Det skulle sannerligen vara bra att mista aptiten när man är sjuk och mister förmågan till fysisk aktivitet. Nu är jag sån. Jag mister inte aptiten. Och det är ändå en glädje eftersom det kan ge guldkant också åt en sjuk tillvaro. Helgmiddagarna med familjen skimrar av guld, och med kökssoffa och mycket vila har jag hittat ett sätt att kunna pyssla på med matlagningshobbyn trots att febern vägrar lämnar kroppen. Nu sitter jag på barstolen vid ”halvön” och har just blandat vitlöksvinägrette med nykokta kenyanska haricots verts.

Igår hojtade en kryddburk åt mig från skåpet. En kenyansk kryddblandning med indiska toner. Ja, det sjuder av Kenyalängtan när måltiderna kryddas med minnen och ingredienser därifrån. Den här kryddan påminner om ett pilaffris med swahilitouch på en dopmiddag utanför Nairobi. Nu fick den blandas med olja och vitlök och smaksätta kycklingfilé. Och så en grönsaksröra med andra indiska kryddor. Var så goda att smaka!

Innan jag hade barn kunde jag sucka längtansfullt både mot mammor med spädbarn och mot mödrar som umgicks med sina ungdomar. Särskilt har jag avundats dem som haft traditionella mysigheter med egna och andras barn. Nu är jag där själv. Vi är tre familjer som umgås gärna och nära, och som bands samman när de tre jämnåriga döttrarna blev en trofast trio. De senaste jularna har de och ytterligare en syster fått en tjejhelg i julklapp. Mammor och döttrar som mår gott av att vara tillsammans. Helger kantade av sjukdom men fyllda av den sorts friskvård som nära gemenskap kan ge. I år hade både Stockholm och stuga varit för slitsamt för mig, men vi hittade en ny aktivitet som var möjlig. Letade möjligheter och hittade det i form av hotellövernattning på hemmaplan. Hotellrumsprat och restaurangmiddag. Hisstransporter och sängläge. Barnen bowlade och alla utom jag besökte SPA, och vi njöt av ett dygn på hög höjd.

Trots den stillsamma aktiviteten tar bortavaro på mina krafter och feberhuvudvärken är idag inte att leka med. Men med migränpiller och god vilja fortsätter den här helgen med mer gott umgänge. Ögonblick som aldrig kommer åter och som en feber inte kan stoppa. Resan har börjat. Jag är snart mor igen. Gudmor.

Det är ovanligt rent i flera av våra rum. Igår kom en kär vän och fikade med mig. Sen tog hon tag i dammsugaren på ett sätt som varken orkats eller prioriterats på länge. Och fick våra köksstolar att hissna. De hade nog glömt att de kunde hänga upp och ner på bordet så att det blir städat ordentligt. Jag har tack och lov inga problem med att andra städar i mitt hem, Rutavdraget testades några gånger här för några år sedan. Fantastiskt när kompetenta människor gör sysslorna istället för amatörer. Det svåra är att ta emot så stora gåvor från vänner utan att skämmas. Men jag övar mig. Och har vänner som ser till att det blir övningstillfällen. Skottningshjälp häromdagen, en dator som fixats till och skänkts till mig, en stor form lasagne igår och omtanken att ta över vårt städansvar i kyrkan.

Vi såg en film igår. En ny start. Lovefilmabbonemang till extrapris var en bra idé just nu. Och den här filmen både allvarlig och rolig. Den nyblivne änklingen och tvåbarnspappan fick ugnsform efter ugnsform med mat från bygdens kvinnor. Och det var lasagne i alla! 😉 Vår fådda lasagne skilde sig från dem, den här var synnerligen uppskattad och tillagad av en man.

Det är fantastiskt med vänskap, och jag gläds åt att vara så rik. En liten dikt blev det utifrån den känslan idag, och utifrån en bild jag tog när jag låg i snödrivan intill skridskobanan i lördags kväll. Barnen på isen och jag på en bädd av kristaller. Tillsammans starka och rika. Som jag med andra. Tillsammans är jag stark och rik.

Det är kanske dags för lite matbloggning? Jag drabbades av bulgurlängtan i helgen och gjorde en bulgursallad till laxfilé. Hel bulgur kokt i buljong och blandad med tomatpurékryddad vinägrette. Det finns fortfarande kvar och gav en ovanligt lyxig lunch. Avokado och lite salami fick förgylla salladen.

Nu febernedsättande vila i soffan och reprisen på Molanders som började på SVT igår. Jag såg den redan igår, men tyckte om den, så jag ser den igen. 😉

Redan efter en kvart tokgillade jag serien. Dels visar den ovanligt oladdat på hur en psykisk utmattning kan te sig. Dels så anlitar den utmattade kvinnan en riktig terapeut. Bara den uppmärksamma, eller idoldyrkande, kan ha noterat det. Jag råkade höra till den skaran och upptäckte Malin Edlund som skypande terapeut. Malin var P1:s första Radiopsykolog och lärde mig så otroligt mycket under de år hon jobbade i etern.

Igår råkade jag på en annan psykolog (psykoterapeut) via webben, Lilian Pohlkamp som erbjuder stödsamtal i samband med ofrivillig barnlöshet. Det är första gången jag ser detta, och jag blir så glad över att terapi erbjuds riktat till ofrivilligt barnlösa. Det behöver bli vanligare för att fler ska upptäcka möjligheten och våga ta steget som kan vara helt avgörande för den psykiska hälsan. Min rollfigur Bea väntade alltför länge. (Och det är ju författarens fel. Förlåt 😉 ) Men om hon hade lyssnat på Radiopsykologen eller sett Molanders kanske hon hade fått lära sig att det finns hjälp att få innan allt brister.

Värre feber och tröttare huvud. Då blir det ett matinlägg efter bildlek i fotoapparna. De som hjälper mig att ligga raklång utan att förgås av uttråkning. Jag kanske skulle ha läst fler böcker. Periodvis har jag gjort det enormt mycket under sjukdomsåret. Men för tillfället är jag så ledsen över att inte orka skriva på mina egna romaner att det känns jobbigt att läsa andras. Den som jag läser några sidor om dagen just nu är Hjort/Rosenfeldts tredje kriminalroman Fjällgraven.

Mat var det ja. Fastän jag inte gör annat än att ligga sjuk så känns det när det blir fredag. Tack vare familjen. När de får helg får jag också det, även om sjukdomen inte tar ledigt lördag och söndag. Duka fint, äta gott, dricka gott och prata om nuet och om drömmar och minnen. Just igår var det extra guldkant när middagen var en gåva. En ovanligt lyxig gåva. Min mamma kom med min absoluta favoriträtt. Lasagne. Redo att grädda och njuta.

Sallad var det enda som behövde göras, och på helgerna blir det sallad med extra ingredienser och riktigt god dressing. Kanske vill du göra en sån vinägrette till din lördagssallad? Det som blir över håller sig ett bra tag i kylen sen.

0,5 dl vitvins- eller vit balsamvinäger
1,5 dl rapsolja eller mild olivolja
2-3 pressade vitlöksklyftor
vitlökspeppar, salt, italiensk salladskrydda

Guld, rökelse och myrra i febersoffetappning:

Guld: när sexåringen iförd guldhatten hade dansuppvisning till The way you make me feel. En av de första Michael Jacksonlåtarna han fastnade för när han var några år yngre. Vi hade bara så svårt att förstå vilken låt han menade när han pratade om ”millitärsejo”. Till sist kunde han nynna så pass att vi förstod.

Rökelse: hemmet kryllar fortfarande av väldoftande hyacinter. Tyvärr så hindrar snuvan och odlarnas allergivänlighet mig från att så där riktigt marineras i doften.

Myrra: var väl egentligen en slags väldoftande kåda, men det får gå under beteckningen balsam. Precis som i näsdukarna.

Till middagen fick det bli krydda från österns länder. Kanske de vise åt kikärter, eller till och med hummus på sin väg mot Betlehem. Jag skulle i alla fall kunna äta en hel skål själv. Det är SÅ gott.