Dagens ljus…
…alla varma människor som här och på andra sätt visar omtanke om mig.
Dagens ljus…
…de två sköna personer som deltog i min julklappschans och som jag med glädje skickar varsin Väntrum till.
Dagens ljus…
…ett oväntat och härligt lyft av Väntrum på en fin hemsida.
Dagens ljus…
…barnens fantastiska dansskola Danceworld, som bjudit på otrolig julshow där våra och andras barn och ungdomar allt de lärt sig.
Dagens ljus…
…en familjesöndag med spel och skratt och Sunes jul.
Glad första advent och gott nytt kyrkoår!
Det susar genom livets strid
en fläkt av himmelrikets frid,
en klang av harpotoner.
En aning fyller varje bröst,
och stilla ljuder Andens röst
i jordens alla zoner:
O mänsklighet, ställ dörrn på glänt;
Det är advent, det är advent!
(Psalm 109. Carl Boberg, 1883)
Första december verkar vintern ha kommit med besked i stora delar av Sverige. Här har det snöat så att också husets utsida är adventspyntat. Katten simmade genom snön (som dottern uttryckte det) för att komma fram till ytterdörren.
Inomhus är det också advent. Jag älskar den här tiden. Julmusiken flödar. Det gamla röda kommer upp ur källaren och så fort ljusen är tända och damm och skräphögar dolda av den tidiga skymningen så blir det stämning. Jag kan rekommendera att sänka kraven och göra bara det som får dig att trivas. Det är inte säkert att man mår bättre i ett tokstädat hus, även om vi lätt luras att tro det den här tiden. Jag tror de flesta skulle må bättre av att göra mindre och vara mer. Nu önskar jag förstås att jag hade varit frisk nog att välja bort görandet för att jag vill det, och inte för att kroppen hindrar. Men jag försöker njuta av adventsstämningen mellan sjukdomssuckarna.
Första december är förstås tid för adventskalender. I morse satt hela familjen och såg första avsnittet av årets tevejulkalender. Jag och maken följde dem också innan vi fick barn, men just Greveholm såg jag inte så mycket av eftersom jag tyckte skådespelarna var så tråkigt amatörmässiga. Men årets uppföljare bådar gott.
På Facebook (som jag strax tänker inaktivera och adventsvila ifrån) ser jag mängder av paketkalendrar. Ingen sån får våra barn i år, även om det har varit roligt de få gånger det har blivit nån. Några pusselbitar per dag har varit det vanligaste innehållet i de där kalendrarna hemma hos oss. I sista stund gjorde jag i alla fall en slags kalender till barnen. Den idén bjuder jag gärna på. En digital kalender gjord i gratisvarianten av Power Point.
När man klickar på dagens stjärna länkas man vidare till Youtube. Idag bjöd jag på första spännande avsnittet av 1999 års julkalender Julens hjältar. Det var min första efterlängtade advent som mamma, och jag minns den tiden i ett särskilt skimmer.
Men bäst av allt idag var att vi föräldrar fick en julkalender av barnen. När de var ensamma hemma några timmar häromveckan drog fantastiska trettonåringen igång ett hemligt projekt. Den finaste kalender jag sett. Bakom första luckan fanns en stjärna som sexåringen ritat. Lycka!
Det är domsöndag. Sista söndagen på kyrkoåret. Nästa söndag, första advent, börjar allt på nytt. Ljuset och hoppet blir synligt igen. Jag tror att just domen är det som får många att ta avstånd från religioner. Eftersom det i vår tid är så fjärran att ställas till svars. Men jag tror på domen. På att det finns rätt och fel eftersom människan är utrustad med en känsla för rätt och fel. Inte alltid korrekt kalibrerat, men instrumentet finns där. Inom oss.
Så jag tror på någon slags dom. Och jag tror på att förlåtelsen finns. För alla.
Hur människan ska tro, vara, göra för att förlåtelsen och himlen ska kunna tas emot är en fråga som engagerar många. För mig är det inte ett bekymmer. Jag tror att det med Jesus död och uppståndelse skedde något omvälvande som gäller alla människor, och jag tror att tron är viktig för att förlåtelsen ska bli verklighet. Men jag tror samtidigt att ingen människa kan avgöra vem som har tillgång till förlåtelsen och himmelriket. Vad som sker i och efter dödsögonblicket vet ingen. Kanske ett gudomligt möte där allt ställs tillrätta. Kanske inte. Men jag är glad att få leva i visshet om förlåtelse och liv redan här och nu.
Igår tändes all julbelysning upp i Sundsvalls stenstad, till tonerna av Stad i ljus. I år, det femte året som denna sagolika tradition ägde rum, sjöng fantastiska Helén Sjöholm när staden gick från mörk november till ljus advent. Vår familj kunde inte vara med på torget i år, men jag bär med mig rysningen från tre senaste åren när jag har stått där på torget och sett mörker bli till ljus. En symbol för min djupaste tro. Att ljuset segrar över mörker och död.
Vi var inte med vid ljusceremonin, men fick ändå uppleva ljus och värme av särskilt slag. Tillsammans med goda vänner, en kväll att minnas resten av livet. Det tog på mina begränsade krafter, och det känns i kroppen idag som smärta och tungt huvud. Men det gör inget just nu. För ljuset finns kvar inombords. Och tacksamheten över allt det jag har som inte behöver stå på någon önskelista. Familj, vänner, tro, hem, måltidsgemenskap. Ljus.
Jag sjöng med i en favoritpsalm under radiogudstjänsten. Den psalm som jag har sjungit många domsöndagar. Som solosång, vänkvartett och församlingssång. Innan gryningen. Just nu sjunger min vän den i datorn, på svenska. Men här finns en engelsk version som jag inte tidigare hade hört.
The silence of the dawn. Så vackert. Det är mörkt och tyst innan gryningen kommer. Men den kommer. Alltid. På något sätt.
Varning för hög volym på applåderna…
Text: Ylva Eggehorn
Musik: Benny Andersson
Så kom du då till sist, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbaner.
Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner.
Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar, du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen, du följer oss dit ingen annan når.
Du är den sång om livet som jag glömde, den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.
Ännu en dag av nödvändig vila. Soffa och små livgivande samtal på olika sätt med människor som berör mig.
Adventstiden berör mig också. Och ger liv och frid. Så jag tjuvsmakar. Bytte lampskärmen till stjärnan redan nu. La mig i soffan, lyssnade på stillsamma P2 och vilade länge med blicken på det hoppfulla ljuset. Betlehemsstjärnan som visar vägen till det himmelska ljus som vunnit över all världens mörker.
Lussekatten hjälper till att tjuvsmaka på tiden som ska komma. Hon hittade julkulan som hade gömt sig bakom nån möbel sen förra julen. Snart är den här igen.
En lång sjukhusdag på annan ort har tagit på krafterna rent fysisk. Imorgon kommer den dag som skrämmer mig mest, men jag har gått in i nästa fas. Har pratat så mycket om min rädsla att jag nu, fastän rädd, kan börja tänka att snart är den dagen bakom mig. Eller som Christina skrev under förra inlägget. ”Också detta kommer att passera”. Och tills det har gjort det låter jag mig omslutas av omtänksamhet, böner, kärlek och julstämning.
Jag får vila i ett övernattningsrum där den okända som ansvarar för pyntandet har förstått att börja i tid. Julmusik, clementiner och pepparkakor gör sitt till. Omsluten av preadventskänslor.
Omsluten av vänskap. Vännen som stått mig nära i 24 år, en vänskap som drabbade och fyllde hjärtat omedelbart. De många timmarna i bilen räckte inte till allt vi hade att säga varandra, efter alltför lång tid utan möten. Men timmarna räckte till att fylla mig med ro efter ledsen ensamhet. Och hon är här än. Och förgyller också min vila med blomma, ljus och godaste te. Som omsluter.
Omsluten av mitt armband, Frälsarkransen, som hjälper till att samla tankar och böner inte enbart för mig, utan för andra jag tänker på. Familjen därhemma, glimrande i kärlekspärlorna.
Omsluten av andras böner och välgångsönskningar. Det är fantastiskt att få vara föremål för så många människors goda tankar. Tack.
November. Denna utmobbade månad är inte grå hos oss. Den skimrar av årsdagar.
Den här dagen är en av alla de datum som lyser starkt i minnet. Den sjätte november för fyra år sedan stängde vi våra åtta resväskor och begav oss till tåget.
Bilderna är från packningen inför senaste Kenyaresan, 2011. Och storväskan som rymmer en lång tolvåring inköpt på secondhandmarknad i Nairobi 2009.
Kramar, vinkningar och lokatidningafotograf. Nu skulle vi iväg på vår stora resa. Den som skulle vara mellan fyra och max sex månader. Trodde vi. Åtta blev det innan vi kom hem. Fyra i familjen.
Tre var vi som reste. Tre hade vi varit i nästan tio år. På Arlanda mötte en stor skara vänner upp den kvällen och firade av oss med middag i avgångshallen. Vi var på väg. Till lillebror.
Före oss hade ett paket rest ner. Ett litet pussel och ett bläddervänligt album.
Albumet innehöll bilder på oss tre. På varenda en hade vi samma kläder på oss. De kläder vi skulle ha när vi mötte vår lille 2,5-åring. Så att han säkert skulle känna igen oss. Det var adoptionsorganisationens fina idé. Och den fick oss att bära just dessa kläder i handbagaget.
Idag har jag just den tunikan på mig. Den som väckte en haiku redan igår.
tröjan kramar om
och påminner om dagen
då kärlek blev till
En av bilderna på oss tre hade jag satt fast på utsidan av paketet. Den fick vi se när vi kom till Nairobi. Det fotot satt fastklistrat ovanför vår pojkes säng på barnhemmet.
Den som utan frukost i magen segar sig till affären fastän orken är liten kan få för sig att köpa, inte bara mjölk och clementiner som det var tänkt, utan också guldkant. En god plocksallad och en alldeles för tidig gyllenbulle. Den smakade för lite saffran, men var ändå godare än en brödbit till guteteet efter salladen. För den smakade vänligt. Given med värme till någon som har haft det tufft ett tag. Just idag till mig själv.
Den som tycker om den gyllene bilden som vår sons gudmor har målat, kan med fördel titta in på Ekhemmanet på Facebook (det funkar även för ickefejsbokare) och beställa den till extrapris. Bilden ingår i barnboken Vänta Lydia! som jag och Maria skrev när vi väntade. På mycket gott som vi inte hade kunnat föreställa oss.
Nu väntar jag på annat. Den oifrånkomliga undersökningsveckan och den svårfångade hälsan. Och är vänlig med mig själv under tiden. Så pass vänlig att jag ska låta mig lyssna på julmusik idag.
Idag är en sån där dag som jag kunde drömma om när vi längtade barn. En slags drömdag, feber eller ej. Tyvärr så är ej:et rätt onödigt, men just idag är den hyfsat balanserad och tillåter långsam aktivitet. Familjetid.
Alla fyra tillsammans, fritt från måsten och tid att göra saker tillsammans hela dagen. Promenera (resp hoppa och skutta) några hundra meter till en mysig fikaplats. Komma in och tända brasa. Spela spel och tända ljus. Denna dag av ljuständning för de saknade får det också lysa tacksägelseljus över livet.
PS. Dagens svåraste fråga i Filmjakten klarade ingen i ALV-familjen. Klarar du den?
Hur långt kom Pippis pappa när han skulle till Nordpolen?
Det finns vissa återkommande teman i den här bloggen. Te är ett sånt. Jag är kinkig med vad jag dricker, och det är trist när det sinar i burkarna. Det gjorde det förra veckan, och samtidigt blev jag påmind om en webbutik som jag handlat från tidigare.
Kränku på Gotland.
Igår kom det ett fullmatat och efterlängtat paket på posten.
Just idag är sånt som webbhandel extra välkommet. Jag tog en kort biltur till den minsta affären i trakten, och trots att jag går där och hänger på kundvagnen så blir jag helt slut efteråt 🙁
Det blir till att ligga här i soffan och dricka te resten av dagen. Med febernedsättande altandörr öppen.
