När jag gick i gymnasiet började jag på ett tydligare sätt bli, eller se, den jag egentligen var. En del i det var att lyssna på musik jag valde helt och hållet själv. En annan del var att få syn på ensamheten så väl som på gemenskapen.

Jag har emellanåt så dåligt minne. Tappar bort hur människor såg ut, vad de hette och vad vi gjorde. Men något jag inte glömmer är personer som har haft stor betydelse för mitt vardande. Att jag formades till den jag skulle bli. Som jag håller på att bli. Idag har jag haft besök av just en sån person. Vi har inte setts på mer än tjugo år, och ändå var det så okomplicerat att mötas. Och se hur många beröringspunkter vi har också nu.

Tänk att man kan vara så stilla i sin konvalescens och ändå känna att man vandrar. Allt längre, allt djupare. Jag är en vandrare.

”Jag var en vandrare” var en av de sånger som hade betydelse för mig då för 23 år sedan. Den har det fortfarande. Också när det gäller denna text fick jag leta länge efter upphovsmannen. Beppe Wolgers har skrivit den. Och Göran Fristorp sjunger igen. Den som vill höra fler av mina favoriter kan lyssna på Fristorp Fullständig.

Jag var en vandrare,
gick i sol gick i regn.
Ibland jag stannade,
vid en flod på en äng.

Jag var fri, den luft jag andades
var ännu ren och himmelen var vit
då blev jag vuxen och jag förstod:
vi har alla ont om tid.

Jag var en luffare,
i en värld utan hem.
En värld av bluffare,
Vem är god, säg mig vem?
Man blir rädd man vill bli tuffare,
vem vill va bland de undanskuffade?
Knappast förbluffande, man är van
vi blev lurade som barn.

Jag blev en sångare,
som vill va kvar på vår jord
Vill va en sångare
som kan stå för sitt ord.
Jag vill inte bli en månglare
av sorg och leda, av en bitter strid.
Jag vill hinna sjunga:
”Jag älskar Dig”
medan ännu alls finns tid

Dagen innan jag blev sjuk stannade jag till med bilen vid en strand där jag inte brukar stanna. Jag tog en stund för mig själv. Naturupplevelse, P2 och ensamhet. De bästa ingredienserna för att samla kraft och att vara rädd om mig.

Isblocken hade strandat så vackert, solen sken och axlarna sjönk. Idag var jag där igen och såg stranden på nytt. Isen har smält och luften är varmare.

För exakt tio år sedan var jag också sjuk. Jag hade drabbats av den stora utmattningen. En tid av förändringar, fertilitetsbehandlingar, stor sorg och stora utmaningar ledde till att jag blev sjuk på ett sätt jag inte visste att man kunde bli sjuk. Sömnlöshet, minnesförluster, oro, nedstämdhet och förlorat hopp. Men min chef visste och skickade hem mig med orden ”Nu tar du hand om dig så tar jag hand om jobbet”. Det var nog det bästa hon kunde säga, och nu har hon fått anledning att säga det igen så att jag till slut stannade hemma med min feber.

Det finns likheter, men ändå är skillnaden total mellan denna fysiska utmattning och den psykiska jag upplevde då. Nu sover jag gott (förutom en del knepiga feberdrömmar) och är i grunden glad och tillfreds. Det svåraste då var att sjukdomen inte syntes. Att jag upplevde mig klen och som nån som hittade på. Jag hade tur i mina möten med vården. Sjuksköterskan på psykakuten (Ja, dit kan man gå utan att vara psykiskt sjuk), läkaren på vårdcentralen och kuratorn jag fick remiss till – alla bekräftade de att min sjukdom var en naturlig reaktion efter en tuff belastning. (Vilket min kloke make redan försökt förmedla). Jag fick vara hemma i fem månader och jag fick komma tillbaka i egen takt. Tack och lov att det var för tio år sen och inte idag som jag drabbades av utmattningsdepression.

Men spåren finns kvar. När jag satt och väntade på doktorn på Infektionskliniken märkte jag att känslan var densamma som för tio år sedan. ”Tänk om de inte tror på mig!” Varifrån kommer den där rädslan. Är den en rest från den sjukdom som var då, eller är det en allmänmänsklig oro?
Men så mötte jag också idag en doktor som tog min feber på största allvar och nu drar igång den utredning jag har väntat på.

Idag fick jag höra att jag såg sjukare ut än nån annan patient med långvarig feber. Och jag blev jätteglad, eftersom det bekräftar att man tror på min sjukdom. Lite sjukt, men så är det. 😉

Den där våren för tio år sen gick mig helt förbi trots att jag tog doldispromenader i skogen. Nu har jag också missat en del av vårens ankomst eftersom jag är inne mest hela tiden. Men när jag går ut ser jag den, och när jag idag parkerade vid samma strand en gång till blev det tydligt att sommaren snart är här.

Den här sången av Linda Pettersson Bratt lyssnar jag ofta på. Den ger mig tröst fastän jag egentligen tror att vi människor drabbas av en massa som vi inte borde behöva uppleva. Jag tror inte heller att det är Gud som står bakom allt som sker, eller kan påverka allt vi är med om. Men jag tror på att det nånstans visar sig vart det som skedde förde mig.

Det jag vill och behöver just nu är att bli frisk. Varje prov som har tagits har varit bra och jag har slutat googla på långvarig feber eftersom det då kommer upp exempel som handlar om två veckor och inte två månader. Och jag har nästan slutat be om det, eftersom det måste vara uppenbart för Gud vad min önskan handlar om. Om jag inte sov bra och visste att jag – förutom feberfrustration – mår bra själsligen så skulle jag tro att det var något psykosomatiskt. Det förvånar mig inte om andra tror det.

Det är märkligt. Ensamhet är något som jag brukar längta efter och ha stort behov av. Tid jag brukar vilja använda till skrivande och kraftsamling. När vardagen varit stressad har några dagar ensam hemma verkat som något ljuvligt, nästan ouppnåeligt.

Det är skillnad när ensamheten är oönskad. När man borde vara någon annanstans. När ohälsa gör att författandet är som bortblåst. Då är ensamheten inte längre ett ord med doft av frihet. Som frikortet jag fick i veckan på vårdcentralen. Frikort, men utan nån som helst känsla av frihet.

Återigen tackar jag Gud över att ha en familj. Över att inte behöva leva med oönskad ensamhet mer än några dagar. Det är en gåva att aldrig ta för given. Och igår fick jag besök av vänner som förstod precis när de ska komma med kramar och handfast omsorg. Vänskap är också något som doftar nåd.

Sån omsorg man kan bli riktigt tårögd av. I ögon som redan var feberblanka. Som blev ännu mer blanka vid det långa samtalet med en vän som just förlorat en älskad. Henne tänker jag på när jag nu spelar den sång av Kjerstin Aune som jag har haft anledning att skicka till många de senaste tiden. Och fått bekräftelse på att det är en sång till tröst. För tröst är inte att släta över och förringa det som gör ont. Den bästa trösten är bekräftelsen att det är som det är. Att det finns sånt som är tungt, att ork tar slut ibland, att inte allt är så som man önskar och att också det mörkaste mörka tillhör livet. Jag spelar den sången för alla som behöver just den trösten, eller som behöver fylla rummet med ljudet av en skön sång.

Idag är det FN:s internationella dag mot rasism. När den grundades var det med 60-talets Sydafrika som bakgrund. Nu finns en annan slags rasism. Också hos oss som tror oss vara fördomsfria.

Den här dagen ska jag vara uppmärksam på mina egna reaktioner. På vilka sätt dyker rasistiska tankar, attityder eller känslor upp inom mig när jag ser eller hör någon som jag betraktar som främling. Någon med ett annat språk, ett annat uttryck, andra slags kjolar. Jag vet att det sker, och är inte stolt, men jag vill bli uppmärksam på min egen del i att göra skillnad mellan människor. Och jag börjar idag.

Två svenska pojkar och ett stycke svensk historia.

Ibland är det omöjligt att komma dit vi hade tänkt på det sätt vi hade tänkt.

Byta mål eller strategi, det är frågan?

Jag säger ofta ja, och tycker att det gått lite för mycket inflation i att man borde lära sig att säga nej. Snarare borde vi lära oss att se vad vi behöver och fatta besluten utifrån det.
Men ibland blir det ett tveksamt ja, följt av grubblerier om det var rätt eller inte. Framför allt den gamla ovälkomna och inte särskilt konstruktiva frågan om vad andra kommer att tycka. Men när en förmodad halvsida lite i skymundan blir framsida och helsida och helsida så är det svårt att koppla bort den där frågan.

Då kan det hjälpa att låtsassamtala med en Tomas. Sjödin eller Tranströmer.
Idag blir det den äldre.