Unbroken – filmen som bygger på en heroisk författarinsats

Fredag 9 januari har filmen Unbroken premiär i Sverige. En fantastisk berättelse och bara trailern berättar att det är en väldigt stark film. Men något som missas, till förmån för Angelina Jolie, i de svenska presentationerna av filmen är den heroiska insats och den person som ligger bakom berättelsen. Filmen Unbroken bygger på en roman skriven av Laura Hillenbrand, som gjort en otrolig research för att hitta den berättelse som nu kallas Jolie’s film.

Sedan unga år är Laura Hillenbrand drabbad av den svåra sjukdomen ME/CFS. När hon skrev boken var hon (som miljontals andra med denna sjukdom) sängliggande med svåra symptom. Tänk dig hur du skulle känna dig efter en arbetsdag och springtur när du har din värsta influensa, så kommer du i närheten. Och ändå inte. Eftersom denna sjukdom pågår i år och ibland decennier, och det nog är svårt för någon frisk att föreställa sig att må så dag efter dag, år efter år. Trots sin situation lyckades Laura Hillenbrand hitta ett sätt att skriva. Det handlar om ytterst korta stunder och nog om stora mått av vilja, tillförsikt och disciplin.

Här berättar hon själv om sin kamp med sjukdomen och arbetet med Unbroken.

Laura Hillenbrand ger hopp på så många plan. Särskilt hopp för en sjuk författare förstås, att det är möjligt att hitta sätt att leva sin dröm trots svår sjukdom. Men viktigast är att hon lyfter sjukdomen ME/CFS som trots att den är känd sedan 50-talet dras med fördomar och nonchalans som gör forskningen långsam och läget för de flesta sjuka väldigt svårt. De flesta ME/CFS-sjuka får aldrig träffa en läkare som kan eller ens känner igen den här sjukdomen, och får oftast fel diagnos och råd som kan riskera att förvärra sjukdomen permanent. Sverige hör till de länder där kunskapen verkar minst. Kanske är det därför filmen Unbroken presenteras just i Sverige utan att författaren bakom researchen och boken ens nämns.

Nu vet DU att Laura Hillenbrand är den personen. Berätta det gärna för fler. Och vill du veta mer om ME/CFS finns mycket att lära hos patientföreningen RME som gör ett viktigt arbete i Sverige med att utbilda, informera och hålla koll på forskningsläget. Nyligen har ett unikt forskningsprojekt, med bl a nobelpristagare i forskargruppen, startat på Stanford University i hopp om att lösa gåtan. Ändå finns det en del högljudda personer – också i Sverige – som lägger mycket tid på att hävda att den här sjukdomen inte finns. Bli gärna stödmedlem i RME så bidrar du till att nästa Laura inte glöms bort av filmskribenterna.

IMG_5800.JPG
Författaren till den text du just har läst hade två romaner och en novellsamling på gång vid sidan av det vanliga arbetet när hon insjuknade plötsligt för tre år sedan. Nu räcker orken bara till sporadiskt och sängliggande diktskrivande, och då och då blir det en soffliggande kraftansträngning för att försöka sprida information om något som är för viktigt för att hejdas av feber och värk. Som att berätta om ME/CFS.

Fortfarande nytt år

GOTT NYTT ÅR!
Ja, det är den femte dagen på året – men nog är året ändå väldigt nytt. Så det där med ”god fortsättning” kan jag tänka mig att önska först i juli.

Vem du än är så önskar jag dig ett 2015 som överträffar dina förväntningar, som med mild hand får dig att växa som människa, som bjuder hopp och glädje.

IMG_5783.JPG

Jazznjutning

1920581_681003161947424_1060680029_n

Jag fick statistiken från min blogg idag – och det var minsann en trist läsning. Jag har dalat både som bloggare och bloggläsare det här året, sedan jag insåg att det tar kraft också att läsa och skriva texter längre än kanske tio rader. Utom välskrivna, intressefångande och feelgoodiga böcker där texten flyter och skribenten har valt orden med omsorg. Såna författare orkar jag läsa, men andra skribenter lyckas sällan leverera långa texter som kostar lite kraft att förflytta sig i. Mina egna texter har blivit till korta dikter som kostar lite kraft att skriva på mobilen, och som kostar ingen peng och förhoppningsvis ingen ork att läsa. Dikten/bönen/önskan här hör till en av de mest lästa på Ekhemmanet under 2014.

Så den här bloggen för en tynande tillvaro. För er som eventuellt tittar in kan jag bjuda på en nyårskaramell av den sort jag tycker mycket om. En dryg timme in i Jazzradion kommer Lisa Nilsson och Norrbotten Big Band i en skön konsert. Jag är så glad att jag efter den vidriga huvudvärksveckan haft ganska lindriga huvudsymptom så jag har orkat lyssna oftare på musik. Som detta.

Vinterland och julhem

Här hemma är det julstämning på de viktigaste ställena.

IMG_5637.JPG

När man ligger ner mesta tiden av dygnet gäller det att göra det mysigt omkring sig på de sätt som går.

IMG_5644.JPG

Trots att huvudet fortsatte plåga mig så genomförde vi den lilla – men för mig stora – resan till Jämtland. Till den efterlängtade konserten med Sarah Dawn Finer. Kroppen, och i synnerhet huvudet, mådde inte bra men själen sprudlade som varje gång jag hör Sarah live. Jag vet inte vad det är hon gör, men hon lyckas beröra mitt hjärtas innersta som ingen annan artist kan. Dessutom fick vi träffa och vila ut hos kära vänner efteråt. Och med en dunderkur medicin och bön släppte sen den tunga huvudvärken jag haft hela veckan och som har tvingat mig till tyst blundvila. Så skönt. Nu ska jag försöka vara försiktig så att symptomen håller sig lindriga i jul. Så att jag kan njuta både ljus och ljud. Som att höra konserten igen. Och igen.

IMG_5634.JPG

En timme ur konserten Vinterland med Sarah Dawn Finer:

Varningsklockor och bjällerklang

Nu ljuder varningsklockorna. När synen börjar försvinna och huvudvärken blir till spikar som borras in i öronen och skruvstäd mot tinningarna. Då har jag gjort betydligt mer än vad den här förhatliga sjukdomen ger utrymme för. Som att skynda mig ut på gården för att fota en fantastisk himmel.

IMG_5605.JPG

Det hade gått bra om jag inte redan hade passerat gränsen. Jag engagerade mig för mycket i att se och höra Musikhjälpen. Jag vill för mycket när det gäller den ideella förening jag håller på att lämna. Jag googlar för mycket julklappar och har alltför många obesvarade och kravpockande mejl, SMS och meddelanden i inkorgarna. Och i lördags kunde jag inte avstå från ett fantastiskt evenemang. Att, i rullstol, delta i Sundsvalls världsrekord när omkring 15.000 människor gick luciatåg över vår nya bro. Det var stort att kunna vara med, men trots rullstol så kostar det betydligt mer än jag har lust att betala. Idag kom den stora räkningen. Men jag vill mycket hellre höra bjällerklang än varningsklockor. Och njuta julmusik istället för tystnad.

IMG_5606.JPG

Sextontusenfemhundraarton

Nu är min insamling till Musikhjälpen överlämnad, dels via min insättning på Radiohjälpens konto, dels via en vän som åkte till Uppsala och lämnade in mitt lilla guldpaket i buren där underbara och engagerade Kodjo, Linnea och Petter sitter tills på söndag kväll för att inspirera till insamlingen som ska stoppa spridningen av hiv.

Mina kylskåpsdikter, diktkort och böcker har inbringat hela 16.518 kronor till den kampen. Hisnande glädje över vad mina läsare har bidragit till! Så hisnande att jag inte riktigt känner efter hur mycket min sjukdom kräver att jag vilar från både rörelse och ljud. Högre feber ger det förstås, men nu förstår jag varför och tar försämringssmällen. Just nu.

Mitt gyllene paket lämnades in i fredags och glimtar förbi i bild då och då. Hoppas det öppnas, för där inuti ligger både varsin dikt till programledarna och summan vad poesi för Musikhjälpen har genererat.

IMG_5577.JPG

IMG_5580.JPG

IMG_5586.JPG

Phu! Äntligen fick jag detta klart. Med trängre feberkeps är det trögt att tänka och skriva.

Äntligen Musikhjälpen!

Äntligen har Musikhjälpen dragit igång! Som varje år en insamlingskampanj för att lyfta en humanitär katastrof i världen. I år handlar det om att stoppa spridningen av hiv, ett tema som står mig nära eftersom det drabbar så hårt i länder som står mig nära. Se här.

Jag längtar enormt efter att få berätta hur mycket pengar som har samlats in till Musikhjälpen genom mina sjukstugeskrivna dikter. Men jag håller på det lite tills en vän har lämnat den uppgiften till Musikhjälpenburen i Uppsala. Som jag önskar att jag kunde vara där. Istället följer jag sändningarna så mycket jag orkar (läs: mycket mer än jag orkar). För detta är så viktigt, och en gemenskap som jag får vara del i. Det är stort för en som tillbringar alla sina arbetslösa vardagar i en ensam sjuksoffa. Att vara del och att bidra. Så viktigt det är.

Om du vill bidra kan du lägga en peng i Ekhemmanets digitala Musikhjälpenbössa genom att skicka ett SMS till nr 72 999.
Du skänker 50 kronor om du skriver följande i meddelandet:
ok50 ekhemmanet

Ljus över Sverige

Dagens dikt i min diktjulkalender var denna.

IMG_0005.JPG

När jag publicerade den imorse fick den tillägnas mitt land. Ett Sverige som jag vill ska präglas av medmänsklighet, öppenhet och inkluderande. Ett land som jag vill ska vara lika välkomnande gentemot båda mina barn, som har olika hudfärg och ursprung men exakt samma självklara tillhörighet i familjen.

Som familjen är skulle jag vilja att mitt land vore. Men just idag känns det mörkt, och bilden på barnens händer blir aktuell igen. Den bild som jag delade med mig av ofta inför höstens val. Nu blir det ett nytt val, och det kommer behövas många ljus av hopp för att jag ska våga tro att det ska leda in på en väg där jag kan känna mig trygg att låta mina barn vandra på egen hand.

IMG_4536.JPG

Horisontalförälder

Tredje året jag är sjuk i advent. En förälder i horisontalläge eftersom allt som är i annat läge förvärrar symptomen i denna märkliga sjukdom. Också de största glädjorna. Det blir många timmar på soffan till att fundera över vad för slags fru och förälder jag är. Inte så sån som jag hade tänkt mig, men precis som alla andra saknar jag makt över vad som drabbar i livet. Sjukdomen är förfärlig. Febern, influensasymptomen och den ansträngningsutlösta försämringen stjäl så mycket av livet så som det var. Då gäller det att ta hand om det som finns. Som att njuta december.

IMG_0272.JPG

Just nu med denna utsikt från febersoffan. Sarah Dawn sjunger och det doftar kanel.

Åttaåringen längtade att komma hem tidigt från fritids för att baka med mig. Så fick det bli. Kostar kraft men ger glädje. Och tydligare rötter. För receptet vi använde är min mormors. Hon som dog för över två decennier sen men ännu värmer mig. Just nu konkret värme om fötterna av raggsockorna hon stickade.

IMG_0273.JPG

Häromveckan unnade jag mig en bakkväll med stora barnet när lilla sov. Hon knådade fram glutentrådarna och med vilopauser bakade vi fram många mästerkatter. De flesta till kyrkan som jag inte orkar besöka, men en del kvar i frysen än.

IMG_0274.JPG

Ikväll ska jag unna mig mer än vad jag egentligen orkar. Julkonserten med dotterns otroliga kör. En kör som både Laleh och Sarah skulle kunna göra turné med. Tills dess lyssnar jag vidare på Vinterland och unnar mig små utflykter från livet som horisontalförälder och sofflockspoet. Under hösten har jag legat här på soffan och skrivit nya dikter som nu publiceras på Ekhemmanet som en diktjulkalender. Välkommen dit!

IMG_0138.JPG

Fikarum och blogghållplats