Som jag har längtat efter romanen Hjärta av jazz. Bara titeln är en fröjd för en jazznjutare. Jag njuter också av välskrivna böcker, och när det står Sara Lövestam på omslaget är det en garanti för ett strålande språk och en engagerande berättelse.
Hjärta av jazz har inte kommit ut än. Ändå ligger jag här i skuggan och läser. Den kom på posten idag. Med ett brev från en kompis som sett min Facebookdröm om att skaffa ett tidigt exemplar av boken på Pride. Så hon tog sig dit och skaffade ett purfärskt och signerat ex till mig. Till mig. Som uppmuntran och tillfriskningsgåva. Tänk en sån omsorg. Den kändes särskilt skön idag, när febern klättrat högre igen och tillfriskningskurvan inte känns lika tydlig som för någon dag sen. Dessutom har jag just nu andra öron som lyssnar på den energiske lille pratglade kärlek som jag delar mina dagar och nätter med när scouterna i familjen är på läger. Så nu läser jag vidare. Och nynnar på Povel och tackmelodier.
Det har skrivits en hel del om den tecknade barnboksfiguren Lilla Hjärtat, både på den här bloggen och på många andra som berörs av hur svarta personer avbildas. Ser ni felet i meningen?
Borde inte alla människor som tror på alla människors lika värde vara berörda av hur svarta, och alla andra avbildas? Eller är den utbredda tron på människors lika värde en saga blott? Jag blir rädd för det när jag läser intervjun med Stina Wirsén. Visst förstår jag att hon blev personligt berörd och kände sig utsatt. Det måste ha varit hemskt att få sin älskade figur sågad och sedd som något rasistiskt och ont när hon ville göra gott och verka mot rasism. Men att från det gå till att kalla kritiken för drev och därmed förminska dem som arbetar för att svarta ska avbildas med respekt får mig att tappa respekten för både ursäkten och intentionen.
Jag kan inte formulera mig om det här. Jag är för arg. För trött på att vi svenskar inbillar oss vara totalt fördomsfria, totalt orasistiska med automatik. Men Fatou kan uttrycka sig. Du som inte orkar engagera dig i den här frågan, du som inte riktigt bryr dig, det är just DU som ska läsa Fatous text.
Såna här fina, enkla bilder kan många ställa upp på. Tänk om lika många kunde engagera sig i frågan hur olika vi ser på människor med olika ursprung.
Idag inleds Prideveckan i Stockholm. Jag har aldrig deltagit, men skulle gärna göra det någon gång. Inte för att jag kan kalla mig för HBTQ-person, men för att jag gärna vill stå upp för mina övertygelser. Som den att det är gott, och varken synd eller onaturligt med kärlek mellan människor av samma kön. Som kristen (och heterosexuell och lyckligt gift sedan 21 år) tror jag mig behöva vara övertydlig med att berätta min ståndpunkt i den frågan.
Jag skulle gärna delta också i andra slags Pridefestivaler om de fanns. Som en som hyllar mångfalden och tydliggör och bidrar till att bryta ner rasistiska strukturer. Jesusfestivaler finns det också, som jag heller aldrig deltagit i. Men jag bär mitt kors runt halsen och påminner mig att träna på att tala om min tro också i sammanhang när det känns lite obekvämt. Och armbandet som de flesta dagar finns runt handleden, Frälsarkransen, talar också om vem jag tror på och att jag gärna vill tala om livsfrågorna med dem jag möter.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha handleden full med armband som berättar olika saker. Ett regnbågsband (kanske finns det såna…). Ett band som berättar att flera världsdelar och hudfärger bor i min familj och mitt hjärta. Ett band som påminner mig om att reflektera mer över genusperspektiv. Ett band som lockar mig att läsa Bibeln mer ofta. Ett band som ropar ut tacksamhet över de mörker jag tagit mig igenom. Ett band som skimrar av glädje över att få älska och bli älskad. Ett som hyllar den nära vänskapen. Ett som lyser tacksamheten över att ha blivit mor. Ett som mäter tillfrisknandet i de steg jag klarar av att gå.
Nej, det skulle bli för tungt. Och mycket av det där ryms i pärlorna i Frälsarkransen. Så jag får hålla mig till den och försöka synliggöra mina andra övertygelser på andra sätt. Ett sätt kan vara att aldrig låta kränkande skämt eller synpunkter om t ex homosexuella, svarta, funktionshindrade eller muslimer gå oemotsagda förbi. Det är inte helt lätt, men jag vill försöka. För det jag säger eller låter bli att säga visar också vem jag är.
Tvätten som var lätt fuktig igår kväll är inte precis torr idag. Ett välkommet regn efter torra, heta och molnsnåla dagar. Jag trivs med regn och mulenhet i vanliga fall (och är inte rädd för tårar och sorg heller, kanske är det ingen slump) men nu när sjukdomen gör mig extra känslig för både sol och värme är det fantastiskt med en regntung dag. En dag som gjord för att testa orken, att våga mig på en längre promenad än på väldigt länge. Den högre febern håller sig borta nu, men ännu har jag inte fått smaka på min vanliga låga temperatur och att känna mig helt frisk. Den känslan längtar jag efter, och hoppas på att få möta så småningom, men tills dess gläds jag åt nyfunnen frihet, åt en gradvis ökning av orken. Nu har jag rasat ihop i kökssoffan, rätt mör, efter att ha klarat av att gå en runda som ledde mig till det friska livets stigar. Hoppets vy som ögonen inte har sett på väldigt, väldigt länge. Det är lite som att bli given livet på nytt, trevande och försiktigt kan jag sträcka ut stegen och känna att kroppen klarar mer det som varit omöjligt så länge.
Med mig på promenaden följde Martha Ehlin, lyssnarnas sommarvärd i Sommar i P1. Fuktiga kinder och varmt hjärta av att få följa hennes resa, där hon bokstavligen blev given livet av den organdonator som gjorde henne frisk. Det är många år sedan jag och min make talade om organdonation och skrev på donationskort. Nu finns nya sätt att ta ställning, och kanske tid att ta upp samtalet igen. Det är tid, mitt i livet att samtala om döden, om livets villkor.
Promenaden ledde förbi många hus där det bor eller har bott människor som jag vet har drabbats av livets tuffa villkor. Sjukdom och sorg, smärta och längtan. Vi går inte fria. De flesta av oss drabbas någon eller många gånger under livet av sånt som är svårare än vi trott oss klara av. Vi klarar mer än vi tror, men vi klarar oss inte ensamma. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på att det är bland det viktigaste jag vill förmedla till mina barn. Att när livets svårigheter drabbar och det tycks omöjligt att hitta hoppet och ljuset igen så finns det alltid en väg tillbaka, och att för att hitta den behöver vi öppna oss och ta emot. Det är grundtonen i min kristna tro, att hjälp finns, att livet vinner över döden, att ljuset alltid kan övervinna mörkret, och att det hoppets ljus kan lysa över hela mitt liv. Och ditt.
Det kom ett vackert kort från en vän. Medglädje över att min tillfriskningsresa pågår. Ett ögonblick av glädje att få hitta ett sånt kort i sin postlåda. Ett tecken på omsorg. Jag får många såna ögonblick nu, får del av andras glädje över mitt tillfrisknande och min egen glädje att kunna delta så mycket mer i allt som pågår runtomkring. Jag försöker samla på de ögonblicken. Samla på det goda och lägga undan tankarna på att det fortfarande är en lång resa till frisk. Det är det. Även om jag orkar betydligt mer nu så finns febern kvar, och vilan behövs fortfarande i hög grad om jag vill slippa bråkig huvudvärk och öm kropp. Och det vill jag helst. Men idag tar jag bråkhuvudvärken utan att knota ens i smyg. Den kommer av att jag igår orkade vara med och bidra till en fin kväll för mig själv och många andra. Många ögonblick av glädje som är värda sina efterdyningar – om de varar bara idag som jag hoppas. Annars börjar jag förmodligen knota.
Ögonblick av glädje är det också att kunna gå några steg ut i trädgården för att hämta det som gör frukosten perfekt. Och en glad katt som inte blir nerkörd från bordet, utan får njuta av resterna av filen.
Tack för alla fina kommentarer! Jag har ägnat bloggen mindre tid och inte svarat som jag brukar, men jag läser och gläds.
Ett par glimtar från en härlig och lång sommardag. Båt, hav, vänner, mat och salta stänk. Sommar i koncentrat, med anpassning utifrån ork och förmåga. Nu trött, men nöjd.
De förflyttade gränserna tar ut sin rätt. Jag orkar lite mer, ser mer av det jag vill och kan göra, och det som behöver göras. Men så slår det tillbaka med värk och febrighet. Av den sort som jag förut hade precis hela tiden. Så jag får försöka glädjas åt att det nu är långa stunder då jag känner mig som en resenär på bättringsvägen.
Men idag var nog fel dag att testa en lite längre promenad och ta itu med tvätthögar. Så nu tackar jag för att käre maken tar över mina planerade sysslor medan hans målarfärg får torka.
Eller färgen är min. Jag vann den för rätt många år sen med en vers om Katthult, och trots att hela huset målades då så finns det färg kvar. En god vinst. En betydligt större vinst är livet. Och hälsan som jag vill våga tro på, fastän det kommer svackor som den här. Men just nu är det nog en lämplig aktivitet att se målarfärg torka.
Skatorna har återupptagit sina kraxiga serenader. Deras mobboffer har nämligen kommit hem ett tag från sitt sommarlov vid havet. Det är helt otroligt vad dessa fåglar kan retas. Aldrig nånsin har de såna gälla röster som när katten är hemma. Och hon retas tillbaka. Kan sitta helt still och stirra på den skata som kommer nära för att imponera på kompisarna. De påminner om Mamma Mu och Kråkan. Kompisar men tjuriga på varandra. Åtminstone den med vingar tjurar.
Dags att ropa in katten och sätta på teven. Snart börjar Allsång på Skansen. Javisst ja. Det gick ju igår. Men för oss som missade finns en ny chans på SVT 24. Och tack och lov ingen lag som säger att man inte får se på teve när solen skiner. Det finns inte heller nån lag om att man måste rensa rabatterna, och som ni ser skulle vi inte följa den om den fanns.
Jag ser mig omkring och funderar över vad mycket som kan hända på kort tid.
Det goda och riktiga när blom blir till bär, men också det tunga och overkliga som att unga människor dör eller sjukdom, omständigheter och olyckor drabbar. För så många finns ett soligt då och ett hjärtskärande nu. Jag skulle önska att det i den djupaste smärtan gick att komma med ett hopp, och tror det är just vad vi människor försöker ge när vi taffligt letar tröstande ord. Men ibland finns inte trösten. Ibland är närvaron det enda. Att vara med den som drabbats. Att härda ut i mörkret tills hoppet kan få gro igen. Tids nog kan hoppets frukter skördas, men det går inte att skynda fram och försöka hoppa över årstider som måste genomlevas. Om vi riktigt insåg det tror jag vi skulle bli betydligt bättre tröstare, och inte såna som försöker få ett träd till blomning mitt i vintern.
När jag först började med mina dikt- och citatfoton på Ekhemmanet på Facebook, var det främst en motreaktion på alla, i mitt tycke, märkliga ord som sprids och hyllas med tusentals tummar och kommentarer. Inte så att jag tror mig kunna hejda framfarten av de sk ordspråken, utan för att jag anar att det är bättre att visa på de slags ord jag tror på än att slå ner på dem vars livssyn jag inte delar. Fast ibland har jag svårt att låta bli. När såna här bilder får långt mycket större spridning än några av mina egna försök till visdomsord blir jag stundtals en tjurig räv som undrar varför det är så mycket mer rönnbär i den ovänliga rävens träd.
Vad hände med en andra chans? Och det faktum att vi alla kan göra både fel och bättring?
Jaha? Men då andas, lever och älskar jag väl också i nuet?
Åh, så vänligt att du berättar detta för just mig. Jag antar att du också kan berätta vilka som är pålitliga? Eller tänk om det faktiskt är så att tilliten kommer med förtroendet…
