Kategoriarkiv: Tro

Good friday

Påsken har kommit. Skärtorsdag inledde barnens påsklov och gemensam ledighet. Lammstek som i år fick bli ”pulled lamb” (oj så gott!) och till det serverades samtal om sommaren kommer och påskar som var. Idag långfredag. Good friday. En lidandets och kärlekens dag. En dag som anger tonen för mitt liv, och för två miljoner andra kristna. Idag säger jag inte ”glad påsk”. Trots att jag vet hur berättelsen slutar så är det av betydelse för mig att få hålla kvar lågmäldheten i den här dagen. Kanske är det därför jag inte påskpyntar med fjädrar fastän det är så fint. Men skärtorsdag och långfredag trivs jag med att hålla dämpade, och det är först på påskdagen, eller möjligen på påskaftons eftermiddag som jag vill börja salutera livet och våren så där färgglatt och livligt. Så då blir det sällan av.

Tevegudstjänst fick det bli denna långfredag, eftersom jag är lite för obenägen av att försämras mer. Nu kunde jag sitta bakåtlutad med stöd för huvudet och ta del av en gudstjänst helt i min smak. Traditionsenlig liturgi, innerliga och Jesusnära mötesledare, och en otroligt god predikan. En unik kombination. Tack Örebro.

20140418-122412.jpg
Dagens outfit (brukar ju fräna bloggare berätta om): Ny 40-kronorsklänning köpt på postorder. Samma armband som vanligt (Frälsarkransen) och ett scoutskapat kors.

Det enda jag saknade var att få sjunga en påskpsalm som jag också hade velat bjuda dig på, men då den inte tycks gå att hitta den varken på Spotify eller Youtube får det bli bara texten.

Han gick in i din kamp på jorden.
Gud tog plats i din egen gestalt.
Han kände din puls. Han blev trött liksom du
– och han älskade dig över allt.

Han gick in i din sorg och längtan.
Gud tog plats i din egen gestalt.
Han grät med din gråt.
Han blev ledsen som du
– och han älskade dig över allt.

Han gick in i din nöd och smärta.
Gud tog plats i din egen gestalt.
Han bar på ditt kors.
Han blev plågad som du
– och han älskade dig över allt.

Han gick in med sitt liv på jorden.
Gud tog plats i din egen gestalt.
Hans seger blev din.
Han var frestad som du
– och han älskade dig över allt.

Psalm 358
Arne Harald Lindgren/Per Harling

Jag förstår att det, för den som inte tror, kan tyckas galet att tro på påskens berättelse, och kanske särskilt med en så vetenskapsbaserad livssyn som min. Ändå tror jag lika fullt. Obevekligt. På samma sätt som jag tror att kärlek finns fastän den inte syns. Och i år får Jesajaorden (som skrevs 700 år före korsfästelsen) en särskild innebörd.
”Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led… han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.”

En liten stund på gården har det också blivit, och jag har påskpyntat på ett sätt som jag tänkt på länge men aldrig gjort förut. Både dotter och katt hjälpte till.

20140418-123948.jpg

20140418-124528.jpg

Idag är det också vår dotters dopdag, så nog finns det anledning att tända ljus – även om ljuset i stengraven än så länge inte lyser.

Svenska klassiker och påskens filmer

Det kan bli många filmer sedda för den som behöver ligga ner de flesta av dygnets timmar (och som har svårt att stå ut med enbart tystnad även om det skulle göra väl). Nu senast har jag återsett en teveserie som tog andan ur mig 1996, Zonen, och kvalitetsserien från 2004, Om Stig Petrés hemlighet. Välgjorda och sevärda båda två, också 2014.

Zonen sändes när vi var mitt i vår mest ovissa barnlöshetsperiod, och att det fanns en barnlängtande rollfigur som hette Cecilia påverkade nog att den här serien fastnade i minnet. Både då och nu irriterar jag mig över att den fertilitetsdoktor hon till slut söker upp hävdar att det finns psykologiska orsaker till barnlösheten. Varken då eller nu finns studier som stöder det, och även om det fanns det så blir ingen barnlängtande hjälpt av att höra att ”det är ditt psykes fel att du inte får barn”. Jag tror att det är till nackdel för synen på psykisk ohälsa att just det psykologiska ges som förklaring när man inte förstår den somatiska problematiken. Den frågan är lika aktuell idag för mig, som för 18 år sedan, men nu handlar det inte om infertilitet utan om Myalgisk Encefalomyelit. Eftersom den sjukdomen så ofta bortförklaras som en psykisk åkomma är det en stor seger att den svenska vårdupplysningen 1177.se ÄNTLIGEN har en utmärkt information om ME/CFS. När arton år till har gått av mitt liv kanske de flesta läkare också bär på den kunskapen.

Om Stig Petrés hemlighet handlar istället om just psykisk ohälsa, och tar upp det ämnet på ett avväpnande och varmt sätt. Det är viktigt! För även om många sjukdomar felaktigt kategoriseras som psykiska, så är psykisk ohälsa en verklighet för många – och sorgligt nog något som så många skäms för, fastän det borde vara lika naturligt att prata om brusten själ som brustet skelett.

20140416-111828.jpg

I soffan har jag sällskap av en sötnos som inte var riktigt lika söt häromkvällen när jag tog henne på bar gärning när hon satt på toalettringen och drack vatten ur toaskålen! Jag tror hon behöver goda influenser, så nu tittar vi på en annan gratisfilm. Gospel of John från 2003. I påsktider vill jag se bibliska filmer. I ungdomen blev det de klassiska Jesus från Nasaret och Anno Domini. Senare dök det upp andra slags filmer, som Kristi sista frestelse, The Passion of the Christ och The Bible som sänds i SVT i påsk igen.

Nu hör jag påskberättelsen på film, ordagrant återgiven efter den författare som skrev några av de mest fantastiska ord jag känner till. Om den som om och om igen ger mig livet, och som oavsett vad vi tror om Gud och liv och död är någon som har existerat. Och som hos mig existerar och bär i evighet.

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
(Johannesevangeliet 1:1-5)

20140416-113546.jpg

På fastlagsvis

Idag är det Fastlagssöndagen, och snart kliver jag och många andra in i fastan.

20140302-163137.jpg

Tidigare år har utmaningen varit att hitta stillheten i det brusande vardagslivet, men nu den tredje fastan som sjuk, får jag öva på att hitta en annan slags stillhet. En vald vila mitt i den påtvingade vilan. En tid av reflektion kring efterföljelse, vägval och solidaritet. En tid för att bryta mönster, avstå och välja nytt. Det blir inte lättare för att huvudet värker och febern blommar. Men ingen har påstått att det ska vara lätt. Det är kanske för att vi tror det som livet ofta känns så mycket svårare än vi föreställt oss.

Försoning och värme

En promenad, inte av den längre sorten men ändå så mycket längre än innan tillfriskningen började. Då när jag kunde gå högst tvåhundra meter med mycket smärta och tunga, långsamma steg. Då när jag trodde att detta skulle bli mitt liv, och grät över rädslan för att inte kunna försonas med ett så begränsat liv. Nu mår jag sakta bättre, men får öva försoning ändå, över det jag missat under dessa år och över det som fortfarande är ovisst när det gäller framtiden.

I lurarna hade jag Sveriges Radios morgonandakt som denna vecka hålls av vår biskop Tullikki Koivonen Bylynd. Det handlade om just försoning. Om förtrycket av det samiska folket, om kyrkans och människors förlåt för det vi brustit i och senare vuxit i. När jag hörde Tulikki beskriva Svenska kyrkans ord av försoning mot det samiska folket slog det mig att vi alla, åtminstone jag, skulle behöva sätta ord på sånt som vi brustit i och senare växt i. Många av oss som är kyrkobesökare gör det i gudstjänstens syndabekännelse, men där blir det – åtminstone för min del – mer en bön kring det mer aktuella. Sånt jag nyss brustit i. Kanske när tankar och känslor har fått mig att förminska, eller inte se, andra människor.

Men jag inser att jag skulle behöva uttrycka min förlåtelse också över den mer långsiktiga utvecklingen. Insikterna som kommer med tiden och reflektionerna.

Förlåt mig och hjälp mig försonas med det som jag har brustit och fortsätter brista i:
– tonårens rasistiska jargong
– bristande tålamod och dålig förståelse för barnen i de unga årens explosiva faser
– en naiv inställning och förenklande slutsatser om hudfärgens betydelse för hur vi betraktas av omvärlden
– ovilja att sätta mig in i hur andra tänker och prioriterar när de gör sånt som sårar mig
– ovilja att sätta mig in i att det jag gör och prioriterar kan såra andra
– fördomarna jag inte vet att jag har eller inte vill göra upp med

Den samiska sångerskan Sofia Jannok ramade in programmet med sin sköna låt Liekkas. Det betyder varm. Det är jag. Lite för.

Enhet och ljus

På lördagens morgon rullade vi hemifrån med vårt nya hem på släp. En helg i vacker miljö med kyrkan. Så mycket enklare det känns att vara med som ofrisk när sängen och prylarna finns med. Och när det är möjligt att gå undan och vila när som helst, och se himlen genom husvagnsfönstret.

20130901-143038.jpg

Eller havet genom ett annat fönster.

20130901-143328.jpg

Människor i olika åldrar, olika livssammanhang och olika slags band till varandra. Men trots olikheten en enhet. En del av den kristna kyrkan. Ljus i mörkret.

20130901-143506.jpg

Vi missade lyskvällen i stugan, den fina traditionen då sommaren vinkas farväl när kusten lyses upp av mängder av ljus. Men en lyskväll i miniatyr kunde vi ordna själva med medhavda marschaller. Och andra slags ljus på stranden. Stora och små. Unga och gamla.

Dop

20130616-104127.jpg

En rubrik som denna kan ge intryck att jag varit på barndop. Det var länge sen, men dopet är alltjämt närvarande. I min tro hör dopet och förlåtelsen nära ihop. De som kritiserar kristendomen har ofta svårt med tanken på synd, kanske för att många kyrkoföreträdare har gjort upp listor över exakta aktiviteter eller livsstilar som stämplas som synd. Som om människorna hade hela måttstocken för det. Det tror jag inte vi har, för även om Bibeln ger tydlig vägledning så kan inte vi människor agera som Guds domare. Men jag är övertygad om att jag syndar. Inte genom att äta choklad utan när jag gör val som leder bort från Gud. Tänker illa om andra, låter bli att se den som behöver bli sedd, snäser åt dem jag älskar, fastnar i självbekräftelse. Sånt som är fullt mänskligt men som får mig att känna mig trasig eller rent av smutsig. Där kommer förlåtelsen in som en chans att börja om. Kärnan i kristen tro, att Jesus öppnat en förlåtelsens väg till Gud som alla utan undantag kan få del av. En förlåtelse som handlar om det enskilda hjärtats uppriktighet gentemot Gud och inte om andra människors bedömningar av min eller din duglighet.

Just detta handlar dopet om för mig, och det spelar ingen roll när det äger rum. Det gudomliga sker och jag får ta emot gåvan när jag vill. Om och om igen.

Om det här handlar en av sångerna som jag har skrivit text till utifrån tankar som armbandet, Frälsarkransen, har väckt. Sångerna är inte publicerade, men just den om dopet kan ni få tjuvlyssna på här. Sångerskan är en vän som bott alldeles intill mitt hjärta i 25 år. Tacksam.

Priest och Barbie

När jag var 25 år såg jag en film som hade stor betydelse för synen på livet som kristen. Filmen heter Priest och är signerad Antonia Birds. En av våra prästvänner har försökt få tag på den de senaste åren men den tycks omöjlig att hitta idag. Jag visste att den funnits på VHS hemma hos oss men hittade den inte trots flera genomletningar av videohyllorna (ja, vi har såna, och ser VHS rätt ofta – och så har vi bara tjockteve. 😉 )
Men så lyckades jag för ett tag sen övertala sonen att vi skulle leka med mina och storasysters gamla barbiedockor, och där – längst ner i kartonghögen i källaren – fanns en låda med videofilmer. Bland annat Priest.

20130409-142120.jpg

Nu har en god granne lagt över den på DVD och vi kan tryggt gå in i framtiden utan att mista en fantastisk film. För tillfället oroar jag mig över att behöva ställa in mig på att gå in i den framtiden med feber, och jag känner igen mig så väl i Greg i filmen när han ropar åt Jesus ”Gör nånting!”

Men det som hans strid gäller går inte riktigt att jämföra med en neverending feber. Den gäller vetskapen om att en ung flicka far illa och kampen med att få tron att gå ihop den egna homosexualiteten. Om hur min tro går ihop med (andras) homosexualitet har jag gjort tydligt tidigare, i blogg och i Väntrum. Jag tror att mycket av det förhållningssättet bottnar i de tankar som den här filmen gav mig.

Barbielådan då? Jo, vi fick en lekstund när vi två som har gillat de här dockorna återupplevde barmdomsminnen och när den som tidigare ratat (det som han kallat) ”tjejleksaker” också kunde lockas med i leken. Heja, tycker mamman som skulle önska att det inte fanns i barns vokabulär att kalla saker för tjejgrejer och killgrejer.

20130409-142208.jpg

Lov och tack

Det är påsklov. Hela familjen är ledig, och vi har lyckats hitta ett sätt att göra semester av det trots att jag är sjuk. Medan familjen gör roligheter som jag inte orkar så vilar jag och gör inte ett enda knop nytta. Sen har jag ork till små och korta utfärder med mina tre bästisar.

20130402-142840.jpg

Mest ligger jag stilla och läser boken jag fick av en god vän. Signerad som sig bör med just denna bok. Amerikauret. Vibeke Olssons efterlängtade fjärde bok om Bricken som växer upp och lever sitt liv ungefär kilometer från vårt hem. Ungefär ett sekel tidigare. Då när många var sjuka på det sätt som jag är sjuk, men tvingades arbeta och dog för att de inte orkade det hårda livet med febern rivande i kroppen. Tack vare att andra har kämpat får jag vila mig frisk. Tack vare att andra har stått upp för sin tro kan jag utan motstånd vara kristen idag. Det blev så tydligt på gårdagens avsnitt av The Bible. Jag har inte tyckt om de första avsnitten, när våld och blod är det som främst har lyfts fram ur Gamla Testamentet, men nu börjar det likna något. Och Jesusgestalningen liknar den bild av Jesus som jag, och förmodligen även Bricken, har.

20130402-144204.jpg

Blicken och utstrålningen så exakt ton i ton med en tavla som finns i mitt favoritresmål London. Ett resmål som jag besökte säkert tio gånger som ung, och så ofta jag kunde gick jag till National Gallery och satte mig framför den gigantiska tavlan av Gerrit van Honthorst. Christ before the high priest.

20130402-145318.jpg

Just nu är jag långt ifrån National Gallery, men ändå med en känsla av semester, och med annat vackert att titta på. Min sagolika familj gav mig en bukett rosor som är nästan overkligt vacker. Men både buketten och de blommor som gav mig dem är verkliga. Och mina.

20130402-142904.jpg

20130402-142920.jpg

Vägen

20130219-124220.jpg

Kroppen är öm och febern klättrar, så som det blir när jag har gjort utsvävningar från febersoffan. Vissa dagar är det oerhört tungt att uppleva försämringen igen och andra, som idag, bara galet tråkigt att inte få bli frisk.

Ett långt telefonsamtal med en god vän lyfte min förmiddag. Samtal om liv och andlighet. Jag har vänner som delar min kristna tro fullt ut, andra som inte delar den alls och ytterligare andra som delar den till viss del men inte hela vägen. Jag uppskattar samtalen om tro oerhört eftersom det gör min egen tros gränser tydliga för mig på ett sätt som får mig att bottna. Idag kom samtalet att handla en del om det, och jag funderade vidare sen på det inkluderande men exklusiva med kristen tro ur mitt perspektiv. Det som gör att det ibland tar stopp om jag närmar mig annan andlighet. Jesusorden ringer i öronen och påminner mig om att det som är harmlöst eller gudsbejakande för andra inte är förenligt med min tro, och det jag vet Jesus själv har sagt om den tro jag vill bekänna. Sånt som yogamantran, chiandning, ayurveda och mindfulness med andliga förtecken måste jag säga nej till för att mitt ja ska vara ofläckat. Där är mina gränser så tydliga att jag inte kan göra avkall. Samtala vill jag, och lära mig göra det på ett bra sätt. Men jag kommer aldrig byta ståndpunkt. Mitt ja till Jesus innebär nej till annat.

Det finns mycket i Bibeln som jag kan diskutera och tolka liberalt eller modernt i andras ögon. Men inte kärnan. Som Jesus egna ord i Johannesevangeliet 14:1-7.

”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Jag tror på just det. Att Jesus är vägen till Gud, och att jag går vilse om jag ger mig ut bland läror som hävdar annat. Vissheten finns, men det betyder inte att det är lätt. Och just idag får jag oerhörd tröst när jag bläddrar i en andaktsbok från 1904. Dagens ord talar mycket till mig. Etthundranio år senare.

20130219-122317.jpg

Fingertopparnas tro

Mitt armband är detsamma varje dag dessa veckor. Det som somliga har trott varit gjort av barnahand, men som är en andakt. Frälsarkransen. Den som under de år jag har känt till den har fått trons tankar att formuleras och upplevas. I samtal, i sångtexter, i fastepärlor, i mig.

20130217-081208.jpg

En del dagar orkar inte böner eller reflekterande tankar fram. De dagar när ögonen fastnar på den sandbruna ökenpärlan eller på den nattsvarta pärlan som speglar mörkret och besvärligheten i de dagarna. Då räcker det att låta fingertopparna löpa över glaspärlorna och tänka att ”jag vill tro, jag vill nå Dig igen.”

20130217-081600.jpg