– ”Nu stänger vi av teven när det åskar”
sa jag när det var slut på Sommarlovsmorgon.
– ”Neeej” kom det lite håglöst från sexåringen.
– ”Vi kan väl tända ljus och spela spel?”
– ”JAAAAAA! Vilken bra idé!”
Energin i topp hos junior, och sysselsättningen populär också för 14-åring och 42-åring. Särskilt när världens bästa spel finns att tillgå.
Morgonens huvudvärk och febertopp gav oro för (att aldrig bli helt frisk och) att dagens besök inte skulle kunna välkomnas. Men med vila och en medicincocktail blev det bättre. Lilleman fick träffa en jämnårig kompis som han träffar sällan men alltid trivs med. Menyn hade han bestämt och storasyster verkställde. Pannkaka! Regnet har vräkt ner, så det blev sällskapsspel (Filmjakten med bara Astrid Lindgren-frågor. Yey!) och innelek, men de yngsta två tog på badkläder och gick ut i ösduschen.
Så har båda barnen semester, hemma med en krasslig förälder. Då gäller det att hitta aktiviteter som är tillräckligt lugna men ändå fyller dagen med kvalitet. En långsam liten blomplockningstur, Madicken som ljudbok och semesterläsning.
Både jag och barnafadern har längtat efter att läsa Bröderna Lejonhjärta, nu gör vi det för junior om kvällarna och får läsa vartannat kapitel. Han är uppslukad av berättelsen, men blir ibland rädd – så pass att det har följt med in i drömmen. Så idag läste vi i hammocken i dagsljus (vilket natten förvisso också bjuder på just nu) många timmar före läggdags. Det verkar fungera, och kanske vi hinner igenom boken innan det är dags att se teaterversionen till helgen.
Igår vajade den kenyanska flaggan mot en blå himmel vid vårt hus.
Den 12 juni 2008 beslutade domstolen i Nairobi att vår son verkligen var vår. För första gången på drygt sju månader kunde vi visa hans ansikte på bloggen. En vecka senare fastställdes beslutet och vi kunde förbereda för hemresa.
Den 12 juni 2008 gick vår tös i Svenska skolan i Nairobi, och firade inte skolavslutning med sin klass i Svartviks skola. Men mormor kunde gå dit och berätta för glada vänner att vi snart skulle komma hem.
Idag är vår dotter så stor att inga föräldrar är med på avslutningen. Men jag åkte dit och smög in ändå, och fick höra fantastisk solosång. Stolt mor, som sen medicindopad tog mig till nästa avslutning. Den allra sista i sitt slag. Barnen sjöng så starkt och härligt, men både vemodet och regnet hängde tungt i luften. Jag satt där på medhavd stol och önskade att jag hade kunnat och fått vara kalasfixare också idag. Då skulle jag ha ordnat ett storslaget farväl till skolan och dess historia, och den personal som har funnits där för våra barn i vardag och glädje och sorg.
Idag har jag lagt mina mynt, de begränsade, och två års födelsedagar på ett bräde. Med gott om medicin och god hjälp gick det att genomföra ett kort kalas för gossen och hans lilla, fina förskoleklass. Om några dagar skingras de för vinden, men idag kunde de promenera med sin goa lärare de hundrafemtio metrarna till vårt hus. I flaggstången hängde Ida, och bokstaven på hennes mage gav tillsammans med två små uppdrag vägen till skatten. Tio fantastiska barn var med på noterna och så fina med varandra att det knappt går att tro sina ögon. Jag satt på en stol som en övermogen Madicken, och de satt vid mina fötter och sjöng för full hals de Astrid Lindgren-visor som kom på tal. Min mamma stod för bullarna och markservicen och affären hade lagat resten. Sockerdricksträdet blev enkelt till när en hink med läskflaskor ställdes vid foten av äppelträdet. Jag är så innerligt glad att det gick att genomföra. Som den kalasmamma jag är har det känts tungt att det, pga sjukdom, gått två år sen förra temakalaset. Men med enkla medel, Astridfantasi och god hjälp gick det att samla hela klassen innan skolan stänger och de börjar på olika skolor till hösten. Glad!
Efter 1,5-timmaskalaset tog mormor med sig blivande sjuåringen på shoppingtur, och storasyster är på vift på sitt håll. Själv ligger jag nöjd och vilar. På SVT sänds en fin och jazzrik dokumentär med Georg Riedel, som har gjort den mesta av musiken från Astrid Lindgrens filmer. Musik som våra barn känner väl och jag hoppas att jag nån gång ska få sjunga med barnbarn. Förmodligen var det här det sista Astrid-kalaset som våra barn gick med på, men om jag får bli både frisk och mormor/farmor så kommer jag nog inte kunna hålla fingrarna borta. Och så kan jag ju välja tema till mina egna kalas också i framtiden. 😉
I min (oväntat välspridda) lista över anledningar att oroas över rasismen fanns en punkt med som några ifrågasatte. Det var den om att de som inte ser ut som sjunde generationens svenskar alltid får frågan ”var kommer du ifrån?”.
Som jag skrev i en kommentar; för ett år sen skulle jag inte ha haft med den här punkten, men det senaste året har jag hört många adopterade, inklusive mitt eget barn, uttrycka att det inte känns bra att ideligen få den frågan. Att det ger en känsla av utanförskap att baserat enbart på utseendet förutsättas inte vara svensk. Och det verkar inte ovanligt att människor inte nöjer sig med svaret ”Göteborg”, t ex utan frågar vidare tills den som frågar är nöjd medan den som svarar kanske inte har lust att dra sin historia. Nyss spreds en film som med humor lyfter just detta:
Oskyldiga frågor kan bli skyldiga när de ställs om och om igen och med sin blotta existens pekar finger och säger att du är inte som andra. Jag är säker på att jag ställer såna frågor var och varannan dag. Också frågan ”var kommer du ifrån?” – men jag vill lära mig reflektera. Se att jag är del av något större. På gott och ont.
Det är många som lämnar sin adoptionsorganisation efter att adoptionen är genomförd. Jag skulle önska att det inte var så. Att man såg att organisationen inte bara är en barnförmedling, utan en viktig aktör för att påverka det samhälle som våra barn ska växa upp i. Som landets största adoptionsorganisation har Adoptionscentrum en särskild möjlighet, och ett särskilt ansvar att jobba med dessa frågor. Vid sidan av det görs ett fantastiskt biståndsarbete för att förhindra att barn överges i ursprungsländerna. Medlemskapet är värt varenda krona. Särskilt när såna här uttalanden görs:
Integration stavas mångfald
Adoptionscentrum vill ge större utrymme för mångfald – ett vapen mot rasismen.
Adoptionscentrum består av 5 500 medlemsfamiljer. Alla har erfarenhet av internationell adoption. Det innebär att det finns personliga upplevelser av möten med andra länder och kulturer.
För det barn som får en ny familj i Sverige är det viktigt att få fortsatt tillgång till sina rötter och sin ursprungskultur så långt det är möjligt och den adopterade själv vill. Att få vara svensk och samtidigt vara stolt över sitt födelseland är en möjlighet som ger starka och stolta individer.
För vuxna som väljer att adoptera innebär adoptioner inte bara att man blir förälder till ett barn med ett annat ursprung, utan erbjuder också en vistelse i ett annat land, ibland under flera månader. Detta ger unika erfarenheter och kunskaper om att lära känna en annan kultur. Många väljer också att ta till sig landets traditioner och göra dessa till en del av familjens högtider.
Tyvärr är det just nu aktuellt att debattera integrationsfrågor och frågor som gäller rasism och främlingsfientlighet. Rädslan och okunskapen gör att för många är integration detsamma som att alla ska bli svenska på svenskars vis.
Vi som organisation och enskilda medlemmar vet dock att det går kombinera det som vi kallar för svenskt med det som andra länder och kulturer erbjuder och att detta berikar och blir en tillgång på många plan. Det handlar om att på ett nyfiket och öppet sätt bjuda in och lära känna andra traditioner. Det handlar också om att vara trygg i sig själv och respektera det som är annorlunda och okänt.
Adoptionscentrum har i samband med sitt Förbundsmöte i Göteborg (25-26 maj 2013) antagit ett nytt intressepolitiskt program och gjort det än tydligare att vi även framöver kommer att arbeta aktivt mot det som är rasism och främlingsfientlighet för att skapa plats och utrymme för det som är ett mångkulturellt samhälle där alla får plats och där alla kan bidra med något!
Antaget vid Förbundsmötet i Göteborg 25-26 maj 2013
Idag är det Mors Dag. När dagen började firas fick alla Sveriges hushåll instruktioner för hur firandet skulle gå till.
Bild lånad från ett tjog förväntansfulla mödrar på Facebook.
Mors dag firades i Sverige första gången 1919, på initiativ av en författare vid namn Cecilia Bååth – Holmberg. Samma kvinna som översatte vår vigselpsalm ”Härlig är jorden” till svenska.
Själv är jag långt ifrån våra barn och deras fader just idag, och möter andra mödrar och fäder och adopterade som brinner för barns rätt till familj och mötet med människor som längtar. En viktig fråga har funnits på min agenda i fyra år kom äntligen till debatt och beslut. Febern fick stå tillbaka och engagemang och medicin hålla mig upprätt betydligt mer än kroppen vill. Det har givit utdelning. Viktiga kontakter knutna, viktiga diskussioner förda och beslut fattat. Jag är slut i kroppen och mår sämre fysiskt, men är så stolt över att ha orkat driva en fråga som förhoppningsvis kommer att göra skillnad för mammor och pappor, och därmed deras barn.
Så fort jag har fått chansen har jag lagt mig ner, trots att jag fortfarande är fånigt blyg över att visa min svaghet så konkret. Nu vågade jag för att frågan var för livsviktig för att få febra bort. Och just nu vågar jag ligga i soffan på en uteservering och drömma om nya tider, och glädjas åt det som är.
En livlig pojke med spännande idéer som ibland går överstyr så att de vuxna misstolkar och skäller fastän uppsåtet varit gott. En pappa som inte kan hantera sin ilska men vars kärlek skiner igenom så fort han är i harmoni med sig själv. En mamma som styr undan pappas vrede och bloggar om livet med ett speciellt barn.
Förutom att bloggandet inte skedde på nätet utan i blå skrivböcker så skulle det här kunna vara en berättelse av idag. Emil i Lönneberga. Igår var det 50 år sedan han föddes i Astrid Lindgrens fantasi. Det firade vi här hemma med att se Emilfilm och äta lyxkvällsmat: oliver, skinkor, ostar, salami och bröd. Ostkaka skulle det kanske ha varit, men det är inte riktigt lika gott. 😉 Som jag njuter av att hela familjen fortfarande är så förtjusta i Astrid Lindgrens berättelser. Förra året kunde vi inte åka till vårt favoritresmål Astrid Lindgrens Värld, men året dessförinnan (och många fler gånger decenniet före det). Då inköptes en femårspresent som användes hela födelsedagen. Emildressen.
Vår pojke sa igår att han inte är lik Emil i Lönneberga. Tänk jag tror att en Emil skulle ha kunnat se ut på ett helt annat sätt om det var idag Astrid börjat skriva. (sa jag ungefär) Men lilleman har rätt i att han inte är lik Emil. Han är förvisso – precis som Emil – full av liv och varm och vänlig, men får sällan så vidlyftiga idéer att de upplevs som hyss.
Grattis Emil i Lönneberga! Grattis Ekhems på Hemmanet – som får glädjas åt berättelserna än!
SVT bjuder förresten på härliga klipp från filminspelningen i sitt Öppna arkiv.
Det gick ett jordskred genom Facebook igår. Det delades och länkades hejvilt till en hemsida om varför feminismen behövs. En angelägen text och ögonöppnare från trettiotreanledningar.com, men till sist fylldes hela nyhetsflödet av samma länkar och bilder med exempel på kvinnoförtryck eller könsorgan.
Jag fastnar återigen i frågan varför somliga upprop sprids lavinartat medan andra på sin höjd får några tummar och kommentarer av dem som själva berörs av frågan. [Edit: Men just detta inlägg har delats oväntat många gånger! Oj! Rekord! 🙂 ]
Väldigt många känner till hur det är att vara kvinna, så på ett sånt upprop reagerar mängder. Desto färre höjer sin röst mot t ex homofobi eller REVA eller annan kränkande behandling av personer med utländskt utseende. Jag har hört vänner uttrycka att de inte riktigt förstår min oro för rasismen, och jag har läst om så många andra med mörkare hud i familjen som upplevt samma sak: omgivningen förstår inte, eller tycker att vi som påstår att det råder ett rasistiskt klimat i Sverige överdriver. Men det är ingen överdrift. Det finns anledning att oroas. Och kanske anledning att publicera listan jag låg och skrev på telefonen igår kväll innan jag somnade.
Anledningar att oroas för rasismen
1. Det kan i åratal hänga en bild på en restaurang utan att någon reagerar på att det föreställer ett svart barn som ges till bete åt alligatorer. (Tavlan med verklig historisk anknytning fanns på Daisy’s i Aspudden, men är nu borta. Tack till de ansvariga!)
2. Stora grupper av svenskar värnar mer om rätten att få kalla sina bakverk ålderdomliga kränkande namn, än om respekten för andra människor som hängs ut genom det namnet.
3. Ett parti som signalerar att människor är olika mycket värda beroende på härkomst belönas med ökad popularitet efter att deras politiker bråkat på gatorna och beväpnat sig med järnrör.
4. Åtskilliga blivande adoptivföräldrar får höra från en ”omtänksam” omgivning att det är bäst om barnet är så ljust som möjligt.
5. Polisen stoppar människor med det enda kriteriet att de anses ha ett osvenskt utseende. (REVA)
6. Populära barnboksförfattare väljer att beskriva brun hud som avföring. (Sune i Grekland)
7. Det blir uppror bland tittarna när ett stort filmföretag eller förlag väljer att uppdatera filmer och ta bort ålderdomliga nidbilder av personer från andra delar av världen.
8. Personer som värnar om att människor ska behandlas med lika stor respekt oavsett utseende och härkomst beskylls för att vilja vara politiskt korrekta.
9. Det finns personer som släpper kontakten med dem som fått familjemedlemmar med mörkare hudfärg.
10. Yttrandefriheten används som vapen i kampen om att få fortsätta sprida rasistiska bilder och texter.
11. Pappor undviker att krama sina döttrar offentligt eftersom en vit pappa och en dotter med ett asiatiskt utseende ofta får obehagliga blickar om de visar att de tycker om varandra.
12. Det finns långt mer än tjugo grupper på Facebook där medlemmarna hävdar sin rätt att använda ordet n*g*r.
13. Ett folkvalt riksdagsparti har ett kvinnoförbund som fritt sprider propaganda mot invandring med känsloargument som liknar 30-talets Tyskland.
14. Människor med annat än ariskt utseende förutsätts inte vara svenskar och får kategoriskt frågan om varifrån de kommer.
15. Många kända svenskar höjer rösten för att få behålla kränkande bilder och barnlitteratur.
16. Barn i skolålder kan få höra rasistiska ord av äldre damer – som inte vill sitta bredvid någon med mörk hud i bussen – utan att medpassagerarna försvarar barnet.
17. Public service beskylls för att vilja vara politiskt korrekta för att man tar in professionella (svarta eller rullstolsburna) barnprogramledare.
18. En pojke i behov av vård förvägras skjuts till sjukhuset med argumentet att ”det bara är en flyktingpojke”.
19. Små bruna barn blir kallade nedsättande ord av andra barn utan att föräldrar eller andra vuxna griper in.
20. Många lever med tron att de inte har några fördomar alls och ser ingen anledning till självkritik.
…
Kanske borde den som redan är trött sova istället för att skriva såna här listor i sängen. Men jag var ganska uppjagad efter att ha fått hela vardagsrummet tapetserat med instruktionsbilder på snippor och foton på kränkta kvinnor. Facebook kan fungera bra som den sjukes vardagsrum, men ibland stänger jag dörren för att kunna välja mina intryck. Vi kan inte välja vår hudfärg, men vi kan välja att låta bli att värdera människor beroende på ursprung eller utseende och välja att göra upp med gamla fördomar och föreställningar. Det är inte helt lätt. Men vi måste försöka. Jag måste försöka. Det kan vara mitt barn som nästa gång blir kallad svartskalle eller ifrågasatt om sitt svenska medborgarskap. Idag är det någon annans barn.
