Cecilia före Fristorp, då Europe regerade.

När jag gick i gymnasiet började jag på ett tydligare sätt bli, eller se, den jag egentligen var. En del i det var att lyssna på musik jag valde helt och hållet själv. En annan del var att få syn på ensamheten så väl som på gemenskapen.

Jag har emellanåt så dåligt minne. Tappar bort hur människor såg ut, vad de hette och vad vi gjorde. Men något jag inte glömmer är personer som har haft stor betydelse för mitt vardande. Att jag formades till den jag skulle bli. Som jag håller på att bli. Idag har jag haft besök av just en sån person. Vi har inte setts på mer än tjugo år, och ändå var det så okomplicerat att mötas. Och se hur många beröringspunkter vi har också nu.

Tänk att man kan vara så stilla i sin konvalescens och ändå känna att man vandrar. Allt längre, allt djupare. Jag är en vandrare.

“Jag var en vandrare” var en av de sånger som hade betydelse för mig då för 23 år sedan. Den har det fortfarande. Också när det gäller denna text fick jag leta länge efter upphovsmannen. Beppe Wolgers har skrivit den. Och Göran Fristorp sjunger igen. Den som vill höra fler av mina favoriter kan lyssna på Fristorp Fullständig.

Jag var en vandrare,
gick i sol gick i regn.
Ibland jag stannade,
vid en flod på en äng.

Jag var fri, den luft jag andades
var ännu ren och himmelen var vit
då blev jag vuxen och jag förstod:
vi har alla ont om tid.

Jag var en luffare,
i en värld utan hem.
En värld av bluffare,
Vem är god, säg mig vem?
Man blir rädd man vill bli tuffare,
vem vill va bland de undanskuffade?
Knappast förbluffande, man är van
vi blev lurade som barn.

Jag blev en sångare,
som vill va kvar på vår jord
Vill va en sångare
som kan stå för sitt ord.
Jag vill inte bli en månglare
av sorg och leda, av en bitter strid.
Jag vill hinna sjunga:
“Jag älskar Dig”
medan ännu alls finns tid

Related Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *