Det här med rollekar var det längesen vi ägnade oss åt. Jag är över huvud taget inte nån lekmamma. Fenomenal på att hitta på temakalas, men lätt uttråkad av vardagslek. Fast idag blev det en lekstund som var värd lite extra huvudvärk. Sexåringen köpte en gigantisk penna i Stockholm, och att han ritade med den medan jag låg på kökssoffan räckte för att teatern skulle vara igång. Han blev Bertil och jag blev Nils Karlsson Pyssling, och helt lägligt kom en liten publik på tre personer.
Gaaaaah vad jag längtar till Astrid Lindgrens Värld! GodegodeGud! Låt mig få en frisk sommar!
Sarah Dawn Finers ”Till dig” har jag lyssnat till så ofta. En sång som på ett unikt och träffande sätt beskriver hur det är att längta efter det barn som ännu inte finns. Att sörja någon som ännu inte är sedd.
Sarah Dawn Finer – Till digLåten Till dig för första gången live, här med ett akustiskt smakprov på en kommande stor produktion.
Till dig
som ännu inte har nåt namn
du är bara en dröm
jag hoppas ska bli sann
Till dig
med all den kärlek jag vill ge
jag har väntat länge nu
känns som en evighet
Till dig
som jag hoppas jag får känna
ditt lilla huvud mot min arm
lilla stjärna utan namn
Innan åren springer bort
innan det är försent
jag är bara en bland
miljoner som längtar
jag vet tro mig jag vet
Till dig
som jag vill se växa upp
torka tårar från din kind
få dig att skratta
att vara still
Till dig
ett löfte som du får
jag lovar att älska dig
så mycket som det bara går
Vi blev familj. Jag förundras över det varje dag. Så nära är den där tiden av smärtsam längtan, den som Sarah sjunger om. Just under huden finns den tiden, och gör tacksamheten över det jag har än mer skimrande, och ibland nästan overklig. Dem som vi längtade efter, saknade med sån styrka, de finns här nu. Jag önskar så att de som idag längtar så det gör ont ska våga tro att en annan tid ska komma.
En annan dag.
Det egna skrivandet hjälper mig att minnas. Dikterna och min romanfigur Bea hjälper till att hålla längtan vid liv.
Längtan som förde mig hit.
Bea i Liselotte Svelanders och Peter Nykvists gestaltning. Romanen Väntrum (Cecilia Ekhem)
En ny bok kommit i vår ägo. En som jag hört så mycket om och trott att det var svårt att få tag på. Det var inte alls svårt. Det räckte att leta rätt på författarens hemsida och skriva ett mejl så var beställningen gjord. Och förra veckan kom den. Hjärtat mitt.
Dan Höjer har skrivit och Lotta Höjer har illustrerat denna fantastiska berättelse som får rösten att skälva och barnet att säga ”läs den igen”. Hjärtat mitt. Poesi i barnboksformat, och en berättelse som alla borde läsa för sina barn. Särskilt föräldrarna till de barn som frågar ”var är dina riktiga föräldrar då?”. Vi är riktiga föräldrar till båda våra barn, även fast det ena har blivit till i min livmoder och tillbringat alla åren i vår omsorg och det andra blivit till i en annan livmoder och vårdats av andra famnar de första åren. Det är glesare med barnböcker om resan att bli familj genom adoption. Därför gör det mig alldeles lycklig att den här boken är helt perfekt. Den har allt. Hjärtat mitt beställs via Dan Höjers hemsida. Nu ska jag skriva och tacka för en bok som har fått vår adoptionsberättelse att nämnas flera gånger extra den här veckan. Och den sena lördagkvällen när sexåringen bad mig läsa boken igen, gjorde jag inte det. Men släckte lampan och viskade honom in i sömnen med en annan berättelse om ett telefonsamtal, ett par bilder, en resa och ett möte med hjärtat mitt.
En dag av vila och alvedon gav en kväll av visdom och allvar. Skratt (förstås), värme, tårar (ibland där andra skrattade), hjärtatihalsgropen och skratt igen. ”En negers uppväxt.” Äntligen kom Marika Carlssons föreställning till Sundsvall.
Jag hör till dem som reagerade starkt på att Marika valde n-ordet i titeln sin humorshow om rasism och utanförskap. Det var när jag var ung och omogen, och tänkte ungefär att det tydligaste beviset på en rasistisk grundsyn är att säga ”neger”. För ett knappt år sen ungefär. 😉 Jag tycker fortfarande att det är helt förkastligt att beskriva människor med n-ordet. Det har blivit och förblir ett djupt nedvärderande ord. Skillnaden nu är att 2012 öppnade ögonen för den mer subtila rasismen. Den som vet att vara rumsren och använda rätt språk, men som bär på skrämmande rasistiska värderingar som riskerar gå förbi utan att man märker det. Förbi och in i riksdagen. Just det här lyckas Marika på ett avväpnande men starkt sätt förmedla i En negers uppväxt (se DN:s recension) just för att hon själv är svart och med humor kan ge galet talande exempel. Men också för att hon ser och vill göra upp med sina egna fördomar. Dem som svensken alltför sällan törs erkänna sig ha. Fastän nog många av oss tänker generaliserande tankar om, eller håller plånboken utom räckhåll från ”osvenska” människor beroende på deras utseende, språk eller klädsel. Det här behöver alla, i synnerhet alla som ”saknar fördomar”, se. Sök rätt på en föreställning nära dig, eller se TV4-intervjun med Marika om showen.
Vi satt på första raden, så nära att vi hade kunnat fota en så här tydlig närbild om vi hade plockat upp telefonerna under showen. Det gjorde vi inte. Vi var uppslukade. Jag hade sällskap av min yngsta syster ikväll, min bonussyster som precis som Marika har erfarenhet av att växa upp som svart tjej på en liten svensk ort. Som kunde instämma i princip allt det som Marika har upplevt. Sånt som jag behöver lära mig för att förstå vad det är min son kommer att möta under sin uppväxt. Förmodligen kommer han inte behöva bli kallad n-ordet så ofta och kommer nog inte beskriva det som en n***rs uppväxt, men utan tvekan kommer han att uppleva hur det är att växa upp med ett utseende som får människor att göra andra bedömningar än om han varit vit. Kvällens föreställning var därför en viktig lektion för hans mamma. Jag önskar att alla fick ta del av den. Och när Marika berättade om sina erfarenheter av Finland gav det mig aningar om att vännerna på andra sidan viken och deras svarta barn har ännu mer att tampas med än vad vi har i Sverige.
Varje dag föds nya liv. Varje dag slutar hjärtan att slå. Varje dag.
Igår kväll, innan den här dagen föddes tittade jag länge på mina sovande barn. Fjortonåringen i sin säng, efter ett par timmar i soffan med mig. Tätt intill varandra. Lillebror, i min säng som vanligt när pappan är bortrest och hans plats är ledig. När jag stod och såg på storasyster tänkte jag på den dag, när det var hon som var i sjuårsåldern, när vi var tvungna att berätta för henne att ett hjärta hade slutat att slå. Att hennes klasskamrat hade dött. Igår gruvade jag mig för att vakna till en ny dag och ge hennes lillebror ett liknande besked. Att hans kompis på skolan dog igår. Det är för obegripligt. För svårt. Det svåraste. När barn dör.
Vi känner inte familjen, men känner så med dem att det gör ont. När sorg drabbar är det skönt att få ge medkänsla som är handfast och konkret. Just nu får det konkreta vara att tända ljus för det lilla hjärtat som slocknat och och att be för familjen. Och så det konkreta att lotsa de egna barnen genom livets skuggsidor. Det smärtar att båda våra barn som så pass små ska ha behövt uppleva att förlora en kamrat. Vi vill skydda våra barn än mer än oss själva från allt som gör ont, men det är dömt att misslyckas. Istället får vi försöka hålla dem vid handen och leda dem igenom.
Vi tog på oss våra armband idag, både jag och lilleman. Frälsarkransen. Hans lilla krans av livets pärlor fick bli en länk till samtal om mörker och hopp. Nattens pärla, den svarta, glittrar extra starkt idag. En dag när skolans beundransvärda personal får bära både barnens och sin egen sorg. Så som de gjort tidigare. Men nu ska de också bära att detta är den nästan hundraåriga skolans sista termin. På skolgården står ett litet träd som planterades till minne av vår flickas klasskompis. Nästa läsår kommer inga skolbarn leka i dess närhet. Och ännu ett barn kommer aldrig leka här mer…
Medan jag låg i min soffa och funderade på mitt eget författande kom en annan författare i vägen, och betydligt mer angelägna funderingar. Jonas Hassen Khemiris text i DN idag. Han skriver om REVA, som jag fyllts av oro för redan tidigare, men tar det ett steg längre än till polisens metoder för att hitta papperslösa. Visar på revor i bilden av ett välkomnande och varmt Sverige, där beskrivningar som avvaktande och svalt är för snälla omdömen om vårt land.
I detta land ska mina barn växa upp, i detta land har andras barn idag och under lång tid dömts och bedömts enbart utifrån färgen på skinnet och håret eller utifrån språkmelodin i deras familj. Ibland faller missmodet som en tung, mönstrad fyrtiotalspläd över mig. När feberfilten redan finns där blir det lite svårt att andas. Och bilderna på den mönstrade pläden sticker som nålar i huden. Nidbilder. Schabloner. Som trots revorna, trots alla år som gått inte bleknat.
I detta klimat är det en utmaning att vara förälder, att försöka hjälpa sina barn att bli trygga, generösa personer som litar på och tror gott om sin omgivning. Det var mitt ansvar också när vi bara var blekhudade familjemedlemmar, men än mer nu när jag har min yngste i famnen. Hittills har hans upplevelser av utanförskap stannat vid menande frågor och okända barnahänder på håret, men vad är det som väntar? Vilka revor kommer vara ofrånkomliga i hans livsväv?
I hallen står tre par Converse. Ägarna, vår dotter och hennes vänner, sover efter en sen och varm filmkväll tillsammans. Tre vänner som känt varandra mer än halva livet och som sprider glädje omkring sig när de är tillsammans. Tre flickor ska ju inte kunna fungera ihop sägs det, och jag undrar varför. Är det inte ännu ett uttryck som förminskar kvinnan. En påstådd sanning lika verklighetsförankrad som den att man blir gravid av att slappna av. Så är det inte. De flesta blir med barn som önskad eller oönskad följd av sex. För allt fler av oss är det annat som behövs för att det ska bli barn. Laboratorium eller domstolar. Föga romantiskt, men frukterna desamma. De efterlängtade och högt älskade barnen.
Nyligen har Statens medicinsk-etiska råd kommit med en rapport där man tar ställning till assisterad befruktning. Av någon anledning, förmodligen nyhetsvärdet, så är det främst frågan om surrogatmödraskap som har lyfts i debatten. Diskussionerna pågår i kommentarsfälten till artiklar om detta, med lika mycket låsta positioner och påhopp som vanligt. Och grova förenklingar. Icke barnalängtande slår fast att barn inte är nån rättighet och att alla borde adoptera, barnlösa ser frågan genom sin längtan ofta utan det globala perspektivet. Jag är överens med SMER. Surrogatmödraskap är en svår fråga, men kan i vissa fall vara etiskt möjligt. Men när barn blir till i fattiga länder för att fylla rika människors längtan efter barn har det passerat min etiska gräns. Jag tänker på fjortonåringarna på övervåningen och anar att det finns kvinnor i världen som ser sina unga döttrar bli gravida, med alla risker det innebär, enbart för att de behöver pengarna. Därför uppskattar jag SMER:s formulering.
Samtliga i rådet anser att kommersiellt surrogatmoderskap inte är en etiskt godtagbar metod.
Kommersiella former av surrogatmoderskap riskerar att leda till exploatering av kvinnor och en kommersialisering av fortplantnings- processen och barnets tillblivelse. Det kan ifrågasättas om surrogatmödrar i kommersiell verksamhet handlar autonomt om de är i en ekonomiskt trängd situation.
Det finns kvinnor som på grund av fattigdom är beredda att låna ut sin kropp så att rika barnlösa ska kunna få barn. För mig är det inte en fråga som handlar om barnalängtan, utan om ekonomiska fördelningar och mänskliga rättigheter som skiljer sig åt beroende på var i världen du bor. Fattigdomens lösning kan inte vara att kvinnors kroppar på olika sätt används med syfte att tillfredsställa andras behov. Så länge det sker behövs Internationella kvinnodagen, och biståndsprojekt som stärker kvinnors och flickors ställning. Idag ger jag en SMS-gåva till Föräldralösa Barn, Adoptionscentrums insamlingsstiftelse. I arbetet med adoption har Adoptionscentrum fått unik kunskap och rika nätverk som har gjort att man de senaste decennierna har arbetat med att förbättra tillvaron för barnhemsbarn, givit stöd för att stimulera till inhemsk adoption och påverkat myndigheter och beslutsfattare om att barn på institutioner far illa. Tänk om alla de som kallar adoption för välgörenhet istället kunde ge en summa till det arbetet. Adoption är inte välgörenhet. Inget barn ska behöva växa upp och höra att föräldrarna var fina människor som räddade barnet från barnhemmet. Barn ska komma till föräldrar som längtar och älskar, och har kunnat släppa tanken på graviditet och blodsband. Då är adoption välgörande.
Barnhem där barnen mår gott, och väntar på det godaste. En egen familj. Att få bli någons efterlängtade och egna barn.
En person kommenterade en artikel om surrogatmödraskap så här:
”Det finns ingen anledning till surrogatmödrar eller provrörsbarn. Världen är full av barn som behöver föräldrar. Det borde underlättas för folk att få adoptera. Varje familj borde ha åtminstone ett adoptivbarn”
Den personen menar alltså att vår dotter inte borde ha blivit till eftersom ägg och spermie fick hjälp att mötas. Den personen tror alltså att alla föräldralösa barn i världen kan adopteras. Den personen tycker alltså att det är bra för barn att hamna hos vilka föräldrar som helst, som hos rasister eller svårt sjuka.
Grova förenklingar och många gillande tummar på kommentaren. Vi människor gillar förenklingar. Men tillvaron är långtifrån enkel.
Bekymmerslöshetspärlan har varit ofingrad på sistone, men ibland kommer en glimt av den. Hakuna matata-pärlan.
En glimt kom via mejl. Jag hade hittat adressen till en av landets mest kompetenta inom den sjukdom jag tror mig lida av, men som mina läkare inte riktigt övertygats om eftersom mina provsvar inte ser ut som de borde. Att då få snabbt och engagerat svar från en expert som bekräftar mina egna tankar var stort. Särskilt när hen på eget bevåg samtalade med ytterligare en specialist och sen återkom till mig. Med ord som fick mig att andas en lättnadens blå suck över att jag orkat stå på mig och att kampen redan lett till att jag förhoppningsvis får börja medicinera inom kort.
Och idag en blå dag med minste älsklingen, som har längtat efter att få vara ledig mitt i veckan. Så nu delar vi soffa och reser till Masai Mara. För naturen i Lejonkungen ser precis ut som denna otroliga nationalpark i vårt Kenya. Vi har varit där en enda gång. Strax innan gossen fyllde tre och strax innan han blev vårt barn också juridiskt. Ett år senare såg vi Lejonkungen och han sa: ”Det är Masai Mara!”
Vi myser i nuet och längtar samtidigt efter resor. Efter att möta Simba i sin rätta miljö och på närmare håll. Min lille drömde inatt att vi var på väg till Paris, och nyss sa han. ”Mamma, tror du att Lejonkungen finns i Paris?” Det trodde jag. Simba heter ju Disney i familjenamn. Jag hoppas vi nån gång får åka dit och se efter.
Mamma och barn, Masai Mara 2009. Vi möttes på nära håll. Se så lik denna mamma (med kärlek till ungen i blicken) är Simbas mamma i Youtube-klippet.
Sömnen fattas mig. En reva i min annars goda sömn ger plats för sjukdomsgrubblerier och jag tänker längtansfullt på Törnrosa. Tänk om jag fick sova tills Prins Hälsa väckte mig med en feberutsuddande kyss.
Intill mig ligger andra prinsar och sover. Den yngste håller ibland min hand i sömnen.
Jag gav upp sömnen och läste istället det jag missat om polisens nya projekt. Det som kallas REVA och benämns som ett projekt ”enligt metoden LEAN”. Det är bedrövligt både att kalla Lean för en metod och att dessutom använda det till försvar för en slags etnisk utrensning. Oavsett vad man vill komma åt så liknar detta tilltag inget jag hade trott skulle förekomma i Sverige. Bilden av polisen i Kenya var skrämmande. Vetskapen om att de när som helst skulle kunna stoppa oss och kräva oss på handlingar. Nu är det precis vad som händer i Sverige.
Om min son, som ligger här intill och sover, hade varit tio år äldre skulle han ha tillhört de drabbade. Polisen skulle ha velat stoppa honom och kräva honom på identitetshandlingar om han åkt tunnelbana i Stockholm eller buss med sin barndomskompis i Malmö. Som om det inte räcker att vanliga Svenssons kommer kräva dem på svar om ursprung i tid och otid. Nu ska polisen också göra det.
