När jag var 25 år såg jag en film som hade stor betydelse för synen på livet som kristen. Filmen heter Priest och är signerad Antonia Birds. En av våra prästvänner har försökt få tag på den de senaste åren men den tycks omöjlig att hitta idag. Jag visste att den funnits på VHS hemma hos oss men hittade den inte trots flera genomletningar av videohyllorna (ja, vi har såna, och ser VHS rätt ofta – och så har vi bara tjockteve. 😉 )
Men så lyckades jag för ett tag sen övertala sonen att vi skulle leka med mina och storasysters gamla barbiedockor, och där – längst ner i kartonghögen i källaren – fanns en låda med videofilmer. Bland annat Priest.
Nu har en god granne lagt över den på DVD och vi kan tryggt gå in i framtiden utan att mista en fantastisk film. För tillfället oroar jag mig över att behöva ställa in mig på att gå in i den framtiden med feber, och jag känner igen mig så väl i Greg i filmen när han ropar åt Jesus ”Gör nånting!”
Men det som hans strid gäller går inte riktigt att jämföra med en neverending feber. Den gäller vetskapen om att en ung flicka far illa och kampen med att få tron att gå ihop den egna homosexualiteten. Om hur min tro går ihop med (andras) homosexualitet har jag gjort tydligt tidigare, i blogg och i Väntrum. Jag tror att mycket av det förhållningssättet bottnar i de tankar som den här filmen gav mig.
Barbielådan då? Jo, vi fick en lekstund när vi två som har gillat de här dockorna återupplevde barmdomsminnen och när den som tidigare ratat (det som han kallat) ”tjejleksaker” också kunde lockas med i leken. Heja, tycker mamman som skulle önska att det inte fanns i barns vokabulär att kalla saker för tjejgrejer och killgrejer.
