Jag åker tåg i tyst avdelning som den älskade bokat med omtanke.
För första gången på länge på resande fot. För första gången någonsin i tyst kupé.

En haiku dök upp, men den fick inte bli en statusrad på författarsidan. Så som de brukar. För jag vill inte riskera att få kommentarer om mitt eget mående på en dikt som egentligen inte handlar om mig. Inte på en offentlig sida som bara handlar skrivandet. Det gör inte den här sidan. Personlig fastän offentlig. Så här får haikun plats också idag.

det passar inte
att gråta högljutt på tåg
i tyst avdelning

Det handlar inte om mig. Men kommer ur mig. Dagens tårar får stanna inombords, och varken sippra ut i kupén eller på Facebook. Där sipprar jag redan för mycket. Inte för mycket i förhållande till mina egna gränser, men i förhållande till andras. Jag skriver om sjukdom, tankar, känslor. För att det är jag. För att livet är så mycket mer än yta. Andra berättar var de fysiskt befinner sig, vad de äter och dricker eller att de ska gå och lägga sig. Eller så läser de tyst det som serveras utan att visa vilka de är eller att de läser. Vissa knäpptysta, som medresenärerna i kupén.

Just nu är det svårt att stå ut med både total tystnad och felformulerad omtanke. Sån som känns som att den förminskar och fråntar. Och som begär av mig att jag ska ta på mig hörapparaten som gör att jag hör goda intentioner bakom ogenomtänkta ord. Jag orkar inte hämta den. Jag orkar med ansträngning och vilja att byta tåg till en ny tyst avdelning och att låtsas le åt de andra i kupén. De tysta. Det är bekvämt med tystnad. Den som gör att inga tolkande hörapparater behövs. Men här i andra tåget begriper inte alla var de har hamnat, så jag tar fram hörhjälpmedel ändå. Lurarna som hjälper mig att gå in i min egen tystnad. Där jag behöver vara.

Igår var jag och min lille en stund hos unga svägerskan/fastern, som härligt nog bor i just vår stad. Sjuttio mil från hennes barndomsgata. Hon bor nu på samma väg som vi bodde när vi flyttade upp efter elva år i Uppsala. Till min barndomsstad. Sundsvall.

Vi bodde i en stor studentlägenhet i det bostadsområde i Sundsvall som har flest nationaliteter. Det märktes inte minst på då tre/fyraåriga dotterns förskola. Vi trivdes med det. Nu bor vi i ett villaområde där de personer som inte är blekbeiga i huden går att räkna på en hand. Nu trivs vi också mycket bra, men ändå är det ibland sorgligt att tänka på hur segregerade bostadsområdena är.

På andra sidan gräset från vår lägenhet bodde Maria, som så småningom skulle bli vår pojkes gudmor. Vi gjorde en hel del tillsammans. Matlagning. Prinsesskalas. Påskpyssel. Lek.

Dessutom skrev och målade Maria och jag manuset till en prisvinnande barnbok. Hade vi tänkt. 🙂 Vi vann inte den där tävlingen, men vi gjorde boken färdig. Och är ännu stolta över den.

Miljön är Nacksta, där vi bodde. Och temat är advent.

Tack för alla ord som speglar mig. Den slags tröst som är den enda jag önskar både att få och att kunna ge. Att inte få ett överslätande ”det ordnar sig ska du se”, utan att istället bli sedd och bekräftad i just det som är. Och just nu är både ljus och mörker, lycka och förtvivlan.
Tack för att ni ser det.

Det finns mycket ljus och lycka, och det här är en ljus stund. Jag har, om än sjuk, just det liv jag vill ha. Mitt liv. Mitt enda liv.

Sången från Jonas Gardells fenomenala Torka aldrig tårar utan handskar berörde mig då jag först hörde den. Nu finns den att höra igen.

Här är min vilda längtan. Här är min jävla trasighet. Här är mitt högmod, så se på mig för jag ska aldrig, aldrig dö.
Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Det enda liv jag kommer få. Det enda liv jag någonsin velat ha.

Här är allting som jag drömde om. Här är allting som jag hoppades på. Här är allting som jag vågade bara modet räckte till.
Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Det enda liv jag kommer få. Det enda liv jag någonsin velat ha.

Här är min vilja att få leva. Här är bönerna som bar mig. Här är mitt hjärta som bultar, blöder för allting som jag vill.
Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Mitt enda liv.

Det är så mycket som talar till mig här. I texten och i programserien. Jag som inte är utsatt på det sätt som homosexuella och hivsmittade varit och är. Ändå berörs jag på djupet. Dels för att jag själv är sjuk när jag ser och hör alla programmen om den märkliga sjukdomen när den var ny. Dels för att jag kan sätta mig in i hur det hade varit om jag skulle ha varit den som föddes som homosexuell. Vad jag hade velat möta då, som kristen, som familjemedlem, som vän, som människa.

Orden ”min jävla trasighet” i Gardells sång klingar extra starkt i mig. Aldrig förr har jag känt mig så trasig rent fysiskt (trots att avmagring inte ingår alls i min sjukdomsbild….). Och den trasigheten är inte av Gud. Det är en jävla trasighet. Och det finns böner som bär mig. Och så orden ”jag ska aldrig dö”. För liksom Jonas Gardell tror jag på ett liv som fortsätter bortom döden. Någonstans där utsatthet, sjukdom och smärta inte längre finns.

Filmen jag såg igår var en som jag velat se länge. Och en särskild glädje är det att få se viktiga filmer med sitt stora barn, som nu med en förkyld trettonåring. Många tårar blev det på mammans kinder. Jag hade kunnat önska lite mer när det gäller skådespelarinsatserna i vissa scener, men det glömdes bort i de starka scener som slet i hjärtat. Sånt där skönt slit som handlar om att livet emellanåt tycks outhärdligt men ändå visar sig vara så outsägligt vackert

Det finns en begravningsscen som slet i mig just på det där sättet. Jag hatar dig, jag saknar dig, sjöng den sörjande rockmusikern med orden både till Gud och till den saknade. Förmodligen skulle de flesta tycka att det inte passar sig på en begravning, men jag älskade den scenen. Gud tål att vi hatar och skriker över det som är omöjligt att förstå. Bibeln bär många såna exempel, och Jesus själv använde Psaltarens ord på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” I mina öron var det just det den förtvivlade musikern sjöng innan han slog sönder gitarren mot dopfunten.

I eftertexterna på den här filmen, liksom på flera av de riktigt bra filmer jag sett den senaste tiden, fanns min kusins namn. Särskilt roligt var det nu när jag just hade fått ett brev av henne. Ett RIKTIGT brev. Vackert och långt som på den tiden man skrev brev.

Oj så jag skrev. Till denna kusin och många vänner. Brev som ofta innehöll just de där orden Jag saknar dig. För ett brev med papper och penna ger en särskild närhet. Jag tycker mycket om både e-post och SMS och förstås långa och viktiga samtal (men mindre om långa telefonprat), men det här brevskrivandet berör mig på ett särskilt sätt.

Det är så sällan nu, men igår låg jag i sängen och skrev svar. Sida efter sida på handgjort brevpapper.

Under min sjukdomstid har jag börjat använda brevlådan som sitter på en fasad, tre hus bort. En äkta, utrotningshotad, gul brevlåda har vi här – bara femtio meter bort. Ändå har jag sällan använt den tidigare. För den töms ju redan klockan tio, och i det vanliga hektiska livet så gäller det att hitta lådan som tömmer så sent som möjligt.

När jag hade postat brevet i morse fick jag se en fantastisk himmel över vår väg och vårt hus, när jag vände mig om.