Svensk komedi med man och dotter efter godnattsaga och sång med son. Gott. Och dessförinnan annat gott.
Febermorgonen förgylldes av dessa skärtorsdagsgodingar. På väg till förskola och skola.
Och efter dagens soffvila, bland annat med besök av god vän (HÄRLIGT!), gjorde maken saffransrisotto med påhejning och mise en place av risottofrun.
Och dottern googlade utsökt recept på lammstek och blandade till fyllningen. Fetaost, citron, vitlök och timjan. Det blev fantastiskt gott, och påskhelgen börjar, trots virus, på alla sätt gott.
Soffan är mitt ständiga sällskap. Ful men trogen. Som jag själv ungefär 😉 Men idag har jag åtminstone inte långkalsonger utan riktiga kläder efter ett besök hos doktorn.
Ja, jag är fortfarande sjuk. Man ska förstås vara glad att proverna inte visar nåt, men efter en månad med feber skulle jag vara glad om att det upptäcktes nån liten defekt som försvann med medicin. Ett segdraget virus är det återkommande svaret. Och vila är ordinationen. 150 kronor tack.
I läkarintyget står det lite rart att jag är författare på deltid. Som om det verkligen är sant?! Den senaste tiden har skrivardagarna dock blivit vilodagar. Och när jag blir frisk kommer de behövas till annat. Men kanske det är sant ändå, för både igår och idag har jag kunnat posta beställda böcker på väg till vårdcentralen. Och vila med andras böcker när jag utmattad kommit hem.
Min kryapåpresent till mig själv, Åsa Larssons nya, matchar fint med Cecilia Ekhems Väntrum.
Idag läser jag om Rebecka Martinsson. Igår grät jag med Bricken hela dagen, och ska skriva ett brev om grannflickan till Vibeke Olsson – när kraften är tillräcklig. Det är en ny erfarenhet att vara så trött att det är motigt att skriva. De här ynka bloggraderna tar orimlig tid och ork, fastän orden brukar forsa ur mig utan ansträngning.
Vila ja. Jag är så tacksam att ha en chef som hjälper mig att tillåta mig vilan. Berättar hur hon löser det jag skulle ha gjort och uppmanar mig att vila. Precis vad en prestationsmissbrukare behöver. Men nu är det alltså inte prestation utan vila som gäller. Soffa, te, filt och bok. Och lite godis. Fastan är så gott som över. Förra fastan var min man mycket sjuk och denna fasta har jag inte varit särskilt frisk. Det ger onekligen värdefulla fastetankar om livet, men jag hoppas ändå på hälsa framöver.
…så tycker jag det är väldigt roligt om det är sant att Carola ska adoptera från Sydafrika. Det känns som att det kommer att bli en massa andra saker sagda i den frågan, men jag är glad. Jag tänkte på henne som möjlig SA-mamma när vi stod i den kön 2007, utan att ha någon aning om hon funderade på adoption.
Grattis Carola! Hennes son är fö precis ett år äldre än vår dotter och de lekte i samma träd i Torekov en gång 😀
Torsdag: Jag uppdaterar med en fin intervju i DN som beskriver hur det är att vänta och längta. På samma sätt för okända bloggare som för världskändisar. Och barnbeskedet kommer lika efterlängtat och plötsligt. Kanske hade Carola redan börjat längta 2007. Nu får hon sin flicka. Med redan fina skor. Nästa jul ska hon få höra sången min flicka har älskat sen hon var liten.
Tack och lov att det inte blev Sydafrika för vår del. För det var ju i Kenya vår familjs fjärde pusselbit fanns. Och nu är han här. Och sover gott.
Båda barnen har ägnat kvällen åt att förbereda för skolaktiviteter imorrn. Utklädning på båda håll. En konstnär och en kyckling.
Såna här dagar är det en stor fördel att höra till dem som sällan rensar ur sina garderober. Det finns resurser att göra utklädningskläder av.
Pappan har klippt påskfrisyr på gossen ikväll.
Ordet skola har en dov klang idag. Den fina skolan från 1919 som ligger några hundra meter från vårt hem är på nytt nedläggningshotad. Till hösten ska vår lille börja förskoleklass. Det skulle vara en riktig sorg om det inte är här på Svartvik. Förra gången skolan skulle läggas ner var min käre make en av dem som kämpade mest för att förändra det beslutet. Det gick, med väl underbyggda argument och mycket jobb. Nu känns läget mer pessimistiskt. Vilket påskägg man har överlämnat till föräldrarna…
Det finns en som tycker om när jag kommer hem efter en halvgjord arbetsdag.
Här ligger jag kvar. Utan dator eftersom jag insåg att jag varken var sval nog eller smart nog för att jobba. Istället landade ögonen på Smartare än en femteklassare, och jag varvade sömn med att fundera lite på om smarthet och skolbokskunskap verkligen är samma sak.
Just nu är jag glad att mina tre kärlekar har åkt iväg för att fylla ett ekande kylskåp med påskmat. Själv försöker fördriva tråkig värme med god värme. Fin medicin som maken ordnade åt mig idag.
Tystnad som en pärla mellan fingrarna. Som en oas i en bullrig, ivrig, fartfylld vardag.
Att stanna upp, sluta ögonen och låta axlarna sjunka.
Att smita undan en kort stund i ensamhet, släppa de ordnade anletsdragen och vara stilla.
Att andas några minuter på orden ”jag är”.
För tre år sedan förlorade jag min pappa. Han somnade in oväntat medan vi bodde i Kenya och väntade på adoptionsprocessens långsamma gång. Jag hade förlorat honom en gång tidigare, genom en olycka som tog ifrån honom det mesta av de färdigheter han hade. Från stor, bullrig, levnadsglad och självständig till tyst, liten och behövande. Men ändå med pappaglimten och kärleken i blicken.
När jag var till graven på pappas födelsedag sjöng jag för mig själv den sång som han brukade sjunga som godnattsång för oss. På hans begravning sjöng kära vännen just den sången.
Nu lyssnar jag på Nocturne igen och säger godnatt aningen för sent, och fortfarande med blossande kind. Idag har jag försökt leka frisk, men febern och megatröttheten ger sig inte. Det är heeeeelt normalt att ha feber i 6-7 veckor sa doktorn. En månad räcker för mig. Välkommen tillbaka 36,3!
Det är Palmsöndag och jag tog med mig son och Alvedon till kyrkan. I förmiddags bar det av till en av kyrkorna som vi geografiskt hör till och inte till den vi är aktiva, ideella medlemmar i. Makens kör uppförde en fantastisk mässa i jazzton och jag fick sitta där och ta in (både gudstjänst och kissnödighetsviskningar 😉 ). Jag tycker om att vara en aktiv kristen i en församling med många lekmän (och kvinnor), men ibland längtar jag efter ett mer anonymt gudstjänstfirande där jag bara är. Inte mötesledare, sammanträdesdeltagare, fikafixare eller medansvarig för att andra känner sig välkomna. Bara är. Jag.
Jagpärlan får mig att tänka på just det. Vem jag är när jag är jag. Verkligen mig själv. Inte det jag presterar utan den jag är. På nåt vis tänker jag mig att jag bara vet det om jag skalar bort alla roller, alla förväntningar, alla relationer. Men ändå inte. För i relationerna hittar jag mig själv och blir speglad. Så även om jag behöver tystnaden och tiden för mig själv innerligt väl så behöver jag också möten. Relationer till människor och Gud som ger mitt jag konturer. Och nästa pärla på Frälsarkransen, efter ännu en liten tystnad, är just den gyllene Gudspärlan. Där jag kan speglas.
Jag är alltid jag. Du är alltid du. Vi kan inte leva varandras liv och bära varandras smärtor och glädjor. Men vi kan, och ska, vandra intill varandra. Leva med.
Och jag vill vandra också intill den som gjort död till liv en gång för alla. Det är inte alltid helt lätt att tro, men jag vill. Det räcker.
De första ljusen tändes vid middagen igår. Ljus inköpta långt tillbaka, och nu tända med tankar på konstnären som målat den vackra tavlan i bakgrunden. Vi saknar honom. Han betydde så mycket för oss under alla våra år i Uppsala, och tavlan i köket andas nu tacksamhet och sorg.
Sen tändes många ljus, också andra människor tänkte jag in i lågorna. Ordlösa böner för sånt som är så tungt att inga ord finns.
Bagartösen hade gjort specialdesignade muffins (Ja, jag vet att det står nåt annat på inspirationskokboken, men det där med kappkejks förstår jag inte. Det är ju dekorerade muffins!) som smakade ljuvligt.
Det är underligt att det ska behövas en organiserad timme för att verklig familjetid ska bli av. Sång och sällskapsspel brukar det bli på Earth Hour, men alltför sällan annars. Och som lilleman sa så ”borde det vara en sån här timme oftare”.
Oavsett om det har nån betydelse för energiförbrukningen eller ej, så tycker jag om den symboliska handlingen som Earth Hour innebär. Vi släcker lampor, påminns om hur vi påverkar klimatet och varandra, och är del i något stort. Men det är många som är emot det har jag förstått. I tidningen hittar jag inte aprilskämtet, men hade önskat att en läsarkommentar om Earth Hour varit ett skämt. Personen i fråga skrev att hen* tänder alla lampor, till och med på vinden, under den där timmen. I protest mot alla miljöhuliganer som vill höja bensinpriset. Suck…. Snarare skäms än skämt.
* Jag förstår inte heller varför ordet ”hen” upprör så många. T ex i en insändare i dagens tidning. I den där meningen ovan var det mycket praktiskt att inte skriva ”han eller hon” utan istället ”hen” eftersom jag inte vet vilket kön personen hade. Fast jag gissar förstås 😉 Jag såg utmärkta Babel från sjuksoffan i veckan där man tog upp just detta med ”hen” och varför det provocerar. Jag förstår det som sagt inte. Det handlar inte om att släta ut könen, utan om ett praktiskt ord som kommer kunna användas miljoner gånger fler i meningar som den ovan än i fråga om transexualitet, om det nu är det som alla hen-motståndarna är så livrädda för. Oj vad jag eldar upp mig, jag kanske håller på att bli frisk?! Hoppas. Men då ska jag försöka att inte elda upp värmen för mycket….
Idag är det Earth Hour. Äntligen! Det är en manifestation som jag tycker så mycket om. Global och möjlig för de flesta att enkelt delta i. På olika platser, men tillsammans. Alldeles rörd blir jag av den här filmen.
Fint va?! Och man behöver inte ens vara religiös för att kunna vara med 😉
Vi har varit med så länge vi har känt till Earth Hour, men i strömavbrottsvana Kenya somnade vi visst när det var dags. I de andra husen här hemma brukar det lysa på som vanligt. Jag hoppas på fler släckta lampor, datorer och hushållsmaskiner ikväll.
På WWF:s sida hittade barnen och jag en härlig utmaning från Danny Saucedo till Eric Saade och undrar hur den togs emot. Inte alls är min gissning. Han verkar vara en hyvens kille den här Danny. Tur det eftersom jag som sagt chockade mig med att ringa och festiskvalrösta – och just på Amazing.
Ute är det vackert vitt idag, så kanske det blir viss julstämning ikväll med ett överdåd av tända ljus.
Okrattad och orensad trädgård i smickrande kläder - men makens fina vedinstallation var en fröjd också utan snötäcke.
I Kenyabloggen hittade jag Mattias inlägg med några av de finaste bilderna från vår adoptionsvistelse. Ta gärna en titt. Om det nu funkar. Vissa webbläsare (iaf mitt Firefox och ett äldre Safari) leder alla länkar till det sista blogginlägget. Jag noterar att vi vågade oss på lite ansiktsbilder här trots att vi annars lydde alla förhållningsorder kring det.
