Igår kväll tog jag mig ut på en efterlängtad träff med två vänner på den enda restaurang som jag nånsin längtar till. Fantastisk italiensk mat och värme som når in i hjärtat. Sån där värme som får ögonen att vattnas. Som när mitt påbörjade tillfrisknande firades av både vänner och värd.
Vi har delat de senaste åren de här vännerna och jag. Glatts och sörjt med varandra. Häpnat över både glädje och sorg som drabbat både oss och dem vi har nära. Vänner som det går att visa sina dystraste sidor för utan att vara rädd att de ska gå. De står kvar, och samvaron berikar och stärker.
När det gäller vänner är jag oerhört lyckligt lottad. Men jag tror egentligen inte det är något lotteri. Fantastiska människor har kommit i min väg utan att jag själv har kunnat påverka det, men att det har blivit djup vänskap kan jag tacka alla parter för, också mig själv. För att jag och vi vågat gå under ytan. Vågat öppna upp och blotta våra smärtor. Jag är övertygad om att det är det som bygger de riktigt nära relationerna. Förmågan att dela både yta och djup. Somliga stunder är vi helt ensamma med våra mörkaste tankar, och så måste det kanske få vara ibland, men om vi aldrig vågar öppna oss för andra så tror jag vi blir allt mer ensamma. Hur många vi än har omkring oss.