Det är ovant att vara ensam och ovant att inte göra något. Inte så sjuk att det är svårt att ordna mig mitt te och ta mig mellan rummen, men inte så pigg att jag orkar göra någon som helst nytta. Förmodligen var det just vad jag behövde precis nu. Befogad göralöshet.
Som vanligt har jag svårt att sova länge och att somna om på morgnarna, och idag blev jag väckt av den lilla kamraten nån gång efter fem. Hon blev så glad när jag tände och började läsa att hon kråmade och krumbuktade runt länge intill mig. Det fick mig att tänka på på saknade kissekatter. Både egen och andras…
I min göralöshet har jag ändå gjort sånt som jag inte brukar så mycket som jag egentligen vill. Sett film och läst böcker. Igår läste jag ut Lena-Maria Klingvalls Våga drömma. Ett stycke inspirerande, imponerande livshistoria. Och nu heter sällskapet Håkan Nesser, och boken är som vanligt ett stycke Litteratur med stort L. Vilken bok jag läser kan ni se på annan plats, en bok som får mig att åter förundras över hans fantastiska språk. Det får mig att känna mig inkluderad.
Längtansfull, men i gott sällskap.
Vilken söt katt!
Ser verkligen ut att njuta av tillvaron.
Ja 🙂 Det är en konst att fånga sånt där gosigt kråmande. Brukar mest bli en suddig pälshärva på bild!