del av min kraft i potten och vandrade den lilla biten ner till vattenbrynet tillsammans med lilleman. Det är värt det. För där finns horisonten.
Jag tror jag är en horisontknarkare. Kan inte se mig mätt på linjen där himmel möter hav. Dubbla par solglasögon, solkeps och mössa gjorde det möjligt idag. Och mycket varsamma steg.
Nu väljer jag att skriva detta innan jag tar den första duschen på en vecka, för efteråt är orken nästan förbrukad. Jag älskar att duscha, men är inte så ofta beredd till den ofrånkomliga symptomförvärring som en dusch innebär. Och jag tänker att det vore nyttigt för alla människor att leva så här en vecka. Att behöva hushålla med sin kraft så att bara de nödvändigaste aktiviteterna blir kvar. Förvisso hänger jag mer än nödvändigt vid såna här apparater, surfplatta och telefon. Men de är min länk till den där världen som jag skulle vilja vara mer delaktig i, och på så vis känns de nödvändiga. Dessutom är de mina redskap för att långsamt, omständligt, skriva såna här texter och dikterna som ger en och annan medmänniska en aning av horisonten.
Den ser jag nu. För när jag lämnades ensam åt tystnaden, av älskad man som tar barnen på roligheter, gick jag ut och la mig här under fågelsången, intill havsbruset. Och jag känner mig lyckligt lottad. Jag har inte hälsan (som farmor sa), men jag har kärlek och jag har horisont.
Möjligen kan något av det bästa vara att få höra en fnittrig hittepåengelsk version av We are the world just när de toktrötta föräldrarna och den sjungande och pigge ynglingen ska till att sova.
Föräldralycka!
Och nu sover Michael Jackson Junior gott så att det hörs. Jag ska testa det med.
