Oj vad jag har problem med att komma åt min blogg numera. Väldigt ofta får jag såna här meddelanden, eller nåt om att servern inte kunde hittas. Om det är nån här som är tekniskt kunnig på WordPressbloggar som ligger på egen domän så får ni gärna komma med idéer. När bloggen krånglar (vilket jag tror flera av er trogna läsare också upplevt) fungerar huvuddomänen www.ekhemmanet.se, så det är förmodligen kopplingen däremellan som krånglar. Eller nån uppdatering. I vanliga fall brukar jag googla mig kompetent i såna här frågor, det var så jag byggde den här bloggen, men just nu har jag ingen riktig ork eller lust för detektivarbete.
Berätta gärna om du också upplever problem med den här bloggen. Eller glädjeämnen. 😉
Idag upptäcker vi världen med öronen, jag och barnen. Tösen har hört på två favoriter i P3; Gina Dirawi och William Spetz. Gossebarnet har kommit halvvägs in i Mio min Mio, med Astrid själv som uppläsare. I min telefon Sommar med Filip Hammar. Den halva av Filip & Fredrik, som inte har gått i samma högstadieskola som jag. (Dock inte samtidigt.)
Häromveckan skrev en drivande person i en av de Facebookgrupper jag är med i att inga som helst goda intentioner kan finnas hos Filip & Fredrik. Som bevis för det la hen upp ett kort klipp från deras teveshow där de skrattar till istället för att hejda en gäst som tar ett kränkande ord i sin mun. Och jag blev sugen på att lämna hela den där gruppen trots att jag brinner för frågan som den berör. Men inte lämna på det där sättet som jag sett en handfull personer lämna grupper de senaste månaderna; genom att först tala om att här är minsann inte alla välkomna och beskriva hur elaka alla är, och i synnerhet X och nu lämnar jag den här gruppen.
Svartvita bilder av sanningen och rätt omöjligt för andra att nå in när nån har bestämt sig för att de själva har den enda bilden och är offer för andras elakhet.
Jag lämnade inte den där gruppen, men blev väldigt trött och orolig för hur vi nånsin ska kunna nå till ett ”vi” om man så helt har tappat hoppet om andra människor. Så pass att man med säkerhet bedömer att den som en gång har låtit en dålighet passera oemotsagt kan inte ha några som helst goda intentioner med det den gör.
Visst har jag också reagerat starkt mot dem som med ordval eller på andra sätt ger en hint om att människor är olika värda. Men att därifrån gå till att helt döma ut en annan person är att gå på tok för långt. Och Filip Hammars sommarprat ger mig många bevis på goda intentioner med viktiga tankar om människovärde. Om hur vi ser på dem som vi kallar annorlunda, om vart vi är på väg när alla graviditeter kollas upp för att barn med kromosomskillnader eller andra avvikelser från normen ska kunna väljas bort.
Den största glädjen under sjuårsdagen var att den kunde firas med bäste vännen. Som små sov de i sängarna intill varandra på barnhemmet och firade födelsedagar ihop, dessa gossar, nu bor de långt ifrån varandra men ändå i samma land. Vi försöker ordna ett par möten per år, och nu föll sig semesterplanerna så väl att familjerna kunde sammanstråla igår. Kärleken flödar och sprider sig till oss som får ta del av den här varma, nära relationen.
Godsaker på menyn och en del pillerknaprande för mamman efter några dagar med mer ansträngning än vanligt. Men på kvällen gick det ändå att följa fjortonåringens önskemål att gå på en långsam och naturnära fotopromenad. Gott och hjärtevärmande också det.
”Jag ska baka en tårta med jordgubbar på.
Och mitt på tårtan ska namnskylten stå…”
Så sjöng vi i morse, jordgubbssången från Majas alfabetssånger. Vår lille fyller sju år, och jag fylls av tacksamhet över att någon vi inte känner till bar fram honom till världen och till oss. Jag önskar att hon fick veta att han har det gott, och att både kärlek och sång flödar idag. Och jordgubbar!
På väg tillbaka. Det är en sällsam känsla. Resan genom sjukdomslandet hade jag inte valt. Satt plötsligt på tåget och märkte att det bara rusade på vidare och vidare utan att byta riktning. Till andra slags landskap än jag tidigare upplevt. Med gamla men också nya reskamrater, såna som delar den här sträckan, om än i andra slags fordon.
Nu har jag nått stationen där tåget vänder, och försiktigt påbörjat vägen tillbaka. Jag slås av hur landskapet förändras, hur jag får se sånt som jag inte sett på mycket länge. Det är 1 år och 4 månader sen jag upptäckte att jag satt på det där tåget. Från början i tron att det snart skulle vända. Att jag snart skulle bli frisk. Först nu har det verkligen vänt. Jag orkar gå längre än jag trodde skulle vara möjligt, tempen börjar sakta sjunka, värken i kropp och huvud håller sig borta väldigt långa stunder. Det känns som ett mirakel, men miraklet skedde nog för länge, länge sen. När just rätt läkemedel uppfanns och nu när de började jobba i min kropp. Jag är så tacksam. Till Gud, till alla varma människor omkring mig, till forskningen – och till mig själv. För att jag härdade ut och inte gav upp kampen om att få den behandling jag själv anade att jag behövde. Bra jobbat Cecilia!
En tegelstenspocket hänger med mig i sommar. Blå koral, som är den andra delen i Louise Boije af Gennäs samtidstrilogi. Jag försöker lista ut varför jag tycker om den här boken så mycket om de här böckerna. Berättelsen är långsam och språket mer detaljerat än jag egentligen uppskattar. Massor av rader skulle ha kunnat strykas i den 674 sidor tjocka boken. Rader som inte tillför utan bara fyller ut. Ändå läser jag vidare med glädje. Det är något med karaktärerna och igenkänningen i deras ålder, vänskapsband och livsfunderingar. Något som får mig att fastna. Så den blå koralen sjungs vidare. En riktig sommarbok.
Nu när jag allt mer lämnar min sjukstuga och kommer ut i verkligheten påminns jag om uttrycket ”egna barn och andras ungar”. Det är då fasligt vad andras ungar kan gnälla och skrika och bete sig. 😉 Tänk att vi har så fantastiska barn, och att de har blivit så stora och självgående. Egna barn och andras ungar som sagt. Den dagen har passerats med råge då jag slutade längta efter fler barn. För fem år sen trodde jag aldrig att den skulle komma, men så fort vi fått lilleman var det så tydligt att familjen var komplett. Och nu när jag hör andra familjer kämpa med gallskrikande bäbisar och trilskande tvååringar så suckar jag lättad. Phu att inte vi har det så, särskilt nu, när min kraftreserv är liten. Det fanns en tid när jag blev provocerad av när andra gav uttryck för det jag just gjorde. Jag kunde inte fatta hur nån kunde uttrycka tacksamhet att de var förbi den småbarnstid jag så hett eftertraktade. Nu är uttrycker jag exakt en sån tacksamhet. Hoppsan!
Uttrycket ”egna barn och andras ungar” skulle behöva ett tillägg. För det snarare föräldrarna som jag tröttnar på när jag får ofrivillig inblick i baksidorna av andras föräldraskap. Men eftersom de visar upp det så öppet misstänker jag, eventuellt felaktigt, att det hör till vanligheterna med hot, mutor, duktighetsfällor, skrik och straff
Bloggen En annan du, av Petra Krantz Lindgren, bjuder på mycket klokskap när det gäller att vara förälder. Hon sätter ord på mycket av det jag, och vi, ofta tänkt på och strävar efter men också brister i. Det gör vi alla som har barn tror jag. Brister i vårt föräldraskap. Men i närheten till andra slags föräldraskap slås jag av hur många som till vardags verkar anamma förhållningssätt som jag skäms över när jag hamnar i dem. Flera gånger på samma dag hör jag föräldrar skrika till förtvivlade barn ”om du inte skärper dig nu så åker vi hem direkt!”. När en famn och en stunds ro kanske är det som behövs. Visst har jag varit där själv i pressade situationer, men skämskudden har åkt fram direkt. Den kommer så fort jag tänker på de där perioderna som kallas trots eller utvecklingsfaser i små barns liv. Då när det är så lätt att hamna snett som pressad förälder, och försvåra istället för att hjälpa barnet genom alla känslor som rusar i kroppen. Nu är våra barn större, och vi når varandra lättare.
När vi åker bil om sommaren hela familjen kommer gamla skivor fram. En av dem vi nu har dammat av är Nu sjunger näktergalen med ljuvliga texter av Barbro Lindgren och dito tonsättning av favoriten Georg Riedel som så skickligt tonsatt de flesta av Astrid Lindgrens sånger. Dessutom en fenomenal jazzmusiker. Så klart han är en favorit.
Det är nog avsett som barnmusik, eller kanske familjemusik, men vi lyssnade oerhört mycket på Nu sjunger näktergalen medan vi längtade barn, min käre man och jag. Texter att drömma med och musik att vila i. Som den fantastiska lilla visan Lilla hand.
Lilla hand, mjuka kind
som en tveksam morgonvind
darrar ögonlocket till ibland
Lilla hand, mörka natt
som en väl bevarad skatt
glimmar ögat till ibland
Text: Barbro Lindgren
Musik: Georg Riedel
Ur ”Nu sjunger näktergalen”
Den som lägger sig ner när hon får chansen får se andra vyer än den som står, går eller springer.
Bilder som den här föder dikter numera. Denna kommer förmodligen säga något om just perspektiv. Det är tydligt att de erfarenheter vi har påverkar de perspektiv vi har förmåga att se livet ur, och jag tror det finns olika grundstråk hos oss. Olika karaktär i de objektiv vi naturligt använder. Ju mer harmoniska och nära oss själva vi är desto fler tror jag perspektiven blir. Om jag är stressad eller rädd och har ont av min egen väg orkar jag inte gå i andras mockasiner. Har bara ork för mitt eget perspektiv. Men om jag är stärkt och hoppfull och för stunden harmonisk, då kan jag väga in andras synvinklar på ett helt annat sätt. Ibland växlar den förmågan flera gånger under samma dag.
Just nu åker familjen bil och lyssnar på nån som var fenomenal på att hitta olika synvinklar. Astrid Lindgren. Hon läser Emil i Lönneberga för oss, som hon gjort många bilresor tidigare. Många år tidigare.
Det glimtar till. Orken börjar återvända, stötvis och oförutsägbart, men glimtarna är tydliga. Äntligen tycks den långa behandlingen börja ge effekt. Jag vågar börja tro det. Igår kunde jag gå en hel kilometer. Hopp och tacksamhet. Tack till dig! Du som läser här och har givit stöd och peppande önskningar under närmare 1,5 år av sjukdom. Kanske att jag äntligen nått vägen som leder tillbaka. Sakta, sakta på väg tillbaka till ett friskare jag.
Idag är jag också tacksam över kärleken. Över gåvan att få fira 21-årig bröllopsdag med den som jag vill fortsätta dela mitt liv med.
