När bäste vännen är på besök finns det stor anledning att vakna tidigt. Och all anledning att hissa Kenyaflaggan.

Just nu är jag en mycket lycklig författare.
Ungefär så här ser mitt leende ut. Så att ögonen inte syns.

Varför jag är så glad kan du läsa i en kommentar till förra inlägget och hos Ekke. Eller på min författarsida på Facebook. Den får du gärna gilla om du gillar att gilla. Jag har gått och hoppats ett tag på att få fira hundragubbesjubileum, men det går lite trögt 😉

Men jag är glad ändå.
Att få göra skillnad. Det är lycka det.

Idag fick lilleman välja middag. Det blir favoriträtt: slow cooking med mycket prat, dans och musik därtill.

Igår blev det däremot snabbmiddag de lux. Jag hade lagt ett storpack köttfärs i påsar och passade på att klämma ihop några naturella biffar på samma gång.

Vitlök, spiskummin, salt och peppar vid stekning. Sen hjälpte kyl och skafferi till med resten.

En annan slags vila…

…är att möta gamla goda vänner.

För 22 år sedan var vi tre. Nu är vi nio. Och mötena är fortfarande vila, skratt och djup. Långt mellan gångerna, men nära ändå.

Skrivardag efter hektiska dagar.
Drycken för skrivandet är te. Idag är dottern ledig och fick välja sort, så det är choklad/mint i koppen. Det drack jag mycket i mina egna tonår, men de senaste 20 (!) åren har mina tepreferenser varit väldigt snäva. Det är nog rätt otacksamt att köpa te till mig eftersom jag har så specifik smak. Det går bra att dricka det mesta (förutom grönt eller ”parfymerat”) men de tesorter som ger njutning och som nästan är ett måste för skrivandet är få.

Gute – det var den första bland mina favoriter, så lakritsälskare som jag är, och äkta Guteblandning från Kränku ska det helst vara.

Munk – det finns två sorters munkte. Den ena blandningen ger mig rysningar och den andra får snarare axlarna att sjunka och friden att infinna sig. Här är det också gotländska Kränkus te som gäller, men det är inte alla som har den. Jag har varit i många tebutiker och sagt nej tack efter att ha stoppat näsan i burken med ”munkte”.

Kvitten – min största passion. Jag tror jag började köpa det i Umeå 1990, och nu hittar jag att den fina tebutiken har en webbshop….

Brunkullan – en jämtländsk teblandning med samma smakmelodi som mina övriga favoriter. Jag väljer oftast det svarta men även rooibos. Ta en titt på de ljuvliga bilderna på hemsidan.

Det finns alltid en tekopp med när jag skriver. Också när jag trycker ut ett färdigt manus och för att skicka in det till förlag. Fyra förlag fick det och fyra sa nej. Men ett av nejen var så pass personligt och innehållsrikt att jag förstår att jag inte ska ge upp. Ändå har inget fler förlag fått romanmanus nummer två. Det är inte konstigt att jag aldrig blev idrottare eftersom jag tycks sakna uthållighet. Inte i skrivandet, men i försöken att nå ut med det.

Men eftersom själva skrivandet och inte administrationen runt det är det som fyller mig med glädje (förutom läsarnas ljuvliga återkopplingar som är bäst av allt) så fortsätter jag med tredje romanen nu istället. Min huvudperson får inte dricka sånt här te, utan en dryck gjord på malda teblad. En stark dryck med varm mjölk och socker.

Om alla somnar tidigt framför teven (efter ett På spåret-besök på ljuvliga Zanzibar som jag gärna återvänder till) är det fullt naturligt att kliva upp halv sju och sätta en deg.

En stor deg eftersom kyrkans årsmötesdeltagare ska äta de flesta av bullarna, medan jag själv är på Adoptionscentrums årsmöte. Tyvärr med mycket färre deltagare fastän vi täcker en så stor region.

De två semlor som har inmundigats tidigare går inte att jämföra med tillfredsställelsen kring de hembakade. Men om ni ska köpa semmelbullar inför tisdag rekommenderar jag Hattings oskurna framför Pågens ”hamburgerbröd”.

Bilden berättar mer än att semlor är gott:
Gröna Anna-fatet har jag fått efter min farmor. Det blå fatet köpte min beresta mormor på Rhodos. Den blå muggen köpte mamma när vi vakade länge över pappa på neurointensiven i Umeå. En mugg till oss var, mamma och två systrar, i olika färger. Mina tekoppar har jag beskrivit mer utförligt tidigare.

Valentins dag är en bra dag för att fira kärleken lite extra. Och kärlekarna. När den yngste kärleken skulle sova tackade han ja till att höra en sann kärlekssaga. Tre akter blev det. Första akten om de första två som blev kära för länge sen orsakade kvillrande skratt. Andra akten, om flickan som föddes väckte förundran och tredje akten, den som han hört oftast, om pojken de tre längtande fick, gav uppspelt lycka.

Lycklig är också jag. Över att ha fått så mycket kärlek i mitt liv. Jag trodde som kärlekskrank 19-åring, som knappt hade fått nosa på kärleken, att det här med att älska och bli älskad var nåt för andra och inte för mig. Tänk så roligt det kan vara att ha fel!

Mannen är på resande fot, men barnen och jag åt hjärtemiddag, och efter den sanna sagan med gossen, ser tösen och jag på romantisk film.

Det blev efterrätt och musik på Spotify och iTunes. Igår upptäckte jag ett iTunes-kvitto jag hade glömt. För en dryg vecka bad kära dottern för första gången att få köpa en låt. Det fick hon. Greatest love of all. Och en vecka senare fick den sköna sången en alldeles ny klang.

För ett år sedan saknade vi en liten spinnande symbol för kärlek som hade funnits med oss så länge. Nu finns en annan liten vän här: IMG_8606

En del bilder från den sköna helgen. Lördagen började med uteaktivitet:

Barndomens strövarbröd gjorde comeback.

Och en lång och skön dag senare avslutades dagen med en månskenspromenad i riktig kyla. Härligt.

Söndagen började inte riktigt så kylig, så före frukost blev det en långpromenad. Frisk luft, god mat och goda vänner i olika åldrar. En fin helg.

Tjejer från 11 till 40+ har samlats för stugmys och vila. Först en stund ute i ljuvlig sol och kyla. Glödhoppor gräddade på öppen eld och skön promenad för mammorna. Med den här utsikten:

Nu är vi inne, spelar spel, får frisyrer och ska göra en till brasa. Gott!