Kategoriarkiv: Livsfunderingar

Priest och Barbie

När jag var 25 år såg jag en film som hade stor betydelse för synen på livet som kristen. Filmen heter Priest och är signerad Antonia Birds. En av våra prästvänner har försökt få tag på den de senaste åren men den tycks omöjlig att hitta idag. Jag visste att den funnits på VHS hemma hos oss men hittade den inte trots flera genomletningar av videohyllorna (ja, vi har såna, och ser VHS rätt ofta – och så har vi bara tjockteve. 😉 )
Men så lyckades jag för ett tag sen övertala sonen att vi skulle leka med mina och storasysters gamla barbiedockor, och där – längst ner i kartonghögen i källaren – fanns en låda med videofilmer. Bland annat Priest.

20130409-142120.jpg

Nu har en god granne lagt över den på DVD och vi kan tryggt gå in i framtiden utan att mista en fantastisk film. För tillfället oroar jag mig över att behöva ställa in mig på att gå in i den framtiden med feber, och jag känner igen mig så väl i Greg i filmen när han ropar åt Jesus ”Gör nånting!”

Men det som hans strid gäller går inte riktigt att jämföra med en neverending feber. Den gäller vetskapen om att en ung flicka far illa och kampen med att få tron att gå ihop den egna homosexualiteten. Om hur min tro går ihop med (andras) homosexualitet har jag gjort tydligt tidigare, i blogg och i Väntrum. Jag tror att mycket av det förhållningssättet bottnar i de tankar som den här filmen gav mig.

Barbielådan då? Jo, vi fick en lekstund när vi två som har gillat de här dockorna återupplevde barmdomsminnen och när den som tidigare ratat (det som han kallat) ”tjejleksaker” också kunde lockas med i leken. Heja, tycker mamman som skulle önska att det inte fanns i barns vokabulär att kalla saker för tjejgrejer och killgrejer.

20130409-142208.jpg

Faran med välvilliga fördomar

Nyligen fick jag tips om att läsa en artikel om benevolent sexism. Välvillig sexism kanske det skulle kunna översättas, när något som upplevs som en positiv kommentar inte tolkas som sexism trots att det egentligen är en bedömning som på ett orimligt sätt kopplas till personens kön.

Den artikeln har fått mig att tänka och läsa vidare om fördomar. Plötsligt fick jag ord för och vetenskapliga artiklar som stöd för något som har gnagt länge. Känslan av att det inte är okomplicerat att rangordna människor efter ursprung ens när det handlar om positiva egenskaper. Jag får lite dåliga vibbar när man talar om typiskt trevliga italienare, om allt som är osvenskt och om föreställningen att alla kenyaner springer fort (ofta uttalat utan tanke på hur mycket träning och målmedvetenhet som ligger bakom segrarna). Dåliga vibbar fastän jag också själv kunnat fundera på hur det egentligen är med det där med dansen i blodet.

Benevolent prejudice, eller välvillig fördom beskrivs som en, till ytan, positiv fördom som uttrycks som en positiv föreställning om människor, men som ändå sätter den omtalade i en underordnad position. Välvilliga fördomar kan ge motiv till de fientliga fördomar en person har mot en viss grupp, och blir ett slags subtilt bränsle för fientlighet och avståndstagande.

Generösa eller välvilliga fördomar, eller kanske välgörenhetsfördomar. När vi målar fast föreställningar om andra människor så hårt så att de blir till sanningar. Och ju mer vi tror på dem, desto rimligare verkar det att tro att de negativa föreställningarna också är sanna. Idag är det romernas nationaldag, en mycket utsatt grupp när det gäller fördomar. Jag tror jag inte riktigt kan ana hur utsatt. Däremot är mina ögon vana att granska bilder som rör svarta personer och föreställningar som sprids av det Afrika jag känner. Och det är inte alltid en rolig syn. Som välgörenhetsorganisationernas reklamsatsningar, som naturprogrammens skildring av Afrika eller barnidolers skeva förstoringsglas. Sean Banan har spelats alltför mycket här i helgen, med hörlurar eftersom ingen mer än sexåringen vill lyssna. Det är lätt att förklara att svordomarna inte passar i sånger som barn ska sjunga, och lätt att förstå för sonen som ersätter alla svordomar med andra ord. Men hur förklarar jag att den bild som t ex Sean Banan förmedlar av Afrika är ålderdomlig och nedsättande? Det som inte är lätt att förklara för vuxna, eller ens för sig själv. Barnböcker kan vara till hjälp, och det är nog dags att läsa Ashraf från Afrika igen.

Så hur är det då med vår sons uppenbara rytmkänsla? Visst har han dansat sen vi mötte honom, och verkar kunna Michael Jacksons moves innan han ens sett dem. Men så har människor sannolikt dansat mycket och dagligen spelat musik omkring honom de första åren. Och efter att han börjat dansskola har också det barn som delar vårt blod börjat med dans. Med uppenbar talang trots sina odansanta föräldrars gener och sin vita hud. Jag tror vi ser det vi tittar efter, och både de välvilliga och de negativa fördomarna ställer in ögonen så att vi tror att vi ser en objektiv och komplett bild när den egentligen är ojämnt belyst.

Hur kan vi hjälpa varandra att se med öppen blick på omgivningen? Kanske genom att förmedla en bredare bild av människorna och av världen. Jens Assur bidrar förhoppningsvis till det i sin nya utställning Africa is a great country.

Det är tolv städer som visas upp under den 40 fotografier stora utställningen på Liljevalchs. Några av städerna är Lagos i Nigeria, Lilongwe i Malawi och Kigali i Rwanda. Namnet, ”Africa is a great country”, är en anspelning på svenskens bristande kunskaper.
–Afrika är den enda kontinenten som vi idag benämner som en kontinent, man säger att man ska åka till Afrika, men man säger inte att man ska åka till Asien. Vi säger inte ens att vi ska åka till Kina längre, utan gör skillnad på Shanghai eller Peking. Därför har vi lekt med begreppet att Afrika är ett land.

(SvD Kultur, 6/4 2013)

Jens Assur är för övrigt ännu en fd Sundsvallsbo att vara stolt över. Sundsvall har verkligen varit en växtplats för så många talanger. Jag undrar om det riskerar bli en välvillig fördom att den som har rötterna i Sundsvall kan gå hur långt som helst. 😉

20130408-100843.jpg
Vårt Nairobi.

Rasande

20130403-133700.jpg

Tacksamhet brukar vara en av grundtonerna i mitt livsackord. Det som tog över när strängen som sjöng om den stora längtan kunde lossas och ersättas. Det har hänt att en vän bett att få tala med mig om tacksamhet eftersom hon hört den strängen ljuda hos mig. Det är stort att få en sån fråga, och en vila att få leva i ett stort mått av tacksamhet.

Ändå brister den strängen ibland. Som just i detta nu. När jag inte kan göra annat än att sitta och vänta. Sitta och läsa på ett café. Det kan tyckas som en fantastisk syssla, men jag vill inte detta. Vill inte vara utanför det som sker. Vill inte missa härliga och unika utflyktsstunder med min familj. Vill inte ha så feberont i kroppen att jag skulle vilja våga lägga mig på bänken här intill. Vill inte ha en blytung elefant på ryggen när jag går några korta steg in på en affär. Jag som älskar att gå raskt vill inte behöva gå så sakta att försäljare kan fånga upp mig hur lätt som helst. Vill inte vara livrädd att den här tuffa medicineringen inte ska hjälpa ett dyft. Men det är jag. Livrädd. Tre veckor med värstingläkemedel har inte givit någon enda förbättring. Fastän jag har lovat mig att inte känna efter förrän efter ett par månader så kan jag inte låta bli. Förstås. Trots att tretton månader av oavbruten sjukdom sliter på hoppet.

Om jag vore en löpsedel skulle det ha stått att jag rasar över min feber. Aldrig annars rasar väl människor utom i dagspressen. Och i Evert Taubes tacksamhetsvisa. Så länge skutan kan gå. Men där handlar det om ”rasande tur”. Något som jag själv skulle ha kallat rasande nåd. Just den känsla jag vill få fatt på men inte hittar i detta ledsna, värkande ögonblick. Jag får ta musiken till hjälp och försöka hitta den rasande nåden bakom allt det andra som rasar.

Så länge skutan kan gå
Evert Taube

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två
så håll tillgodo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!

Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans,
att få en kyss eller två i en yrande dans?

Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du ska ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga!

Och vid motorernas gång
och ifall vakten blir lång,
så minns att snart klämtar klockan för dig: ding-ding-dång!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.

Så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila i eviga tider!
Men inte hindar det alls
att du är glad och ger hals
så kläm nu i med en verkligt sjusjungande vals!

Det är en rasande tur att du lever min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut gå till sjöss om igen
med karibens passadvind kring pannan.

Klara jobbet med glans
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.

Vår påsk

Det är ont om påskpynt i vårt hem. Befjädrade buskar tilltalar mig av nån anledning inte. Kanske av samma orsak som jag inte skulle vilja ha färgglada vimplar i rummen som så många har numera. Det är inte min stil. Eller så är det så att överdåd av påskpynt skulle ta fokus från påskens betydelse för mig. Den helg som berättar att ljuset kommer segra över mörkret till sist. Att också det svåraste lidande ska övergå i jubel. Nu om nån gång är det trösterikt att påsken berättar just detta. På söndag säger vi det igen, när livet än en gång har övervunnit döden: Glad påsk!

Idag skärtorsdag. Den dag då Jesus instiftade nattvarden, den måltid som delas av människor över hela världen. Jag är inte i kyrkan idag, men kyrkan är här. För jag är del i den. Och del i en familj som jag får fira påsken med. Det är gott. Och de sparsamma tecknen på årstiden räcker.

Blombuketten som fick förlängt liv då den blev uppdelad i flera vaser.

20130328-160442.jpg

Den sista måltiden.

20130328-160604.jpg

Mitt påskägg från barndomen, målat av en vän till familjen, och två tuppar som matchar ägget.

20130328-160852.jpg

Äppelkvistar som kom i vatten när de lämnade trädet för några veckor sedan…

20130328-161131.jpg

…och nu kommer till liv lagom till påsk.

20130328-161243.jpg

Och så en nyfödd liten kyckling som kom med hem från skolan idag.

20130328-161352.jpg

Marika Carlsson – 90 minuter visdom

En dag av vila och alvedon gav en kväll av visdom och allvar. Skratt (förstås), värme, tårar (ibland där andra skrattade), hjärtatihalsgropen och skratt igen. ”En negers uppväxt.” Äntligen kom Marika Carlssons föreställning till Sundsvall.

Jag hör till dem som reagerade starkt på att Marika valde n-ordet i titeln sin humorshow om rasism och utanförskap. Det var när jag var ung och omogen, och tänkte ungefär att det tydligaste beviset på en rasistisk grundsyn är att säga ”neger”. För ett knappt år sen ungefär. 😉 Jag tycker fortfarande att det är helt förkastligt att beskriva människor med n-ordet. Det har blivit och förblir ett djupt nedvärderande ord. Skillnaden nu är att 2012 öppnade ögonen för den mer subtila rasismen. Den som vet att vara rumsren och använda rätt språk, men som bär på skrämmande rasistiska värderingar som riskerar gå förbi utan att man märker det. Förbi och in i riksdagen. Just det här lyckas Marika på ett avväpnande men starkt sätt förmedla i En negers uppväxt (se DN:s recension) just för att hon själv är svart och med humor kan ge galet talande exempel. Men också för att hon ser och vill göra upp med sina egna fördomar. Dem som svensken alltför sällan törs erkänna sig ha. Fastän nog många av oss tänker generaliserande tankar om, eller håller plånboken utom räckhåll från ”osvenska” människor beroende på deras utseende, språk eller klädsel. Det här behöver alla, i synnerhet alla som ”saknar fördomar”, se. Sök rätt på en föreställning nära dig, eller se TV4-intervjun med Marika om showen.

20130324-221324.jpg
Affischbild från En negers uppväxt, marikacarlsson.com.

Vi satt på första raden, så nära att vi hade kunnat fota en så här tydlig närbild om vi hade plockat upp telefonerna under showen. Det gjorde vi inte. Vi var uppslukade. Jag hade sällskap av min yngsta syster ikväll, min bonussyster som precis som Marika har erfarenhet av att växa upp som svart tjej på en liten svensk ort. Som kunde instämma i princip allt det som Marika har upplevt. Sånt som jag behöver lära mig för att förstå vad det är min son kommer att möta under sin uppväxt. Förmodligen kommer han inte behöva bli kallad n-ordet så ofta och kommer nog inte beskriva det som en n***rs uppväxt, men utan tvekan kommer han att uppleva hur det är att växa upp med ett utseende som får människor att göra andra bedömningar än om han varit vit. Kvällens föreställning var därför en viktig lektion för hans mamma. Jag önskar att alla fick ta del av den. Och när Marika berättade om sina erfarenheter av Finland gav det mig aningar om att vännerna på andra sidan viken och deras svarta barn har ännu mer att tampas med än vad vi har i Sverige.

Födelsedag

Idag är det Sveriges vanligaste födelsedag. Den 22 mars. Min pappas födelsedag. Idag skulle han ha fyllt 69 år.

20130322-112257.jpg

På bilden var pappa 45 år, bara några år äldre än jag är nu. Det är så här jag minns honom. Och jag minns hur jag långt tidigare låg på hans arm när han sjöng Nocturne för mig om kvällen.

Oj en så stor inbäddning det blev av Spotify. Går det inte väldigt långsamt med utvecklingen av apparna…? Jag klistrar in märkliga inbäddningskoder med mer eller mindre framgång eftersom varken WordPress, Youtube eller Spotify bjuder på inbäddningshjälp i iPhone eller iPad. För att inte tala om SVT.

Perspektiven

20130320-083028.jpg

Ibland tycks det som att perspektiven helt försvinner. Som att nästan börja gråta av att en tekanna ramlar av sig själv för att tevärmaren inte passar den kannans nya format (och Höganäs enligt mejlkontakt inte verkar ha några planer på att tillverka en som passar). Som att bli avundsjuk på alla friska som åker förbi vårt köksfönster på väg till jobbet, eller morgonpromenerar i rask takt, medan jag är sjuk på trettonde månaden. Som att inte kunna låta bli alla säga till alla som hoppfullt frågar, att all medicin jag trycker i mig hittills bara gör mig så trött, så trött. Som att tycka synd om mig för att inte en enda människa köpt min roman på en dryg månad och att Skatteverket trots minimal försäljning förväntar sig att jag mitt i den här tröttheten ska orka ägna mig åt världens mest meningslösa och obegripliga syssla: att deklarera. Som att inte ha varit hos en frisör sen innan jag blev sjuk.

Och samtidigt, mitt i världslig irritation, kan jag se hur otroligt lyckligt lottad jag är. Allt det jag har. Jag har släktingar och vänner. Jag bor trygg i mitt land. Och det största, jag har min kärlek och mina barn. Tänk så många som längtar dem som aldrig kommit, sörjer dem som förlorats eller saknar dem som de inte kan vara nära.

Igår fick jag se bevis på varsam kärlek när storasyster månade om lillebror som var så tagen av förlusten och den sorgliga dagen i skolan. En dämpad ledsenhet som vi fick bära tillsammans. Idag får det bli det en kort dag i skolan. Jag går och hämtar honom om någon timme, trött men så oändligt lycklig över att ha det så många saknar. Så många tankar går till dem som just har förlorat ett barn, men också till dem som förlorat livet tillsammans med sina barn. Som vår kamrat i kyrkan. Journalisten som har uttryckt sig regimkritiskt och nu lever i skräck för utvisning till det land där våldtäkt var ett sätt att försöka få henne tyst. Det går inte att sätta sig in i hur det är att leva i det hotet, och att ha sorgen och skräcken som ständig följeslagare, på ett sätt som gör det omöjligt att ta hand om sina barn. Och så det hjärtskärande som hon säger i slutet av teveinslaget. Det är inte deras fel att de är mina barn…

Det svåraste

Varje dag föds nya liv. Varje dag slutar hjärtan att slå. Varje dag.

Igår kväll, innan den här dagen föddes tittade jag länge på mina sovande barn. Fjortonåringen i sin säng, efter ett par timmar i soffan med mig. Tätt intill varandra. Lillebror, i min säng som vanligt när pappan är bortrest och hans plats är ledig. När jag stod och såg på storasyster tänkte jag på den dag, när det var hon som var i sjuårsåldern, när vi var tvungna att berätta för henne att ett hjärta hade slutat att slå. Att hennes klasskamrat hade dött. Igår gruvade jag mig för att vakna till en ny dag och ge hennes lillebror ett liknande besked. Att hans kompis på skolan dog igår. Det är för obegripligt. För svårt. Det svåraste. När barn dör.

20130319-113929.jpg

Vi känner inte familjen, men känner så med dem att det gör ont. När sorg drabbar är det skönt att få ge medkänsla som är handfast och konkret. Just nu får det konkreta vara att tända ljus för det lilla hjärtat som slocknat och och att be för familjen. Och så det konkreta att lotsa de egna barnen genom livets skuggsidor. Det smärtar att båda våra barn som så pass små ska ha behövt uppleva att förlora en kamrat. Vi vill skydda våra barn än mer än oss själva från allt som gör ont, men det är dömt att misslyckas. Istället får vi försöka hålla dem vid handen och leda dem igenom.

20130319-115946.jpg

Vi tog på oss våra armband idag, både jag och lilleman. Frälsarkransen. Hans lilla krans av livets pärlor fick bli en länk till samtal om mörker och hopp. Nattens pärla, den svarta, glittrar extra starkt idag. En dag när skolans beundransvärda personal får bära både barnens och sin egen sorg. Så som de gjort tidigare. Men nu ska de också bära att detta är den nästan hundraåriga skolans sista termin. På skolgården står ett litet träd som planterades till minne av vår flickas klasskompis. Nästa läsår kommer inga skolbarn leka i dess närhet. Och ännu ett barn kommer aldrig leka här mer…

20130319-121308.jpg

Revor som gör ont

Medan jag låg i min soffa och funderade på mitt eget författande kom en annan författare i vägen, och betydligt mer angelägna funderingar. Jonas Hassen Khemiris text i DN idag. Han skriver om REVA, som jag fyllts av oro för redan tidigare, men tar det ett steg längre än till polisens metoder för att hitta papperslösa. Visar på revor i bilden av ett välkomnande och varmt Sverige, där beskrivningar som avvaktande och svalt är för snälla omdömen om vårt land.

I detta land ska mina barn växa upp, i detta land har andras barn idag och under lång tid dömts och bedömts enbart utifrån färgen på skinnet och håret eller utifrån språkmelodin i deras familj. Ibland faller missmodet som en tung, mönstrad fyrtiotalspläd över mig. När feberfilten redan finns där blir det lite svårt att andas. Och bilderna på den mönstrade pläden sticker som nålar i huden. Nidbilder. Schabloner. Som trots revorna, trots alla år som gått inte bleknat.

20130313-093858.jpg

I detta klimat är det en utmaning att vara förälder, att försöka hjälpa sina barn att bli trygga, generösa personer som litar på och tror gott om sin omgivning. Det var mitt ansvar också när vi bara var blekhudade familjemedlemmar, men än mer nu när jag har min yngste i famnen. Hittills har hans upplevelser av utanförskap stannat vid menande frågor och okända barnahänder på håret, men vad är det som väntar? Vilka revor kommer vara ofrånkomliga i hans livsväv?

20130313-094514.jpg

Minnen och drömmar

När jag letade efter en bra bok igår dök det upp en riktig bladvändare. Fortsättningen på den bok jag läste för ett tag sedan. Min egen dagbok, skriven av en nittonåring full av känslor och långt hemifrån. Jag blev påmind om min första tid i Afrika, om ett liv långt ute på den zimbabwiska landsbygden, om syskon med annan hudfärg, om min längtan efter kärlek och min rädsla för att aldrig få bli älskad.

20130312-110035.jpg

Jag minns dig. Nittonåringen med alla dessa känslor, och jag vet hur det kommer att gå. Har läst boken redan. Om bara några månader kommer du att träffa den älskade. Den du ska få dela ditt liv med. Exakt 23 år senare kommer du läsa dina egna ord sent om kvällen. I rummet intill sover din älskade, snart vuxna förstfödda, och bredvid dig ligger ditt yngsta barn, också han frukten av längtan och kärlek och av ytterligare en lång vistelse i Afrika. På andra sidan om honom sover mannen som, när du skrev de här orden, inte trodde att du skulle få möta. Och mötte strax därefter.

20130312-111104.jpg

Idag läser jag vidare, och förgyller simpel juice med kenyansk passion. Teet dricker jag i en favoritmugg från Nairobi och minns att det är två år sedan vi lämnade vårt Kenya efter vår första återresa. Den som ska följas av många fler. Idag berättar statistiken att någon har hittat min blogg via Vings sida om Nairobi. Mitt myckna bloggande och drömmande om Disneyland Paris gör att mina länkar till Vings hemsidor ibland får någon att hitta mig, och nu fick det mig att hitta tillbaka till researrangörens lockande sidor. Minnen och drömmar. Safari och Mombasakusten, och så en plats som jag så ofta drömmer om. Zanzibar. När vi bodde i Nairobi vann jag två hotellnätter på ett paradis. Breezes. Ett ställe dit man knappast åker bara över helgen, men det gjorde vi. Min mor, min dotter och jag. Min pappa hade nyss dött hastigt hemma i Sverige, långt ifrån oss, och eftersom vi inte kunde förändra något där vi befann oss gjorde vi helgresan till detta paradis. Mindes, sörjde, gladdes och drömde.

Jag drömmer om att resa dit igen, med hela familjen. Det är precis så vackert som researrangörernas bilder berättar. Titta bara! Det första kollaget är gjort med Vings bilder (tack för lånet) och det andra med mina egna.

20130312-113024.jpg

20130312-113051.jpg