En sån trötthet drabbade mig igår. Den är kvar när jag vaknar. En känsla av att det jag lägger min begränsade kraft på, och har trott varit viktigt, egentligen saknar mening.

Att lägga ett stort engagemang på insamling för en god sak med en utlottning av egna böcker och märka att de enda som var intresserade var två av mina vänner som hade kunnat få böckerna direkt. Det skulle ha besparat mig en massa arbete i onödan. Ja, jag är besviken. När det känns som att det jag gör är meningslöst och att mitt engagemang och mina böcker är ointressanta, vill jag bara dra en filt över huvudet och lägga mig ner. Just nu gör jag det bokstavligt talat. I sängen innan nån annan vaknat.

Det går inte att se nån vits just nu med att omsorgsfullt påta ihop dikter och paketera dem (i mina ögon) väl. Vilken skillnad gör det i världen? Jag får inte ens någon lön. Det lilla jag orkar göra nu, i och med sjukdomen, är alltihopa sånt som inte ger inkomst. Och just nu ser jag ingen annan inkomst heller med nåt av det. Det (med min kraftreserv mätt) stora engagemanget i adoptionsorganisationen och det lilla jag kan göra i kyrkan. Vad gör det för skillnad egentligen? Och alla dessa dikter som jag trott varit mitt kall. Nu känns det naivt och patetiskt. Människor läser och glömmer och går vidare. Och inget är förändrat. Kanske borde jag använda den lilla ork jag har till att städa källaren istället. Inte för att det verkar meningsfullt, men det är ju sånt som vanliga människor gör.

Det som har tydlig mening är att vara mamma, och även om det inte heller där går att se vilken effekt det jag gör får i långa loppet, så är meningen tydlig. Att lotsa barnen framåt i kärlek och respekt. Att tända tredje ljuset och bjuda dem på frukost och kramar. Det är vad jag kan göra. Att älska min man och familj och vänner med förstås. Men de klarar sig bra på egen hand, så där gör jag ingen omvälvande skillnad även om jag kan vara trevlig att vara med ibland. Skrivandet och det brinnande engagemanget i olika frågor har tydligt tappat sin glöd just nu. Julkalendern med dikter är klar och kommer publiceras, men därefter vet jag inte. Gud har en dryg vecka på sig att visa på att allt mitt engagemang inte har varit bortkastat. Annars får det bli en tid av tystnad efter jul. Kanske är det det som behövs för att hitta meningen med allt slit. Att jag tystnar och låter andra tala. Att vila och använda den lilla kraften till att försöka bli frisk. För jag förstår att den här ledsna känslan av meningslöshet kommer ur min sjukdom, och min långa frånvaro från arbetslivet. Det är tungt ska ni veta. Men ibland undrar jag om någon egentligen vill veta vad som är riktigt tungt.

Min och dotterns gemensamma ljuslykta. Att göra ljus tillsammans. Mening.

Så kom Ivar.
Första klass 3-varningen till våra nejder, och nog blåste det. Vi förberedde enligt uppmaning. Ställde in alla lösa saker i garaget och förankrade annat. Sen drog det igång. Och blåste, och blåste, och blåste. Katten ville ut och Ivar ville in, men ingen fick. Strömmen bad inte om lov utan gick vid tvåtiden på natten, och nu 14 timmar senare har den ännu inte återvänt.

Den får gärna komma nu, och säkerställa kyl och frysvaror, ge oss fasta telefonen åter, möjliggöra musiklyssning och ladda mobilerna. Inte för att de är så säkra att ringa med. Ibland är det täckning och ibland försvinner den helt.

Men tack vare kaminen kan vi både värma huset och tevattnet. Och ljus hade vi mängder av redan innan Ivan dök upp, så lamporna saknar jag inte precis.

Det märkliga är att vårt lilla bostadsområde är så drabbat när områdena intill har full strömförsörjning. I morse klev jag upp till en mörk värld och tittade ut och såg bara svarta hus. Stjärnhimlen sprakade mycket mer än vanligt när inga lampor syntes. Och ett stort träd hade ramlat på tomten. Det kändes som att hela världen var öde, men bara några hundra meter från oss ser allt ut som vanligt. Barnens skolor har varit öppna och allt rullar på. Utom här. Här råder mörker och inte ett enda luciatåg har jag sett. Inte ens på teve. (Förstås! Vi har ingen batteridriven 😉 ) Men jag hade sinnesnärvaro nog att leta fram en påse lussebullar ur frysen igår, så saffransbröd var det vi åt till frukost vid brasan imorse.

Det är ofta jag ser länkningar till Marcus Birros texter på de arenor där jag håller till. Och ungefär lika ofta konstaterar jag att jag inte vill klicka gillaknappen. Hans ton är ofta för mycket dom och hårdhet och för lite värme för att jag ska kunna skriva under. Idag har jag återigen sett tips om en av hans texter, ett debattinlägg i Dagen, och trodde när jag såg ingressen till texten att den var ovanligt självrannsakande OCH att jag skulle hålla med. Båda delar var fel.

”Inom svensk kristenhet finns en aggressiv och politiserad mobb som hånar, förföljer och förtalar meningsmotståndare.” Så skrev MB och just så har jag upplevt debatten mot den blivande ärkebiskopen och debatten mot allt som stavas HBT. Den som försvarar homosexuellas rättigheter betraktas som avfälling och den som inte kan svara ja eller nej på uppmaning får inte kallas kristen. Hårda ord och förenklingar delas offentligt av personer som sannolikt är innerligt kristna men ändå oerhört långt ifrån min tro och kristna människosyn. Där de ser bibeltrogenhet ser jag hån, förakt och förtal på ett sätt som för mig är långt ifrån kristet liv. Och det handlar inte (bara) om att jag är liberal i min tro. (Jag är också orolig när jag upplever en frånvaro av Jesus i svenskkyrkliga sammanhang.) Det handlar om hur vi uttrycker våra åsikter. Med förakt eller med respekt.

Men i citatet menar Birro inte dem som jag tänker på, de debattörer som med ena mungipan uttalar sig grovt rasistiskt och med andra mungipan uttrycker förakt mot Antje Jackelen. Han menar att de som uttrycker de motsatta åsikterna står för hånet och föraktet. De som inte håller med honom. Och för att riktigt förtydliga vilken sida som står för sanningen avslutar han meningen med: ”Och de goda krafterna håller tyst!”

Är det så vi ska debattera med varandra, genom att kalla dem som håller med goda och motståndarna onda? Jag är snäll och du är dum. Birro själv kallar det för digital sandlåda. Jag är benägen att hålla med på just den punkten.

Efter ett tag förstår jag att skribenten själv är kränkt och rentav ledsen. Orsaken finns att hitta i Dagens Seglora som också kritiseras hårt i texten. Där har en hård text mot Marcus Birro publicerats, ett inlägg som först hade rubriken ”Därför hatar vi Birro.” Otroligt fult och i mina ögon inte förenligt med kristen människosyn. Det heller.

Vi verkar behöva en Nelson Mandela i svensk kristenhet. En stark person som lär oss försoning. Någon som inte bara i ord, utan också i ton och hjärta visar på Jesus.