I en träffsäker och berörande kolumn i Aftonbladet beskriver Carina Bergfeldt de bilder vi ger av oss själva, att det mörka inte ryms och att det främst är yta och välmåga som visas upp på Facebook. ”På Facebook får ju ingen missfall.”

Så är det. Men jag tror generellt att det är få som berättar om missfall, brustna drömmar eller tung sorg annat än för riktigt nära vänner. När vi stöter ihop med en bekant på ICA berättar vi sällan om missfall, dödångest eller uppgivenhet. Vi är ovana både att bjuda på och ta emot de berättelser som rör livets skuggsidor. Vi ler mot våra bekanta och säger ”Är det bra med dig?” istället för att lyssna in hur det verkligen är. Vi småpratar om semesterplaner men sällan om trasiga relationer eller livskriser. Oftast får bara de närmaste vännerna veta hur det verkligen är, ibland kanske ingen. Och inte alla har någon riktigt nära vän att gråta ut hos. Däremot har förhoppningsvis alla någon bekant, någon att ibland stöta ihop med och byta några ord med. Öga mot öga eller skärm mot skärm. Tänk om de mötena skulle kunna bli mer verklighetstrogna, mindre ytliga, mer nyanserade. Tänk om vi alla kunde bidra till att både det ljusa och det mörka delas med andra. Kolumnistens slutsats är att låta bli att skriva om det som är tungt för att skona mottagarna. Min slutsats är den motsatta. Jag tror vi gör andra en tjänst om vi talar också om sorgen, oron, smärtan. Inte enbart, för ett kompakt mörker är det få som orkar bära, men också. Glädjen och sorgen. Ytan och djupet. För den som själv gråter och tror att alla andra är lyckliga kan det vara en befrielse att inse att man inte är ensam om mörkret. Så jag ska fortsätta berätta om att livet inte är en dans mellan perfekta grillmiddagar, tjusiga latteglas och molnfria himlar.

Vi ska inte säga allt till alla, eller skriva ut precis allt på Facebook, bloggar eller andra öppna forum. Men vi skulle kunna hjälpas åt att nyansera bilden av livet. Att då och då säga eller skriva ”Idag är jag ledsen” eller ”Jag önskar att jag också fick snubbla över legobitar här hemma” eller ”Jag är rädd att jag inte ska bli frisk”. Många håller inne med känslorna för att de nån gång försökt men fått fel reaktioner tillbaka. Oönskade råd eller klämkäcka överslätningar. Den risken finns, är till och med stor, men jag tror på att övning ger färdighet också i detta. För att vi ska bli bättre på att ta emot andras tunga tankar krävs det att vi vågar glänta på dörren till vår egen smärta. Den som finns i alla människors liv. I olika faser och av olika karaktär, men smärtan finns där hos oss alla. Ingen går ett helt liv fri från sorg, sjukdom, oro, saknad. Så nog är det märkligt att vi efter miljoner år som människosläkte har så svårt att tala om det med varandra. Märkligt, men möjligt att förändra.

Dagens sommarpratare klev som väntat in under huden med sin närvaro, sin kamp och sina starka formuleringar. Kristian Gidlund, som tvingas ta farväl av livet outhärdligt tidigt, och som gör det smärtsamt vackert genom bloggen I kroppen min. Där låter han läsarna dela kampen och insikterna, och det som har fastnat djupast i mig är texten till barnet som Kristian aldrig kommer att få, men skriver till om sina drömmar.

Just nu lyssnar jag på Kristians sång. Den som ska påminna familj och vänner om honom när han är borta. Frank Sinatras Cycles. Jag lyssnar och försöker föreställa mig hur det skulle vara att säga farväl till livet. Det är omöjligt. Så istället gläds jag åt att kroppen min, idag känts starkare. Som att en återhämtning pågår. Det är stort. Särskilt när jag begrundar motsatsen. Men oavsett kropparnas kraft eller kraftlöshet så kan själen stundtals flyga. Genom etern. Genom tiden.

There isn’t much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin’ in cycles
First there’s laughter, then those tears