En busenkel lunch får bli ett busenkelt inlägg. Idag kör jag grönt och sparar på kraft – fastän jag helst skulle vilja skotta den otippade snön för att underlätta för tappre maken som får göra all aktivitet som generar röda pluppar. Den här soppan var dock både grön att äta och att göra, och om nån fastar under fastan, enligt 5:2 eller annan modell så funkar den nog bra där med. Men vanliga ätande människor behöver lägga till en rejäl macka med proteinrikt pålägg.
Femminuterssoppa med spenat
– Koka upp 5 dl vatten med en pressad vitlöksklyfta och en hönsbuljongtärning.
– Rör om och lägg ner två stora nävar färsk bladspenat.
– Låt koka ett par minuter och klicka ner en matsked naturell färskost.
– Mixa med handmixer och slurpa i dig grönskan.
Jag halvligger i en fåtölj intill brasan. Utanför fönstret ser jag havet. Tekoppen är fylld och tömd flera gånger. Philip Glass musik ackompanjerar eldens knaster. Ikväll kommer en vän som jag längtat länge efter.
Vila extra allt.
Välbehövligt efter att jag senaste veckan har ansträngt mig mer än vad jag tror att jag orkar. Bara för att testa min kapacitet. Den är begränsad. Tillfriskningen klarar inte att jag tänjer för mycket på gränserna. Jag mår sämre istället för långsamt bättre om jag inte lyssnar in hur mycket kroppen orkar och lägger in mycket vila. Nu vet jag det, och nu är sjukskrivningen förlängd så att jag ska kunna låta tillfriskningen fortsätta i sitt snigeltempo. Men också sniglar kommer fram, så jag vilar i min väntan. Och känner tillförsikt.
Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan Herren hör och ser.
Våga vänta tryggt: Snart har dagen grytt.
Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.
Det är nästan svårt att andas nu. Så vackert är det ute. I regn och i sol, en guldkantad värld. Jag skulle kunna stanna bilen var femte meter när jag lämnar hemmet för mina små ärenden, men det får räcka med då och då. Och oj så jag önskar mig en systemkamera. Tänk såna bilder jag hade kunnat ta. Det är nog tur att jag inte har någon. Då hade jag inte tid att vila som jag behöver. Och det är under soffvilan som jag får ork och som dikterna blir till.
Det är skönt att inte lida av någon bokstavskombination när det gäller maten. En sån kombination som får kolhydrater eller förpreparerade livsmedel att upplevas som gift. Idag äter jag bröd som knådats i brödfabrik, sålts ogräddat i butik och färdigställts i vårt kök. Ingen ansträngning, men god njutning tack vare att vissa principer saknas.
Det betyder inte att jag har principer mot hemmalagat. Tvärtom. Det är utmärkt och lyx att stoppa i sig sånt som jag eller någon annan framställt, men det betyder inte att jag tror allt annat är farligt. Till brödet njuter jag vindruvor som växt i en väns växthus och äppelmust som maken gjorde igår av våra egna äpplen. Friskt och fantastiskt. Och vackert!
För två år sedan fick jag vara med om en mäktig konsert på min födelsedag. Igår (några dagar före årsdagen) fick jag uppleva något liknande. En konsert där min vän och favoritsångerska samlat andra otroliga musiker och bjöd på andras sång och musik vid sidan av sin egen. Vid båda tillfällena har fantastiska Andre de Lang varit med och sjungit flera sånger som jag tycker så mycket om. Som denna. Hallelujah, I’m alive. Om att inte ta livet för givet, men att ändå se att livet är en givet, som gåva, trots all kamp och smärta. Trots ovisshet och oro. Halleluja. Jag lever.
Två av sångerna som sjöngs, med fullt komp, utmärkta körare och den bästa soloröst jag vet, hade jag själv skrivit texten till. Jag blev så generöst presenterad och strålkastarbelyst där jag satt, att många kom fram och tackade mig för texterna sen. De som fått höra och de som fått sjunga dem.
Berörda.
Tacksam är jag, över människors ord till mig, över gåvan att kunna nå fram med mina ord. Dessa sångtexter är skrivna av en frisk Cecilia, men fastän sjukdomen tar mycket av friheten ifrån mig så går det fortfarande att skriva textrader på det här sättet. Ett hopp om att få fortsätta beröra också om sjukdomen ska fortsätta bita sig fast.
Hallelujah, I’m alive.
Och spinner när någon klappar mig.
För lite sömn och för oberäknelig sjukdom. Då krävs höstmedicin. Efter ännu en dag av vila packade jag med te och saft och torra mariekex när jag hämtade sonen från skolan. En kort tur med bilen till min barndoms gata och min barndoms damm.
Hit gjorde jag utflykter i alla årstider i min egen barndom. För ungefär fyrtio år sen. Obegripligt. Hur blev jag så här gammal? Jag som nyss var ett barn som drack saft ur en gammal sirapsflaska just här.
Igår eftermiddag bjöds jag till en god väns stuga tillsammans med en handfull andra väninnor. Ett möte som gjorde gott. Samtal om livet och döden, föräldraskap och egen barndom, gemensamma tårar och befriande skratt. Gott att äta och dricka, fotbad, havsutsikt, tända ljus och stjärnhimmel.
En stor gåva att få umgås på det sättet i en nära gemenskap med personer som jag umgås olika ofta med, men som alla inbjuder till nära samtal. Det blev en riktigt sen kväll. Senare än på länge, så idag är jag tröttare än på länge. Tog mig till kyrkan för ett viktigt välkomnande, men väl hemma föll tröttheten över mig som en säck. Jag somnade flera gånger när jag och junior spelade spel. 😮
Trots trötthet och feberglansiga ögon idag så är jag glad. Gårdagen berättade att jag har betydligt mer ork än i våras. Huvudvärken höll sig borta och jag var alldeles närvarande utan att störas av sjukdom. Hopp.
Ikväll somnar jag mer harmonisk. Efter att ha fyllt på med påminnelser om goda höstminnen, tänt många ljus och sett andra löften om att älskade hösten är här. Oavsett hur jag mår och vilket humör jag är på så kommer vännen höst troget.
Det är skönare att inte vara arg, men inte finare, trots att det är de harmoniska bilderna vi helst visar upp för andra. Och kanske helst ser? Så här kommer de.
Mer i vila med mig själv, men ännu mer omgiven av förkylningar. En hostande liten kärlek skallrar i rummet intill, och gör mig nog sällskap i sängen snart. Och om man ska vara vaken till ljudet av skrällhosta så är det en fördel att inleda hyfsat harmoniskt.
På lördagens morgon rullade vi hemifrån med vårt nya hem på släp. En helg i vacker miljö med kyrkan. Så mycket enklare det känns att vara med som ofrisk när sängen och prylarna finns med. Och när det är möjligt att gå undan och vila när som helst, och se himlen genom husvagnsfönstret.
Eller havet genom ett annat fönster.
Människor i olika åldrar, olika livssammanhang och olika slags band till varandra. Men trots olikheten en enhet. En del av den kristna kyrkan. Ljus i mörkret.
Vi missade lyskvällen i stugan, den fina traditionen då sommaren vinkas farväl när kusten lyses upp av mängder av ljus. Men en lyskväll i miniatyr kunde vi ordna själva med medhavda marschaller. Och andra slags ljus på stranden. Stora och små. Unga och gamla.
Igår fick jag höra en utmärkt solist sjunga den, och för en vecka sedan sjöng Sarah Dawn Finer den tillsammans med Kungliga Filharmonikerna. Med dig vid min sida. Sången som jag lyssnat på med tårar i ögonen så många gånger det senaste året. Särskilt när min dotter fick den dedikerad till sig på Sarahs turnéavslutning i Sundsvall i våras. Idag dagdrömslyssnar jag på den igen. Från vinterns Musikhjälpen som fick mig att byta från P2 till P3 under flera veckor.
Vad jag dagdrömmer om?
Att bli mirakelfrisk över en natt.
Att få höra denna sång lajv igen och att få tala om livet med sångerskan.
Att kunna börja jobba och känna att det håller.
Att våga och kunna boka resor till familjens drömresmål.
Att någon ska höra av sig och vilja göra film av Väntrum.
Att jag ska orka och kunna besöka bokmässan i september.
…
Massor av vidlyftiga drömmar som kanske inte kommer bli verklighet. Men ibland får dagdrömmar vara ett sätt att klä ut både tron och hoppet i glittriga kläder. Så jag låter mig hållas.
