Idag kommer de orden till mig på olika sätt. Var inte rädd. Allrahelst i form av psalm 256 av Ylva Eggehorn, som jag lyssnat på flera gånger. Jag ville skicka den till en vän som jag tror behöver den idag, och sökte en fin youtubeversion. Det fann jag inte, men däremot en annan sång med samma titel. Var inte rädd.

Jag tyckte mycket om texten, och kan förankra den helt i mitt kristna jag. När jag googlar på kompositören hittar jag dock annan slags andlighet än min så jag stannade vid denna sång. För när det gäller andlighet så vill jag vara om inte rädd så i alla fall varsam. Jesus är min väg till Gud, gör jag avkall på det lämnar jag mitt fundament. Glasögonen som ger mig min livsåskådning.

Var inte rädd, säger änglarna på otaliga ställen i Bibeln. Det är en märklig uppmaning eftersom den innehåller en negation. Vi är inte så bra på att höra och ta till oss det som sägs med ett ”inte”. Men jag läser änglahälsningen Var inte rädd som ”Du behöver inte vara rädd. Jag förstår att du är det, men du behöver inte vara det”. Vi är rädda, för så mycket. Både vuxna och barn. Kanske kan vi lära både oss själva och barnen att hantera rädslorna och att våga mer.

Sedan några dagar är min morgonväckning bytt till en annan låt av Sarah Dawn Finer. Kärleksvisan. Minns ni hur den börjar? Var inte rädd.

Den här sången väcker mig (som sagt) om morgnarna, och om jag redan har vaknat av mig själv eller av en jamande vän så mornar jag mig och låter morgonmedicinerna landa stillsamt i kroppen till dessa toner.

Klippet är från i november förra året. När programmet sändes låg jag i soffan, som så ofta de senaste åren. Sen skulle jag göra mig i ordning för en vecka på okänt sjukhus i en annan stad, med åtskilliga skrämmande undersökningar. Jag var ensam hemma och låg i soffan för att samla kraft inför packandet. Familjen var långt borta och jag var rädd, ledsen och febrig. Febrig sen åtta månader tillbaka. Sarah sjöng och tårarna strömmade. Ledsna tårar men tacksamma över att inte vara helt ensam, över att ha människor vid min sida på olika sätt. En familj som då var långt ifrån mig geografiskt, men nära i hjärtat. En vän som skulle följa med mig på resan och sjunga mig trygg. Hur det än blir nu är allt som det ska.

Nu har ett år gått och jag har fortfarande människor vid min sida. Och är fortfarande sjuk. Nu med känslan av att det går framåt, men så oerhört sakta att det inte alltid märks. Särskilt inte när en förkylning ställer till det. Tårar finns på lut också nu, men de är inte farliga. De är del av livet. Allt det här ovissa, febriga, trötta är också del av livet. Mitt liv. Något annat liv har jag inte. Hur det än blir nu är allt som det ska. Fastän det inte är som det skulle vara.

Igår var det Tacksägelsedagen. En av mina favoritsöndagar under året, eftersom tacksamhet är något av det som jag vill odla och tror ger näring åt sin egen planta. Gårdagens gudstjänst hade en skön klang. En ton som berättar att tacksamhet inte föds ur att livet är perfekt och fritt från bördor. Men att en tacksamhet kan bo också mitt i det mörka. En extra skön klang hade gudstjänsten eftersom vår dotter sjöng solo. Stolthetstacksamhet och beröring.

Ute bjuder naturen fortfarande på guld. Inne i mig bråkar en förkylning men inte så mycket att hoppet kvävs. Hoppet om att hälsosammare tider ska komma. Igår eftermiddag fick vi besök av en gammal vän. Samtalen var goda. Laxsoppan var god och lika gyllene som träden. Sonen hade gjort en smarrig äppelkaka som han kallade ”Super-X”. Vi hade det gott.

Så hände något oväntat. En person började på en väns Facebookinlägg där jag nämndes, skriva kommentarer (i mina ögon) fulla av avsky. Om tonen var tacksamhet fram till dess så innehöll detta mer en ton av hat, mot mitt skrivande och det som min författarsida förmedlar. Detta är en person som jag för några år sedan hade på min kontaktlista på Facebook, men tog bort i en veva när jag rensade bort omkring åttio kontakter som jag egentligen inte har en personlig relation till och därför inte vill dela mina personliga statusuppdateringar med. Jag kan nu konstatera att den magkänslan var rätt, och att ärlighet kan få konsekvenser, men jag påverkas såklart av kommentarerna. Blir ledsen. Vetskapen att någon har gått omkring och pyrt av vrede över det jag förmedlar och därmed vrede mot mig som person är ganska obehaglig. Öppenhet kostar. Människor väljer ibland att ge sig på andra istället för att brottas med det som pågår inom dem själva. Det har jag erfarit förr, men ändå fyller det mig med ledsam förvåning.

Så idag marinerar jag mig med sånt som gör gott. Jag väcktes vid sidan av livskamraten med väckarklockelåten av Sarah Dawn Finer, Med dig vid min sida och orden:
”När dom vänder mig ryggen
när människor blir små
när vägen är mörk
ska jag fortsätta gå
för med dig är jag modig
jag är den jag vill va”

Har fortsatt med tända ljus, te och Klassisk morgon i P2. Och just idag fick Cecilia Ekhem höra sin önskemusik spelas. Det tackar jag för.