Igår fick jag höra en utmärkt solist sjunga den, och för en vecka sedan sjöng Sarah Dawn Finer den tillsammans med Kungliga Filharmonikerna. Med dig vid min sida. Sången som jag lyssnat på med tårar i ögonen så många gånger det senaste året. Särskilt när min dotter fick den dedikerad till sig på Sarahs turnéavslutning i Sundsvall i våras. Idag dagdrömslyssnar jag på den igen. Från vinterns Musikhjälpen som fick mig att byta från P2 till P3 under flera veckor.
Vad jag dagdrömmer om?
Att bli mirakelfrisk över en natt.
Att få höra denna sång lajv igen och att få tala om livet med sångerskan.
Att kunna börja jobba och känna att det håller.
Att våga och kunna boka resor till familjens drömresmål.
Att någon ska höra av sig och vilja göra film av Väntrum.
Att jag ska orka och kunna besöka bokmässan i september.
…
Massor av vidlyftiga drömmar som kanske inte kommer bli verklighet. Men ibland får dagdrömmar vara ett sätt att klä ut både tron och hoppet i glittriga kläder. Så jag låter mig hållas.
Igår var en dag av författarfröjd. I inspirerande författarcoachen Ann Ljungbergs veckobrev var jag veckans gästförfattare. På sin blogg berättade Miss Mary om (varför olika kategorier av människor borde läsa) min roman Väntrum. Hos Mamma Z kunde man läsa om hur mina dikter i form av hoppdroppar ger hopp just när det behövs.
Häromdagen fick jag mejl om att en av mina dikter ska användas på ett dop hos en av mina läsare idag. Ett dop av ett mycket efterlängtat barn. Så hedrande.
Jag hittade en blogg där ett alltför sorgligt inlägg bestod av ord lånade från Väntrum, och en annan blogg där skribenten läst mängder av böcker i sommar och givit full poäng åt två: Jonas Gardells prisbelönta och viktiga Torka aldrig tårar utan handskar (som jag nyss läst ut) och Väntrum av Cecilia Ekhem.
Tänk. Här faller massor av fröjder över en febrig författare i en utsliten soffa. Fröjder som tillsammans med medikamenter får mig att lämna soffan idag. Och fira livet.
Hösten är min. Den årstid då jag är närmast mig själv. Njuter som mest av tidens gång. Bilden snart två år gammal, med skuggan av mitt friska jag. Det som jag längtar efter mer än hösten. Smakbitar av det friska livet har portionerats till mig i små munsbitar under sommaren. Små smulor, eller droppar, som tillsammans räcker för att ge näring åt hoppet. Precis som morgonluften idag, och det omslutande, vänliga mörkret om kvällarna. En aning av något som ska komma.
Och om det så blir högre temperatur i flera dagar så kommer hösten så småningom. Jag påminner mig om det när min egen dygnstemperatur stiger igen, och drömmer om höst.
Medan jag skriver listor över hur pass mycket bättre jag mår nu än för några månader sen, väljer mitt tillfrisknande att backa för en febercomeback. Tempens siffror lyser mig i ögonen som en ovänlig diva. Jag kan förstås inte veta om det är en kort och tillfällig diva …svacka … jag kan bara hoppas. Och lägga mig ner i tevesoffan för att tvinga mig till ohejdad tråkvila. Till sällskap har jag en annan diva. En serie jag upptäckte på Netflix och inte kan sluta titta på. ”Drop dead diva”.
När jag ser den här trailern inser jag att om jag hade sett trailern först så hade jag inte valt att börja titta på serien. Den verkar ju alldeles ytlig och rätt trist. But I love it! Frågor om sorg, utseende och livsvägar förpackade i ett amerikanskt omslag. Jag har aldrig varit i Amerika, och vill så gärna dit. Men eftersom det friska livet tycks dröja och lotterivinsten inte gjort entré får jag väl resa dit på andra sätt så länge. Och påminnas om att jag är jag och jag lever.
Mognadspoäng till mig som lät bli att promenera fastän jag längtade mig tokig efter det. När febern gör en ny liten comeback är det vila sin behövs för att vänta ut att den sjunker några pinnhål. Så pass mycket har jag förstått. (Det jag inte förstår är när den ska sjunka till det pinnhål som betyder helt frisk…)
Mogna är också hallonen och vinbären, och snart slut på buskarna. Morgonpromenaden blev av den korta sorten. En tur runt buskarna för att samla ihop bär till morgonens frukost. En långsam vandring tillsammans med tankar om vad som bär oss genom livet. Hopp är nog det mest väsentliga. Och de gånger de egna hoppet sviker kan i bästa fall någon annan hoppas åt oss. Det är den tanken som göder mina hoppdroppar.
För drygt två månader sedan ringde terminen ut i skolan vi ser från vårt köksfönster. Den sista terminen i en sekellång historia. Hoppet är att skolan på något vis ska kunna öppna på nytt, men än ser det ovisst ut. Så när klockan ringde in idag, var det i en annan skola vår gosse började första klass. Samma skola där jag själv började ettan för 36 år sen. Då var jag sjuåringen. Nu är jag mor till en fjortonåring, och till en sjuåring som leker i samma skog som jag gjorde då. Det svindlar.
Dagarna går och bloggen står… alltför still! Det får mig att återigen fundera på skrivandets vara eller inte vara. Som bloggare vill jag skriva engagerat, ofta (minst en gång om dagen) och mer om livsfunderingar än om vardagsbestyr. Jag vill bjuda på bilder och vill skriva bara när det flyter lätt och i slutändan ger mig mer kraft än det tar. Det ett och ett halvt år som passerat har jag hittat ett meningsskapande i allt mitt soffliggande, genom att liggandes använda telefon och läsplatta till att skriva dikter och blogginlägg som ibland haft betydelse för nån annan, men nu när jag prövar mina krafter allt mer får jag mindre lust eller ork att skriva när jag väl vilar. Då behövs återhämtningen. Så om jag ska fortsätta blogga behöver jag hitta nåt nytt förhållningssätt till det skrivandet. Nåt som inte suger kraften ur mig. Nu är det tydligt att den behövs för tillfrisknandet. Jag har varit borta så länge från ett aktivt, tänkande liv, att det liksom tar musten ur mig nu att försiktigt börja ta några steg tillbaka.
De senaste dagarna har jag tagit några såna steg. Helgbesök av vänner som inte känner vår stad, men nu fick se några av turistmålen och favoritkusten. Fotominnen och framtidsfunderingar.
När de begav sig hemåt följde jag med i bilen till huvudstaden, för att förverkliga en av sommarens drömmar. Sarah Dawn Finer, den nya stjärnan på min himmel, var solist till Kungliga Filharmonikerna på DN:s traditionsenliga utomhuskonsert. Häromveckan nämnde jag drömmen högt för två gamla vänner som jag inte mött tillsammans på flera år. De visade sig att de båda var lediga igår och vi kunde kombinera en helt magnifik konsert med ett efterlängtat möte. Idag känns det i kroppen som om jag genomförde ett marathon igår. Nu vet jag inte hur kroppen känns efter ett marathon, och kommer inte ta reda på det, men kort sagt är jag trött och sliten. Nu återhämtar jag mig på ena vännens soffa och läser två Saror som båda gnistrat på min himmel det senaste året.
Det gäller att samla på stjärnorna så att himlen inte blir så mörk. Om nån timme ska jag ta mig till ett möte med en annan stjärna. Ännu ett möte med en bloggvän som berört mig, men som jag hittills inte delat luft med. Så fastän jag funderar hit och dit om bloggandet, så finns det inga tvivel om att det här skrivandet har givit fantastiska gåvor i form av relationer, reflektioner och godartad bekräftelse. Ofta betraktas behov av bekräftelse som ett beroende eller en otäck svulst som ska betvingas med alla medel, men jag tror på den goda bekräftelsen. Det kanske får bli temat på nästa dikt. Och temat på nästkommande timmar får bli vila.
Idag mår jag lite bättre igen, efter att den där promenaden häromdagen tagit musten och tillfriskningskänslan ur mig i flera dagar. Nu tar jag det lugnt med halvraska promenader, eftersom jag tydligen inte är frisk nog för det, och eftersom jag har anledning att hålla mig så pigg som möjligt i helgen.
Istället för promenad tog jag en liten person till hjälp att flytta på lite prylar. En bänk återfick sin gamla plats vid den hängande ljuslyktan som snart ska lysa upp kvällarna igen. Där kan jag sitta och vänta in vännen höst.
Den lilla personen är liksom sin storasyster hemma idag, och njuter sommarlovets sista timmar. Snart börjar vardagen för dem båda, efter ett sommarlov och läsår då deras pappa jobbat mer än vanligt och deras mamma varit sjuk hela tiden. Nu vågar jag hoppas att jag ska kunna börja jobba åtminstone deltid i höst, och med det hoppet i åtanke kan jag se bättre vad den sjuka tiden Faktiskt givit. Den har givit en massa tid med barnen. En ostressad mamma som funnits hemma hela tiden. Men samtidigt en mamma som inte orkat med särskilt mycket annat än att vila. Sjukdomsvinster och sjukdomsförluster. Det är väl det som är livet. Både vinster och förluster.
Det är tid för händer att släppa på sina grepp. Tid som går och barn som går med den. Allt mer självständigt. Jag minns så tydligt en dag för ett antal år sen, då när vi var tre i familjen, när jag tittade ut genom köksfönstret och såg min flicka vinka adjö. Precis som i ABBA-låten som mer än andra får mig att gråta. Som fick mig att torka tårarna också på ABBA-muséet där man gjort en så fin monter kring den sången. Slipping through my fingers. En scen som så mycket påminde om den där dagen när jag vinkade min dotter adjö för första gången, och hjärtat brast en smula med insikten att vi inte alltid kommer vara tillsammans. Att det inte finns någon garanti för att vi ska stå varandra nära.
Nu är hon ännu äldre och gör vidare cirklar, går längre iväg på egna turer som vi som föräldrar inte är del i. Och lillebror har just börjat vända sig om och vinka när han kliver in i sammanhang som är okända för oss alla. Det känns i hjärtat, och i de känslomässiga navelsträngarna. De som inte har att göra med om vi har bundits samman med verkliga navelsträngar eller ej. Med ena barnet har jag det, med inget av barnen har deras far suttit ihop, ändå tycks känslorna vara detsamma. En melankoli. Glädje och sorg över tiden som går. Jag behöver navelsträngsterapi:
Jag bär många tankar om blogginlägg, men kanske tar det på krafterna att försöka bli frisk för jag orkar inte riktigt plita ner dem. Eller så tar det på krafterna att låta barnen ge sig ut i vidare cirklar och stå kvar med ett längtanshål i hjärtat. Någon dikt om det har det blivit.
Så börjar många av mina dikter. Som en känsla eller en tanke som jag tror fler delar och vill förmedla. Men allra oftast börjar det med en bild som föder associationer och ger mig dikten på några minuter. Vad önskar du för tema på dikt till en sån här bild? Den väntar ännu på tankarna som ska ge mig orden.
