Kategoriarkiv: Föräldraskap

Sovmorgon och pratdag

13 maj, 2013 Cecilia 2 kommentarer

Lilleman behövde sovmorgon och blev kvar med mig i stugan. Bara en månad kvar i förskoleklass, sen är plötsliga ledigheter ett minne blott. Tänk att jag har varit sjuk sen sonen gick i förskolan och dottern nyss hade fyllt tretton. Snart går han i ettan och hon har kommit i konfirmationsålder. Det är svårt att greppa.

En sen morgon blev det, men sen gick våra tempon åt helt olika håll. Jag är sliten och mer febrig och värkig efter helgen. Junior är som nyladdad och väldigt energisk. Imorgon blir det skola och fritids. Tack och lov att det finns!

Nu ligger jag i en utemöbel och tittar på en grå himmel och försöker förmå katten att inte äta upp tzatzikin på lunchtallrikarna och pratglade pojken att cykla fler varv runt stugområdet. Nästan ingen trafik alls på lilla grusvägen. Då får också en sexåring med ängslig mamma cykla helt på egen hand. Eller fot.

Adoption, Föräldraskap, Gott

Eftervärme och eftervärk

12 maj, 2013 Cecilia 10 kommentarer

Vår gosse är med fadern och lämnar sin bästa vän vid tåget. Igår sa vi farväl till övriga familjer efter en återträff som lämnar både eftervärme och eftervärk. Men värmen i form av glädje och tacksamhet överväger. Stora och små som möts väldigt sällan men har så särskilda band till varandra. Alla kom vi till Nairobi under 2008 och delade olika många månader av livet där tillsammans. Ett par barn har tillkommit senare och är en lika stor del av gemenskapen.

Enklast möjligt var temat, eftersom en feber krånglade till det, och jag vilade så fort jag kom åt. Och kanske det bidrog till ett lugnare tempo för alla inblandade. De flesta bodde på camping och skötte frukostarna själva, vilket gav stillsamma morgnar. Maten var enkel. Grillat, brasa vid vattnet några korta steg från stugan, Sundsvalls godaste hämtpizza (Biteline) och ett besök på restaurangen alldeles nära stugan (Galtströms Café & Restaurang). Lantlig lyx, och så härligt att se dessa barn sitta vid dukat bord och vara tillsammans så självklart fastän de ses så sällan.

Nästan alla är i samma ålder, nästan alla födda i Kenya. I helgen råkade dansskolans vårshow äga rum, med uppträdande för båda våra barn. Dålig tajming tyckte jag. Toppen tyckte gossen, som fick stå på scen med Kenyakompisarna i publiken. Bättre blir det liksom inte. 😉

Dagarna innan våra vänner kom mådde jag bättre än på mycket länge. Den tunga feberkepsen släppte sitt grepp en aning och huvudvärken lättade på ett sätt som fick mig att tro att kanske, kanske medicinerna jobbar i kroppen fastän väldigt, väldigt långsamt. Nu är både keps och huvudvärk tillbaka, som väntat efter så många möten och så pass få horisontala dagvilor. Men jag försöker ändå tro att det ska bli bra. Att vid nästa återträff har jag orken tillbaka och kan följa med på promenader och utelek. Jag hoppas det.

Föräldraskap, Gott

Kärleksband

10 maj, 2013 Cecilia 4 kommentarer

Två pojkar lyser och myser av att vara tillsammans under dygnets alla vakna stunder. Det första dygnet var det väldigt många stunder. 😉 Kärleksband!

Igår fylldes barnaskaran på. Vår fjortonåring fick sällskap av en jämnårig tös som också blev storasyster i Nairobi 2009 – och så en stor skara yngre barn, alla födda i Kenya. De sover på annat håll, men hela kvällen igår fylldes altanen och gården vid havet med dessa familjer som det är en särskild känsla att möta. Idag blir gruppen komplett och resten av glassbilsglassarna uppätna trots en grå himmel.

Efterrätten framkörd. Lyx på landet.

Adoption, Föräldraskap, Livsfunderingar

Syskonlängtan

6 maj, 2013 Cecilia 12 kommentarer

Det är en liten kropp här hemma som spritter av längtan och egentligen inte såg någon vits att gå i skolan alls denna vecka. Om några dagar kommer alla de adoptivfamiljer vi lärde känna 2008 i Nairobi. Pionjärerna bland svenska adoptivfamiljer i Kenya. Allra först kommer den vän, vars namn får ögonen att glittra på vår lille. Redan när de första gången var på besök hemma hos oss stod glädjen högt i tak.

December 2008 i vår lägenhet i Nairobi. Vi hade haft vår son och lillebror hos oss i en månad och den andra gossens föräldrar hade just tagit emot honom. De kom från samma barnhem, men hade båda tyvärr flyttats till huvudstaden inför första mötet. Tyvärr eftersom ytterligare en uppslitande separation verkligen inte var något vi önskade våra barn. Men här kunde vi inte påverka, fastän vi försökte, och ingen av oss hade sett barnhemmet där dessa två pojkar växt upp tillsammans. Först tre månader senare förstod vi hur nära. Då besökte vi den plats där de tillbringat två år tillsammans, ett litet barnhem med femton barn och nära band till personalen. Och till varandra. För alldeles intill varandra hade de sovit varje natt. Närmare än så här. (För det här är andra barnhemssängar, om än snarlika.)

En sjuksköterska på barnhemmet kallade dessa våra pojkar för ”social brothers”. Och så är det. Det närmaste biologiska syskon de kommer, så starka band fastän inga blodsband finns – där heller. Kärleken kräver inte blodsband. Den flödar ändå. Och fyller kroppar med längtan.

Föräldraskap, Gott, Livsfunderingar

Ansats och vila

4 maj, 2013 Cecilia 1 kommentar

Så kommer en dag då det skapade går i blom. En kreativ längtan som började hos mig och en kär vän för fem år sedan har nått en delfinal idag. Sånger med klanger och texter som sprungit ur mötet med Frälsarkransen, Martin Lönnebos radband. En hjälp till bön och livsreflektion i Jesu närhet. Ikväll fick jag höra flera av de texter jag skrivit, sjungna med stort komp och stor innerlighet. Rikt. Skaparglädje.

Att sedan få ligga i en soffa och sjunga tillsammans med goda vänner gjorde förstås också gott. Och sången vi sjöng passar så klockrent idag. Per Harlings ord fångar som vanligt så kärnfullt nuet. Också ett krassligt nu där varje utfärd kräver ansats. Ett skapande nu, och ett glädjens nu. Ansats och vila. Andrum och fest. Och när den sången var sjungen övade en solist till piano. Med ord och toner som fyller kroppen. Vår dotter var sångerskan. Lycka. Tack för möten och samtal, för konst och musik…

Morgon och afton, början och slut,
yta och kärna, höjder och djup,
allt tillhör dig Gud, allt tillhör dig.

Tack för barnet inom oss, för mognad och växt
för vardagens möda, för andrum och fest.
Tack för vidgade vyer, för skapandets lust,
för ansats och vila, för åldrandets höst.

Morgon och afton, början och slut,
yta och kärna, höjder och djup,
allt tillhör dig Gud, allt tillhör dig.

Tack för dofter och smaker, för färger och ljus,
för skapelsens skönhet, för vindrnas sus.
Tack för möten och samtal, för konst och musik,
för skrattet och gråten, som gör livet rikt.

Morgon och afton, början och slut,
yta och kärna, höjder och djup,
allt tillhör dig Gud, allt tillhör dig.

(Per Harling, Sv. Ps. 776)

Barnalängtan, Föräldraskap, Livsfunderingar

Livets lärdomar och andras hjälp

30 april, 2013 Cecilia 6 kommentarer

Det är Valborgsmässoafton och många eldar brinner. Feber, musikeufori, vänskapsglädje, familjelycka och tomtebloss av minnen. Som längtansförälder har man ofta många sorger i bagaget, men också många stunder att fira i sitt hjärta. Både vid assisterad graviditet och adoption är det många datum att minnas och människor att tacka för hjälpen i att bli förälder. Valborg är en sån minnesdag för oss. En årsdag för när min livmoder, tack vare medicinsk hjälp, blev ett modersliv. Nu är det barnet så stor att hon kan hjälpa sin mamma att storhandla och bära tunga kassar. Och hennes bror, som vi mötte första gången flera år efter att hans liv grydde, är vår tack vare andra människors uppoffring och hjälp. Han är älskad med samma självklara kärlek. Som om vi också skulle ha varit tillsammans från den första celldelningen.

Pannkaka med samma ingredienser som hemlagad, färdiglagad hjälp till trötta föräldrar.

Nu äter han mellanmålspannkaka och jag vilar darrig och svag efter handlingen. Pannkakan har en fabrik hjälpt oss att laga. Soffan jag ligger i dammsögs igår av en god vän som hörde min frustation över att varken ha en fungerande kropp eller en fungerande dammsugare. Så kom hon till min hjälp. Städade bort år av damm och gav värdefulla samtal om livets lärdomar. Det kan vara svårt både att få och att ta emot hjälp med det man inte själv klarar av, men när hjälpen är mottagen kan livet ibland bli så mycket bättre. Mer sol än pannkaka.

Föräldraskap, Gott

Beröring på djupet

29 april, 2013 Cecilia 11 kommentarer

Det var något magiskt redan att sitta längst fram och bli omsluten av dimröken från en vacker och lovande scen. Och den höll vad den lovade. En sån här konsertupplevelse har jag inte haft sen tonårens crusher för Niclas Wahlgren och Europe. Sarah Dawn Finer är en fulländad artist och jag är så tacksam att vi tog oss dit. Det kostade på. Min kropp gör ont idag och mitt tålamod med att vara instängd hemma är slut fastän det borde ha fått extra skjuts av en så otrolig konsert.

Det var den. Helt otrolig. Platserna längst fram är i lägsta laget, men att vara nära, nära det som händer på scen gör upplevelsen ännu tätare. När minspel och rörelser syns så tydligt. Fantastiska musiker, och en Sarah som får hjärtat och ögonen att flöda över. Närvaro, humor, beröring och en röst som fyller varje cell i kroppen.

Dessutom en väldigt personlig upplevelse. Vid varje konsert har Sarah dedikerat ”Med dig vid min sida” till någon i publiken. Jag hade sett det och skickat in min nominering. Den vann, och det var vår fantastiska dotter som fick sången sjungen för sig. För att hon finns vid min sida, hon som en gång var en dröm. Jag önskar att jag hade sparat de textraderna. Uppenbarligen berörde de eftersom just den dedikationen blev vald. Men nu fick vi höra dem uttalas av Sarah och sedan tacka personligen, under en vimsig och kort stund vid signeringsbordet.

Jag var också med på bilden, men bara stjärnorna får vara med här. En sliten och svullen febermänniska med stripigt hår fick klippas bort. Hårförlängning ska jag nog skriva upp på den världsliga delen av min önskelista. Den är lång nu. En till punkt kom med igår: att Sarah ska läsa och tycka om boken jag trots allt vågade ge henne. Kanske den punkten kommer som nummer två efter den viktigaste punkten – den som står skriven i blodrött bläck: Att få bli frisk.

Föräldraskap, Livsfunderingar

Längtan är kärlek

21 april, 2013 Cecilia 5 kommentarer

De senaste dagarna har jag omgivits av fraser som ”det är nu som livet är mitt” och ”låt mig få bära dig när du är svag”.

Det är vår fjortonåriga sångerska som har övat solosång till dagens gudstjänst. En sån dag går en stolt mor både på eufori och panodil, och det var svårt att hålla tårarna borta. Sångerna berör, liksom den unga tösen som jag får kalla min.

När vi kom hem sa gossen jag får kalla min, kanske inspirerad av Sarah-sången:
”Vet du mamma, jag har ALLTID älskat dig!”
När hjärtat hade blossat färdigt svarade jag att jag alltid har älskat honom, också innan vi kände varann…”…för då längtade jag efter dig, och kanske längtan är en form av kärlek?!”
”Så är det!” svarade han bestämt.
”Längtan är kärlek!”

Tulpanerna som vännerna bar med sig fick ta plats på utemöbeln som barnen torkade i glädje över att få äta lunchen ute. Under en hoppfull himmel.

Föräldraskap, Livsfunderingar

”Barn är för härliga!”

13 april, 2013 Cecilia 8 kommentarer

Känner ni igen repliken? Den om att barn ju är för härliga eller underbara. Den uttalas och skrivs så otroligt ofta – men klingar så märkligt i mina öron.

Ibland säger barn väldigt roliga eller klipska saker, men för mig är det inte alls detsamma som generaliseringen att ”barn är för härliga”. Som om de vore en homogen skara som går att generalisera kring på alla plan. Ibland gör barn otroligt märkliga saker, saker som går att förklara med adekvata utvecklingsteorier, men som för den vuxne som står bredvid bara upplevs som krångel eller dumhet utan dess like. Tänk dig att den vuxne då skulle utbrista ”barn är bara för dumma i huvet”. Inte känns det bra eller logiskt att värdera alla barn, miljarder individer, utifrån en specifik situation. I mina öron klingar ”barn är för härliga” lika ologiskt. Lika ologiskt som att säga ”pensionärer är för härliga”, eller som nån kanske tenderar tänka just nu: ”42-åringar är så otroligt störiga”.

Det sistnämnda påminner om en annan allmänt vedertagen generalisering. Den om tonåringar. Igår hade vi tre fjortonåringar här som skämtade, skrattade, underhöll med samtal och sång och tackade med stora ord för den goda kycklinggrytan. Typiskt tonåringar!

Individer i olika åldrar. Bilden är lånad från Stock.

Ditt & Datt, Föräldraskap

Runt kvarteret

7 april, 2013 Cecilia 6 kommentarer

När en liten person behöver röra på sig kan det inte hjälpas att mamman har väldigt begränsad ork. En snigelpromenad runt kvarteret fick det bli både igår och idag när familjens övriga två var borta. Gossen med cykel och oändligt mycket tålamod med sin trötta mamma. Jag i febertempo och bristande tålamod över att kroppen släpar sig fram när sinnet vill kunna skutta. Skuttade gjorde katten istället. Hon som verkar tycka att vi är hennes ungar som hon jamande ska valla under promenaden. När vi nästan var tillbaka vid vårt hus lämnade hon oss och la sig för att lurpassa på en annan katt.

Det är tur att både katt och sexåring nöjer sig med utflykter inom en tvåhundrametersradie. Och att följande samtal utspelade sig när vi kom in:
– Vad ska jag gööööööra?
– Du kan få massera mina fötter med hudkräm.
– Okej!

Cecilia summerar