Idag fick jag sällskap av en krasslig lilleman och började dagen med te och julmusik framför brasan med honom och en tredje njutare.
Sen blev det julig barnfilm och stämningen var perfekt för att fortsätta fundera på det jag funderat på sen förra advent: hur man skulle kunna få till en digital julkalender. Jag tror jag är nåt på spåren efter en massa soffliggande googling. Så håll utkik om ett par veckor, efter nåt sånt här. Förhoppningsvis klickbart.
Ett nytt hundratiotimmarsljus i ljuslyktan. Den som kan fungera som stämningshöjare och minnesljus. Jag har inte varit vid min pappas grav på länge, varken på Allhelgona eller Fars dag. Men jag tänker på honom också långt borta från graven. Som när jag tänder ett nytt ljus i lyktan. Det får också brinna för hoppet. Hoppet att om hundratio timmar mår jag bättre igen, och vågar fortsätta tro att jag är på väg. Hoppet om gnistrande vinter. Igår kväll kom en del såna hoppdroppar i form av snökristaller. Idag syntes inte ens spåren av dem. Så skört är hoppet ibland.
I lördags hölls en matstafett i Sundsvall. Ett intressant koncept, men just nu väldigt långt borta att både bjuda hem och besöka okända när vi ligger ett par år efter (särskilt med hembjudandet) med dem som vi känner väl. Då var det gott att istället bli bjudna på middag hos vänner med andra vänner, i en gemenskap som alla stärks av och alla kan komma till i befintligt skick. Febriga eller trötta eller stressade. Ingen förstamötetoro, utan bara vila i gemenskapen. Och i ljusskenet.
Nu vilar jag i gemenskap med Sarah Dawn Finer, i väntan på en mer fysisk gäst i tillfriskningssvackesoffan. (Japp. Långordspåhittardag idag.)
Det är inte bara Fars dag. Det är också Familjens dag. Den 10 november 2008 möttes vi första gången alla fyra på ett barnhem i Nairobi.
Efter morgonfirande med familjebricka ligger jag ner. Det är också Feberns dag. Den vill jag helst sluta fira nu…
När det gäller diktförfattandet så smider jag nya planer när det gäller advent. Planer som kan verkställas i viloläge, och som håller författarens penna i bruk fastän kroppen som handen tillhör har en bra bit kvar till frisk.
I fråga om romanförfattandet får jag leva på gamla meriter, och kör med återbruk också när det gäller information om min utgivna roman. Jag vågar tro att det finns många, många möjliga läsare där ute som skulle tycka om Väntrum för att den säger något om deras eget liv eller ger en inblick i andras världar.
Vill du hjälpa mig att sprida min roman, Väntrum? Dela gärna med dig av den här sidan på de sätt som du kommer på:
http://cecilia.ekhemmanet.se/julstamning/
Återbruk som sagt, men ännu aktuellt. Fastän klockan går.
Om du får lust att vara oavlönad reklampelare, berätta gärna hur och var. Tack!
Det är skönt att slukas upp och gråta ut. Jag har just gjort det med Grey’s anatomy. Förmodligen är jag sist av västvärldens tevetittare att upptäcka den här serien. Just nu är det säsong 6 som Kanal 5 sänder, och sjukhuset drabbades i sista avsnitten av en skjutgalen anhörig och många gråtscener.
Nu önskar jag att jag skulle få se serien från säsong 1, vilket borde gå när tjockteven har flyttat till källaren och den nya teven är så smart. Men än har jag inte listat ut var jag kan se det. Netflix bjuder inte på Grey’s tyvärr.
Jag som förr inte alls ville till USA tror snart jag blir tokig om jag inte får resa dit. Jag vill se hur det är, jag vill författaruppleva New York. (Mellan raderna står förstås att jag först ska bli frisk.) Ingen Joakim von Anka har hört av sig så jag letar internettävlingar med ljus och lykta. Eller smartfån och surfplatta.
Jag längtar också efter snö. Det borde vara lättare att hosta fram, särskilt som väderleksrapporten utlovade 50% chans till vinst i det lotteriet igår. Goda odds men ingen utdelning. Men trots regn (och frost) då har jag börjat julnjuta nu. Den röda käksbordsduken har redan varit framme och gått till tvätt en gång, och mina bästa Spotifylistor har börjat rulla. Mest spelar jag en jazzversion av Let it snow och Kate Bush’ Snowflake. Och hoppas både på snö och hyacinter inom kort.
Advent betyder ankomst. Så egentligen kan väl det personliga adventet börja så fort jag börjar tänka på Jesus och julens ankomst?
För fem år sedan satt vi på flyget, vår nioåriga tös, mannen och jag. Nyblivna bloggare på väg till Kenya. Dagen före hade jag sett min pappa i livet för sista gången, och pratat med honom om att vi skulle åka och hämta hans fjärde barnbarn. Sen hade vi blivit följda till tåget av familjen här hemma och mötta på Arlanda av en stor skara vänner som ville vinka av oss.
Ovanför molnen, men inte med norskt bolag den gången.
Det var en dag av lycka och förväntan. Snart, snart skulle vi vara tillsammans med vår familjs fjärde pusselbit och möta hans första land. Det är en glädje att tänka på den dagen, och att tänka på att ingen olycka eller sjukdom hindrade att vi blev till, som familj. Samtidigt minns jag olyckor och sjukdom både före och efter det mötet, och även i detta nu. Livet är sällan bara det ena. Vissa dagar ryms allt samtidigt. Lycka, gråhet och trasighet. Förtvivlan, vardag och förundran. Alltihop är livet. Hela färgpaletten.
Nu vet jag hur det känns.
Nu minns jag hur det var.
Febern som aldrig har dragit sig tillbaka helt gör comeback när kroppen har utsatts för alltför mycket ansträngning. Det får mig ledsen fastän jag borde veta att det blir så här.
Det får mig att minnas hur det känns.
Det får mig irriterad. Det får mig att undra över hur det står till med mänskligheten när ett glatt inlägg kan generera femtio tummar och massor av kommentarer medan ett ledset nästan ignoreras. (Vi pratar Facebook förstås men det hade kunnat handla om ett fikarumssamtal.)
Det får mig att dagdrömma. Jag vill kunna jobba och kunna ta ledigt. Jag vill resa på promenadfriska resor med familjen. Jag vill uppleva New York, hyra någons lägenhet billigt och när familjen åker hem stanna kvar någon vecka ensam och skriva klart min tredje roman. Den som väntat så länge. Jag vill få en privatkonsert hemma hos mig, inte av Måns men av Sarah. ( Jag såg reprisen av Settman på plats på SVT och tyckte det var ett jättebra program till skillnad från Alla tiders hits.)
Men mest av allt vill jag slippa fler bakslag i tillfriskningen. Det är synd om mig idag. Så synd att någon rik välgörare omedelbart borde ringa Sarah Dawn Finer och sen skicka mig nycklarna till sin takvåning i NY.
En promenad, inte av den längre sorten men ändå så mycket längre än innan tillfriskningen började. Då när jag kunde gå högst tvåhundra meter med mycket smärta och tunga, långsamma steg. Då när jag trodde att detta skulle bli mitt liv, och grät över rädslan för att inte kunna försonas med ett så begränsat liv. Nu mår jag sakta bättre, men får öva försoning ändå, över det jag missat under dessa år och över det som fortfarande är ovisst när det gäller framtiden.
I lurarna hade jag Sveriges Radios morgonandakt som denna vecka hålls av vår biskop Tullikki Koivonen Bylynd. Det handlade om just försoning. Om förtrycket av det samiska folket, om kyrkans och människors förlåt för det vi brustit i och senare vuxit i. När jag hörde Tulikki beskriva Svenska kyrkans ord av försoning mot det samiska folket slog det mig att vi alla, åtminstone jag, skulle behöva sätta ord på sånt som vi brustit i och senare växt i. Många av oss som är kyrkobesökare gör det i gudstjänstens syndabekännelse, men där blir det – åtminstone för min del – mer en bön kring det mer aktuella. Sånt jag nyss brustit i. Kanske när tankar och känslor har fått mig att förminska, eller inte se, andra människor.
Men jag inser att jag skulle behöva uttrycka min förlåtelse också över den mer långsiktiga utvecklingen. Insikterna som kommer med tiden och reflektionerna.
Förlåt mig och hjälp mig försonas med det som jag har brustit och fortsätter brista i:
– tonårens rasistiska jargong
– bristande tålamod och dålig förståelse för barnen i de unga årens explosiva faser
– en naiv inställning och förenklande slutsatser om hudfärgens betydelse för hur vi betraktas av omvärlden
– ovilja att sätta mig in i hur andra tänker och prioriterar när de gör sånt som sårar mig
– ovilja att sätta mig in i att det jag gör och prioriterar kan såra andra
– fördomarna jag inte vet att jag har eller inte vill göra upp med
Den samiska sångerskan Sofia Jannok ramade in programmet med sin sköna låt Liekkas. Det betyder varm. Det är jag. Lite för.
Hemma igen, efter en semester som fyllde kroppen med kraft. Vila, värme och försiktig förlängning av promenader och badstunder gav hopp om att bli frisk så småningom. På riktigt. Garbolooken för att hålla undan huvudvärken (Solhatt och solglasögon, ständigt.) och en lyhördhet för kroppens ork. Ibland egen lyhördhet, och ibland gode makens när han påminde om vilan och tog med barnen till stranden.
Men jag kunde också följa med dit. Temperaturen i luften var alldeles perfekt. Inte för varmt, men fortfarande ljuvligt skönt i havet.
Resan hem, och allt packande och städande av lånelägenhet, tog på krafterna så idag känner jag mig inte lika tillfrisknande. Men jag vågar tro, och gläds åt att sakta få packa upp badkläder som ännu är fuktiga av det sista badet. Igår sommar. Idag höst. Och snart jul. Tiden går. Det är gott. Även om vissa veckor kunde få vara i månader.
Snart är dags för föradventskänslor. Som får börja med en röd liten badrock.