Jag undrar om det är ett synfel hos mig som gör att jag ser en så gigantisk skillnad mellan de här två korten. Kanske ett synfel där jag förstorar det som inte finns?

Jag önskar jag blev av med det här synfelet, eftersom världen är full av människor som inte tycks se skillnaden mellan korten. Människor som jag vet brukar vara omtänksamma och varma, men som har annan syn än jag. Kanske finns det några glasögon jag kan ta på mig för att lyckas se det andra kortet fastän det första är det som landar i brevlådan.

Inga fysiska julkort eller digitala julbrev skickar vi i år, och förmodligen kommer det att vara tomt på julbloggen vi haft för vänner och bekanta de senaste åren. Bara gudbarnen har fått den traditionsenliga adventshälsningen. Sju barn har jag lyckan att vara gudmor till. De fick fysiska kort gjorda digitalt i Postens app ”Riktiga vykort”. Som de oskickade korten ni just har sett här.

Bara jag är vaken. De två adventsljusen brinner för mig där jag ligger i kökssoffan under farmors gamla filt. Hyacinterna börjar slå ut och ska snart sprida sin doft. Julmusiken gör mig sällskap, liksom tanken på att jag har en familj som är min, som sover gott på övervåningen.

Ute ligger snön djup och vintervit, och det singlar nya flingor i gatlyktans sken.

Det låter som en perfekt adventssöndag, och är det på sätt och vis. Men ändå inte. Jag vaknar också idag upp sjuk, som varenda dag sedan början av mars. Det är just nu så svårt att stå ut med att inte ha fått varken diagnos eller behandling. Tröstlöst. Hopplöst. Att bli sämre efter minsta lilla försök att aktivera mig normalt. Skotta en liten, långsam stund. Handla mat. Följa de kulturutövande barnen på olika terminsavslutningar. När jag ägnar mig åt sånt får jag ta med i beräkningen att må sämre både under tiden och de följande dagarna.

Och just nu är det så svårt att stå ut med att beräkningen var rätt. Nån del av mig hoppas försiktigt att det just denna gång ska gå åt ett annat håll. Att jag ska upptäcka att jag orkar mer, mår bättre. Det gör jag inte. Vikarien på jobbet får förlängning och jag kommer allt längre ifrån både arbetskamrater och mitt uppdrag. Den dagen jag kommer tillbaka i arbete kommer mycket ha förändrats och det kommer att bli svårt att ta upp de trådar jag tvingades släppa i april. Jag kan gråta lika mycket över det som över att det verkar så ouppnåeligt att faktiskt komma tillbaka i arbete. Jag kan gråta världsliga tårar över att två presentkort på massage har gått ut och till spillo under sjukdomen, trots att jag hört av mig och försökt förlänga.

Andra tårar har handlat om att den som är sjuk måste kämpa så enormt för att få hjälp. Om jag inte själv driver på är det ingen som fortsätter utreda orsaken till min sjukdom. Det är som att patienten får skylla sig själv när läkarna inte kan fastställa diagnosen. Och nu kommer en tid när också läkare vill vara lediga. Jag är gärna ledig, men inte sjukskriven. Det är ingen ledighet att eftersträva. Inte ens i advent.

Katten väckte mig mitt i en dröm. Jag drömde om människor som har stått mig nära. De tittade inte upp när jag kom in i rummet, och varken frågade eller såg efter hur jag hade det. Fastän jag visste att de visste att jag var sjuk. Mat som jag hade lagat hällde de ut och diskade bort utan att smaka.

Det var bara en dröm, men känslan är kvar när jag vaknar. Den är nånstans verklig. Jo, jag är omgiven av så många som bryr sig om mig. En familj som dagligen och nattligen är hos mig. Det är verkligen inte alla förunnat. Jag har släktingar och vänner, däribland fantastiska bloggvänner, som inte slutar höra av sig, som fortsätter att måna om mig.

Ändå. Trots allt det så finns känslan från drömmen nånstans inuti mig. Nu blev den synlig. Människorna som jag har trott stod mig nära men som inte hör av sig. Som har fått mina mejl utan att svara, utan att kommentera min situation. Som har läst på den sociala anslagstavlan att jag är sjuk, och att jag ibland är så ledsen över det, men ändå aldrig bjudit mig på ett ord av omtanke. Den känslan har nog bidragit till att jag lämnat just den arenan. Den känslan tillsammans med den cyniska ”Nu får jag se vilka som verkligen bryr sig om”. Vilka som inte bara gör det när det är lätt att kommentera en ärlig status. Nu får jag se vilka som aktivt söker upp mig, som med det viktiga SMS:et igår. Vilka som tar den där extra ansträngningen att titta bort från anslagstavlan. Att inte bara titta upp och möta blicken, utan leta rätt på mig i ett annat rum.

Det är inte synd om mig. Jag är omgiven av kärlek. Jag är inte så sjuk att jag slutat orka kommunicera. Det är många som fortsätter höra av sig, en del med oväntat engagemang. Ändå finns känslan från drömmen där. Den är inte stor, men den är verklig och lär mig något som många lever med men som jag aldrig har upplevt förr. Jag förstår nu hur det är att vara drabbad av långvarig sorg eller sjukdom.
– Att det visar sig vilka som orkar BÅDE leva sitt eget, ibland bökiga, liv och ändå visa omsorg om den som är drabbad.
– Att det i början är många som hör av sig men att det tunnas ut när sjukdomen blir ett normaltillstånd i andras ögon, eller omedvetna tanke.
– Att det i början av en svår tid kan komma tre blombuketter och oväntade telefonsamtal på en vecka, men att den praktiska omtanken glesas ut eller upphör när tiden går.

Det är inte synd om mig. Jag ligger här i sängen, omgiven av kärlek. Idag kommer jag att få besök och SMS av människor som bryr sig om mig. Jag är inte ensam, och gränslöst tacksam för det. Ändå finns känslan från drömmen som en realitet. Och den lär mig något om hur andra har det. Sörjande, sjuka, separerade. Den känslan lär mig något om hur ensamt det kan vara. För så många. Hur tydliga banden blir när något förändras. Vilka band som håller, och vilka som blåser iväg med första storm. Kanske går de att hitta när stormen lagt sig. Kanske inte.

Vad är det som händer i Sverige? Sverigedemokraterna visar mer och mer av de rasistiska och människoförnekande åsikter som finns bakom kostymerna. Samtidigt ökar svenskarnas stöd för partiet.

Hur många av mina bekanta delar åsikter som bygger på att människors värde bestäms av var de är födda? En släkting som jag inte längre har kontakt med har kandiderat för Sverigedemokraterna i en liten kommun. En gammal arbetskamrat har inte hört av sig sedan vi fick brun hud i vår familj. Åtskilliga människor – också i min bekantskapskrets – uttalar sig då och då negativt om grupper av människor med annan härkomst, hudfärg, religion eller sexuell läggning och hävdar att ”jag är inte rasist men” fastän mycket talar för att många skulle känna sig tryggast om de bara behövde se beigebleka lintottar i sitt grannskap, på jobbet och i barnens skola. Kanske jag har fördomar, men själv skulle jag känna mig betydligt tryggare om jag visste att det inte fanns rasister i min närhet.

Det här landet är vackert. Det syns tydligt i den här fina filmen med Mikael Wiehes låt ”Det här är ditt land”. Men bland allt det vackra och det politiskt korrekta tyckandet göms annat. Sånt som tyder på att det finns en betydande skara som tycker att vårt barn och andra inflyttade svenskar inte är välkomna hit.

Jag sov gott inatt! Bara det ett mirakel! Tack för alla era tankar och böner och hälsningar. På morgonen lyssnade jag flera gånger på sången It´s not in vain. Det är inte förgäves. Sången finns i min telefon och det är min fantastiska medföljande vän som sjunger den. Evelina Gards starka sång.

I bilen sjöng Helén live för mig istället. Var inte rädd, ur Sarah Dawn Finers Kärleksvisan. Och den sången bar jag med mig i öronen genom den skrämmande undersökningen som väntade. Tillsammans med psalmen med samma textrad, Ylva Eggehorns Var inte rädd.

Det är inte förgäves.
Jag törs tro det. Att den här sjukhusvistelsen, som jag verkligen fick strida för, inte är förgäves. Min magkänsla kring sjukdomen och min googlingskompetens har äntligen fått spegling i kunniga läkares ord. Så jag hoppas att vägen mot tillfrisknande är påbörjad just nu.

It´s not in vain. Nu kan du också få höra min skönsjungande vän ge dig de orden. Det är inte förgäves. Du är aldrig ensam. Någon finns där. It´s not in vain. There´s someone there.

Bildspelet började växa fram i somras, när jag också lyssnade mycket på den här sången. Och idag har vi tryckt på publiceraknappen 🙂

Jag är ordnörd och läste humanistisk linje på gymnasiet, musikestetisk variant förvisso, så jag lärde mig inte latin och grekiska, men språk är min grej mer än matematik. Ändå upplever jag ofta att jag inte förstår språket.

Vad betyder t ex meningen ”Det kommer att gå bra”? Jag hör den och läser den ofta som ett svar på rädsla. Andras eller min egen. Till och med på svårt sjuka människors bloggar har jag läst den. Just innan döden kom.
Det kommer att gå bra. Jag förstår det inte. Det är förstås menat som tröst och medkännande, men varför är just dessa ord så vanliga? När de är allt annat än sanning. Eftersom det är glest med profeter så kan ingen människa lova en annan att det som skräcken gäller ska gå helt bra. Operationen som min vän är livrädd för, undersökningen som skrämt mig till tårar, fertilitets- eller cancerbehandlingen som ingen säkert vet om den ska fungera. Vi kan inte veta att det kommer att gå bra, och borde inte lova sånt vi inte kan hålla.

En annan mening som jag inte förstår är ”Oroa dig inte!”  Det jag hör är en ”tröst” som handlar om att inte tillåta sig sina känslor. ”Oroa dig inte” klingar som att jag är fel och inte borde ha de tankar och känslor jag har. Det finns liknande uppmaningar i Bibeln. Änglarnas återkommande fras. ”Var inte rädd.” Men det är skillnad. Jag förstår de orden som en verklig hälsning från Gud till skillnad från ”Oroa dig inte” som jag tror är en mänsklig rädsla för att gå in i smärtan.

”En ängel till Cecilia” står det på baksidan. Fotograf: (kusinen) Lena Lahti

Google översätt hjälper inte till att tyda människors tankar bakom de ibland haltande orden. Men det kan hjälpa till med annat.
På thailändska heter ”Det kommer att bli bra” มันจะเป็นไปด้วยดี.
Så vackert. Det kanske kan vara något, att översätta det jag inte förstår till ett språk som jag förstår ännu mindre och kan läsa symboliskt på det sätt jag själv vill.

En del av de här tankarna har jag delat tidigare, i samtal via SMS med min kära vän. Hon som ska följa mig idag. Familj och vänner betyder så mycket för mig nu. Särskilt när de talar språk som jag förstår. Eller hjälper mig översätta. En vän som kan ett helt annat slags språk har hjälpt mig så att det nu finns en webbshop här för min roman om Bea. Bea, min fiktiva vän som upplevde så mycket smärta under den tid vi delade. Jag undrar vad hon gör just idag. Kanske lyssnar hon som jag på Sarah Dawn Finer.