Tidig morgon. Vit dimma över vattnet och sol i gyllene löv.
Musiken och jag till dess att yngsta barnet vaknar och gör mig sällskap i kökssoffan. ”Den här sången tycker jag om” säger han och jag håller med. Och lyssnar för första gången på texten. Dagen är ny. Dagen är vår. Om att släppa det som ligger bakom. Just idag inte räkna hur länge febern har begränsat mig. Inte sörja över lång tid borta från arbete eller känslan av strid gentemot vården. Inte bistert sucka över obesökt bokmässa och sloka intill nyinkommen refusering. Inte idag.
Men hjärnan förstår inte inte, så jag får vända på det. Lyssna in Bjørn Eidsvågs ord igen och minnas att detta är en helt ny dag. Öppna ögonen och se att jag har famnen full av gåvor och ej ännu upplevda dagar.
Visst e det vanskelege tider visst e det lett å gå seg bort skremmande nye, blanke sider i mårå kommer alt for fort
men lyg ikkje te oss om igår gjør’kje tyrannar om te heltar gjør’kje vinter om te vår det vil ta tid før isen smeltar
Det e ingen vei tebake dagen e ny, dagen e vår det e ingen vei tebake når i mårå komme e i dag blitt i går
Me har med oss i går når me møte i dag møkje visdom, månge sår månge svik og nederlag så lokk oss ikkje tebake me kan’kje svømma mot strømmen der i går har øvetaket forsvinne fremtidsdrømmen
Bjørn Eidsvåg
Famnen full av färsk och trofast kärlek och nåd. Idag vill jag öppna ögonen som i trötthet gnuggats så ofta att sikten blivit skymd.
Igår kväll somnade min lille nära. Han ville ligga med huvudet i min hand och jag ville gråta. Hela dagen låg också tårarna nära, över den ändlösa sjukdomen men också över det som dyker upp i Tintin-debattens kölvatten. Munnar och bokstäver på teve och internet som säger att ”snart är allting förbjudet i det här landet”, upprörda röster som gör tydligt att det är viktigare att säkerställa alla barn måste ha rätten att läsa Tintin (och lära sig sånt som att svarta varken är eller ser smarta ut) än att föra en debatt om de helvita kolonialistiska glasögon de flesta av oss har på oss. Också jag. Det är mycket av rasism som går mig obemärkt förbi. Men inte detta. Inte att yttrandefriheten är så mycket viktigare än att föra en seriös debatt kring de bilder som sprids om människor med annat ursprung än Dalarna, midsommarstång och fräknig hy. De nidbilder som sprids om mitt barn.
För bilderna av lustiga, kolsvarta figurer med gigantiska läppar är inget modernt sätt att skildra svarta barn, hur varm och fin än den nylanserade filmen är eller hur uppskattade de gamla böckerna är. Varken modernt eller respektfullt. Och yttrandefrihet utan respekt är ingen yttrandefrihet värd att slåss för. Enligt mig. Och enligt bloggande tonårsmorsan Fatou som formulerade alla mina känslor runt gårdagens debatt på ett otroligt sätt. Läs hennes inlägg om Tintins intåg och uttåg och om Lilla hjärtat.
Jag hade inte kunnat formulera mig så bra, och är glad att någon annan kan. Men ledsen att orden inte når fram till dem som slåss för Tintins oredigerade människosyn, Muhammedkarikatyrer och bruket av ordet negerbollar hellre än att fundera hur vi alla bidra till att få en helad mänsklighet. Där inte alla är lika och tycker lika, men alla oavsett ursprung och hudfärg betraktas med samma respekt.
Idag har jag försökt bidra en smula. En affär som jag ganska ofta besöker har en uppenbar nidbild av svarta i entrén. Nästan som om det skulle vara en symbol för den här affären. Jag har reagerat förstås, men inte vetat hur man säger en sån sak till en butiksägare. Särskilt inte med andra kunder närvarande. Men i natt bestämde jag att jag skulle skriva ett brev och beskriva hur jag ser på den där dekorationen, och vad den säger om affären. I mina ögon ett försök att bidra till ett helande av den allmänna människosynen. I andras ögon ett sätt att inskränka yttrandefriheten.
Det finns för övrigt många sätt att teckna. Och en frihet att välja andra sätt än de som härstammar från en tidsålder som borde ha passerat.
”Jafta och hans familj” Hugh Lewin/Lisa Kopper (En bok för alla, 1982)
Det är snart tio år sedan jag började återupptäcka skrivandet som mitt sätt att hantera livet. En kurs i kreativt skrivande efter en tid av sjukdom hjälpte till att ge en ovärderlig kanal eller ventil för allt som rymdes inombords. Och inte bara det. Jag tror att jag skriver något som behöver läsas, och som i vissa fall gör verklig skillnad. Det är stort att få vara ett sånt verktyg och jag tror att det här är min gåva, som Gud har lagt i mig och som jag har till uppdrag att förvalta och inte förringa. Därför orkar jag ibland fundera över hur jag ska nå ut med allt det skrivna. Väntrum är klar sen länge, men det finns många andra texter som ännu inte har hittat sina läsare. En del av dem har landat i ett förlags mejlkorg, och även om det inte kommer leda någon annanstans än till refusering så är det ett steg. En handling av vilja.
Som bekant hindrar feberhuvudet det kreativa skrivandet för tillfället, men när jag skriver handlar det om relationer, livsfrågor och självkännedom. Därför intresserar det mig när andra vill utforska just det och bjuda in andra att dela resan. Jag tänker på Radiopsykologen (förstås) och nu också Par i terapi på SVT. Jag hade sett glimtar av programmet och tyckt om det jag sett. Respektfullt, lärorikt och oerhört generöst att jag får vara med vid terapisoffan och lära om mig själv genom det jag hör. Häromdagen förstod jag att ett par från mina trakter var med, ett par som jag har sett skymten av och som är vänner till vänner. Det programmet såg jag igår, och då blev det ännu starkare. Så uppenbart att detta är på riktigt. Verkliga, vanliga människor som kämpar med verkliga och vanliga livsfrågor och relationer. Det blir tydligt i programmet vad det är i individerna historia som gör att det lätt låser sig i konflikterna, och jag tänker mig att jag i alla mina relationer har massor att lära om det som hänt mig och därför händer inom mig om och om igen. Stor eloge till de medverkande, och stort tack att jag får vara med.
Idag har jag gjort ett bankbesök trots att kroppen sa nej. Tanken på att välbehövliga pengar annars skulle gå till spillo beroende på ett förfallodatum var en tillräcklig morot. På väg från banken gick jag in i den anrika tebutik som har inspirerat mig till en novell. En text om relationer och de inre sår som ibland kan hindra relationer från att blomma. Jag är tacksam att själv leva i en blomsteräng. Och igår planterade man och son mängder av lökar som ger hopp om nya tider.
Skillnaden är att jag på födelsedagen får gå på ett nytt köksgolv i nya sockor och andas höstluft när jag skriver liggande i hammocken. I randiga långkalsonger, precis som Gossen i fantastiska Klungan på SVT igår kväll.
Bilden lånad från www.ltz.se
Skillnaden är också att jag idag väcktes av sång. En kör med mina tre mest älskade röster som sjöng en ”ljuvligt klingande serenad”. Vår traditionsenliga födelsedagssång som gör sig fin i kanon.
Febern var (så) hög nyss, men sannolikt kommer den som vanligt hoppa upp och ner under dagen. Det som är märkligt är att jag kan i princip känna mig lika sjuk om jag har 38,7 som alldeles nyss som om jag har 37,3. Men så har jag aldrig över 37 (eller knappt 36,5) om jag är frisk. Det var alltför länge sen, men numera brukar tempen åtminstone hålla sig lägre än 38 om jag skärper mig och vilar mycket. Idag slår termometern bakut eftersom jag inte vilade tillräckligt igår. En födelsedagspresent som jag har givit mig själv är att strunta i lokala läkares eventuella ömma tår och mejlat till tre andra infektionskliniker i hopp om att nån ska vilja ta emot mig och hjälpa mig att bli frisk.
Tills dess suger jag i mig av alla fina gratulationer. En sån här dag är jag odelat positiv till Facebook 🙂
Om en stund är det presskonferens med de svenska journalister som har varit fängslade i Etiopien i mer än ett år. Ofattbart. Jag tänker också på Dawit Isaak och på alla andra som sitter fångar. I orättfärdiga rättssystem, i sjukdom, sorg, konflikter, ensamhet, fattigdom eller smärtsamma relationer. Själv ligger jag i soffan. Hemma. Sjuk i vad som känns som en evighet, men just idag orkar jag se mig själv från ett vidare perspektiv. Med världen som horisont går det att tänka om. Tänk om allt hade varit annorlunda. Tyngre. Svårare.
Det perspektivet ser jag inte alltid. Ibland ser jag bara mitt eget och blir ynklig och ledsen. Så får det vara. Perspektiven behöver nog växla för att blicken ska hålla sig alert.
Idag gör kroppen ont och doktorn låter bli att ringa fastän jag väntat allt för länge. Det är tungt. Ändå kan jag just idag så tydligt se allt det goda jag har. Familj, släkt och vänner. Famnar, telefonsamtal, SMS, bön och tanke. Och paket! Från kära Lise som har gjort det fantastiska omslaget till Väntrum fick jag denna uppmuntran idag. Bilden på hennes leende och hett efterlängtade dotter får mig att minnas att under sker.
Världen är full av trasiga människor. Vi har olika ryggsäckar och olika slags sår, men jag tror att vi alla har trasigheter inom oss som riskerar svärta hela synfältet om vi inte ser upp.
Adoption görs ibland till den enda orsaken till sån trasighet. På Adoptionscentrums sida på Facebook har det den senaste tiden dykt upp exempel som påminner om det. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det finns vuxna adopterade mår skrämmande dåligt och att själva adoptionen kan ha en stor del i det. Det jag vänder mig emot är att man gör det dåliga måendet till argument mot all internationell adoption. Ett liv utan familj kan aldrig bli ett liv utan smärta. Ett liv med familj innehåller också smärta, men en välfungerande familj kan ge ett barn verktyg till att lära sig möta och hantera den smärtan.
Ett exempel på trasighet som kopplas till adoption är länken till en hemsida där adopterade svarat på frågan ”What Do You Hate About Adoption?”. Syftet sägs vara att få adoptivföräldrar att förstå hur adopterade känner det. Men jag tvivlar på att en lista med hat är det bästa sättet om man vill nå till nåt slags kommunikation. När jag läser den blir jag än mer övertygad om att mitt föräldraskap gentemot mitt adopterade inte skiljer sig från det jag har gentemot mitt egenfödda barn. Adoptionen för självklart med sig andra aspekter, men båda våra barn kommer – precis som alla människor känna sig trasiga under perioder av livet.
Just nu lyssnar jag på Radiopsykologen. Ett utmärkt program för den som vill öppna ögonen för att trasighet och smärta finns i alla människoliv.
Tre pojkar på samma barnhem. Nu i med varsin familj.
När vi besökte vår pojkes barnhem förra året, mötte vi en pojke som fortfarande var kvar. Två år efter att vi gjorde vårt första återbesök och mötte honom som ettåring. Han tittade på safaribilder i vår kamera förra året, och ville inte sluta titta på noshörningarna. När jag sa att ”jag hoppas att du också får en mamma snart och kan få se noshörningar på riktigt” tittade han upp och smekte hastigt min kind innan han såg på noshörningen igen.
Häromveckan fick jag veta att denne pojke har fått familj. ”Och nu förstår vi alla vad han väntade på…” berättade kvinnan som en gång överlämnade vårt barn till oss, ”…det är så tydligt att det var just den här familjen som han hörde hemma i.”
Jag är övertygad om att det bästa för det här barnet är att få älskande föräldrar. Om det inte hade hänt skulle han ha flyttats till en annan institution, ett annat barnhem som omöjligt kan finnas för alla barn när de har vuxit upp. Så som en fungerande familj kan.
Exempel från hatlistan, som råkar handla om adoption men skulle kunna handla om mycket annat:
2. All the lies and secrets
11. I am my birth mom’s dirty little secret.
12. Shame, grief, and health problems.
14. Because it is me against the world. The pain never goes away.
16. It’s traumatic.
17. It left me with a hole inside and searching for faces in crowds.
19. Because I don’t trust people or allow them to love me.
26. You don’t always bond with your adoptive family.
34. I hate adoption because it makes the child a $$$ sign.
38. It deprives me of my full identity.
40. It leaves me forever unsettled, forever wondering ”what-if”, and forever feeling incomplete.
42. I hate adoption because it is bittersweet.
45. I acted out as a teenager something horrible because I was in so much pain and had no one to talk too. I never had a sense of who I was, and I was never going too until I found my roots.
Idag är det söndag och nästan precis ett halvår sen jag blev sjuk. Ledsen.
Såna dagar låter jag andra be och tro på under och positivt tänkande. Jag tror mer på ärligt kännande än positivt tänkande. Att våga vara i den känsla som är, även om den är uppgiven och mörk. Då hittar den lättare ut ur kroppen.
Bland födelsedagskorten till min livskamrat fanns ett brev till mig.
Bloggvännen Kristina, har bett och gjort mig ett Livets träd! Kristina som genom sitt skrivande haft så stor betydelse för mig under den här sjukdomstiden. Genom att få en aning om annan sjukdom har jag på nåt sätt förberetts för den egna och fått gudomlig hjälp att uthärda. Jag har inte klarat att uthärda med enbart glatt sinne, men jag har ändå ändå klarat det hittills. Redan där finns ett tack till Kristina. Och nu ett ännu större! Ett vackert Livets träd med höstfärger och böner. En sån gåva! Tack!
Livets träd har kommit till mig också på ett annat sätt. I samband med försäljningen av vår kyrkas sommargård (för ett par veckor sedan, när jag var betydligt piggare än nu) hittade jag en bok bland alla loppmarknadssakerna som samlats från olika håll genom alla åren.
Det är en bok om ett litet barn, ifylld för sjuttio år sedan av en kvinna som jag. En älskande mor. Jag kunde omöjligt lämna en sån skatt, som kanske innehåller pusselbitar som någon saknar, och köpte med mig den för en femma. En del namn finns, och när jag googlade på dem så hittade jag en runa som berättade om att den skrivande mamman hade dött. Bland de barn som nämndes i runan fanns inte namnet på barnet i den här boken…
Mitt hjärta fylls av oviss sorg. Detta älskade lilla flickebarn, vem var hon? Fick hon lämna livet alldeles för tidigt? Eller bytte hon namn? Finns det någon där ute som skulle förvalta den här skatten av kärlek och minnen? Och hur ska jag i så fall hitta den personen. Eller borde jag respektera att någon har slängt boken och inte göra annat än att låta den vara stängd och glömd? Men jag kan inte glömma.
Hur lär man sig gilla läget trots att läget är obekvämt, begränsande och i de flesta avseenden ogillningsbart?
En blomma som klarar läget. Den som stod intill hade inga blommor kvar efter ösregnet.
Förra veckan skrev jag om nödvändigheten att lära sig leva med febern, när det nu är omöjligt att säga om den ska pågå ytterligare ett halvår eller kanske ännu längre. Då trodde jag att det ändå var på rätt väg. Nu har högtempen varit här en vecka igen och kroppen är helt slut. Jag förstår inte hur jag ska lära mig leva med den och leka normalt vardagsliv om det fortsätter så här.
Innerligt tack för alla era varma ord vid förra inlägget, och tack till en Liza jag inte känner – men har hört talas mycket om – för en sång som är så rätt just idag.
Musiken och jag till dess att yngsta barnet vaknar och gör mig sällskap i kökssoffan. ”Den här sången tycker jag om” säger han och jag håller med. Och lyssnar för första gången på texten. Dagen är ny. Dagen är vår. Om att släppa det som ligger bakom. Just idag inte räkna hur länge febern har begränsat mig. Inte sörja över lång tid borta från arbete eller känslan av strid gentemot vården. Inte bistert sucka över obesökt bokmässa och sloka intill nyinkommen refusering. Inte idag.
