När jag var 25 år såg jag en film som hade stor betydelse för synen på livet som kristen. Filmen heter Priest och är signerad Antonia Birds. En av våra prästvänner har försökt få tag på den de senaste åren men den tycks omöjlig att hitta idag. Jag visste att den funnits på VHS hemma hos oss men hittade den inte trots flera genomletningar av videohyllorna (ja, vi har såna, och ser VHS rätt ofta – och så har vi bara tjockteve. 😉 )
Men så lyckades jag för ett tag sen övertala sonen att vi skulle leka med mina och storasysters gamla barbiedockor, och där – längst ner i kartonghögen i källaren – fanns en låda med videofilmer. Bland annat Priest.
Nu har en god granne lagt över den på DVD och vi kan tryggt gå in i framtiden utan att mista en fantastisk film. För tillfället oroar jag mig över att behöva ställa in mig på att gå in i den framtiden med feber, och jag känner igen mig så väl i Greg i filmen när han ropar åt Jesus ”Gör nånting!”
Men det som hans strid gäller går inte riktigt att jämföra med en neverending feber. Den gäller vetskapen om att en ung flicka far illa och kampen med att få tron att gå ihop den egna homosexualiteten. Om hur min tro går ihop med (andras) homosexualitet har jag gjort tydligt tidigare, i blogg och i Väntrum. Jag tror att mycket av det förhållningssättet bottnar i de tankar som den här filmen gav mig.
Barbielådan då? Jo, vi fick en lekstund när vi två som har gillat de här dockorna återupplevde barmdomsminnen och när den som tidigare ratat (det som han kallat) ”tjejleksaker” också kunde lockas med i leken. Heja, tycker mamman som skulle önska att det inte fanns i barns vokabulär att kalla saker för tjejgrejer och killgrejer.
Nyligen fick jag tips om att läsa en artikel om benevolent sexism. Välvillig sexism kanske det skulle kunna översättas, när något som upplevs som en positiv kommentar inte tolkas som sexism trots att det egentligen är en bedömning som på ett orimligt sätt kopplas till personens kön.
Den artikeln har fått mig att tänka och läsa vidare om fördomar. Plötsligt fick jag ord för och vetenskapliga artiklar som stöd för något som har gnagt länge. Känslan av att det inte är okomplicerat att rangordna människor efter ursprung ens när det handlar om positiva egenskaper. Jag får lite dåliga vibbar när man talar om typiskt trevliga italienare, om allt som är osvenskt och om föreställningen att alla kenyaner springer fort (ofta uttalat utan tanke på hur mycket träning och målmedvetenhet som ligger bakom segrarna). Dåliga vibbar fastän jag också själv kunnat fundera på hur det egentligen är med det där med dansen i blodet.
Benevolent prejudice, eller välvillig fördom beskrivs som en, till ytan, positiv fördom som uttrycks som en positiv föreställning om människor, men som ändå sätter den omtalade i en underordnad position. Välvilliga fördomar kan ge motiv till de fientliga fördomar en person har mot en viss grupp, och blir ett slags subtilt bränsle för fientlighet och avståndstagande.
Generösa eller välvilliga fördomar, eller kanske välgörenhetsfördomar. När vi målar fast föreställningar om andra människor så hårt så att de blir till sanningar. Och ju mer vi tror på dem, desto rimligare verkar det att tro att de negativa föreställningarna också är sanna. Idag är det romernas nationaldag, en mycket utsatt grupp när det gäller fördomar. Jag tror jag inte riktigt kan ana hur utsatt. Däremot är mina ögon vana att granska bilder som rör svarta personer och föreställningar som sprids av det Afrika jag känner. Och det är inte alltid en rolig syn. Som välgörenhetsorganisationernas reklamsatsningar, som naturprogrammens skildring av Afrika eller barnidolers skeva förstoringsglas. Sean Banan har spelats alltför mycket här i helgen, med hörlurar eftersom ingen mer än sexåringen vill lyssna. Det är lätt att förklara att svordomarna inte passar i sånger som barn ska sjunga, och lätt att förstå för sonen som ersätter alla svordomar med andra ord. Men hur förklarar jag att den bild som t ex Sean Banan förmedlar av Afrika är ålderdomlig och nedsättande? Det som inte är lätt att förklara för vuxna, eller ens för sig själv. Barnböcker kan vara till hjälp, och det är nog dags att läsa Ashraf från Afrika igen.
Så hur är det då med vår sons uppenbara rytmkänsla? Visst har han dansat sen vi mötte honom, och verkar kunna Michael Jacksons moves innan han ens sett dem. Men så har människor sannolikt dansat mycket och dagligen spelat musik omkring honom de första åren. Och efter att han börjat dansskola har också det barn som delar vårt blod börjat med dans. Med uppenbar talang trots sina odansanta föräldrars gener och sin vita hud. Jag tror vi ser det vi tittar efter, och både de välvilliga och de negativa fördomarna ställer in ögonen så att vi tror att vi ser en objektiv och komplett bild när den egentligen är ojämnt belyst.
Hur kan vi hjälpa varandra att se med öppen blick på omgivningen? Kanske genom att förmedla en bredare bild av människorna och av världen. Jens Assur bidrar förhoppningsvis till det i sin nya utställning Africa is a great country.
Det är tolv städer som visas upp under den 40 fotografier stora utställningen på Liljevalchs. Några av städerna är Lagos i Nigeria, Lilongwe i Malawi och Kigali i Rwanda. Namnet, ”Africa is a great country”, är en anspelning på svenskens bristande kunskaper.
–Afrika är den enda kontinenten som vi idag benämner som en kontinent, man säger att man ska åka till Afrika, men man säger inte att man ska åka till Asien. Vi säger inte ens att vi ska åka till Kina längre, utan gör skillnad på Shanghai eller Peking. Därför har vi lekt med begreppet att Afrika är ett land.
(SvD Kultur, 6/4 2013)
Jens Assur är för övrigt ännu en fd Sundsvallsbo att vara stolt över. Sundsvall har verkligen varit en växtplats för så många talanger. Jag undrar om det riskerar bli en välvillig fördom att den som har rötterna i Sundsvall kan gå hur långt som helst. 😉
När en liten person behöver röra på sig kan det inte hjälpas att mamman har väldigt begränsad ork. En snigelpromenad runt kvarteret fick det bli både igår och idag när familjens övriga två var borta. Gossen med cykel och oändligt mycket tålamod med sin trötta mamma. Jag i febertempo och bristande tålamod över att kroppen släpar sig fram när sinnet vill kunna skutta. Skuttade gjorde katten istället. Hon som verkar tycka att vi är hennes ungar som hon jamande ska valla under promenaden. När vi nästan var tillbaka vid vårt hus lämnade hon oss och la sig för att lurpassa på en annan katt.
Det är tur att både katt och sexåring nöjer sig med utflykter inom en tvåhundrametersradie. Och att följande samtal utspelade sig när vi kom in:
– Vad ska jag gööööööra?
– Du kan få massera mina fötter med hudkräm.
– Okej!
Personlighetstyper intresserar mig sen jag själv gjorde ett Myer-Briggstest, för ett decennium sen, och häpnade över hur klockrent resultatet blev. Fastän jag gjorde testet strax innan jag gick in i den brutala väggen, och egentligen inte alls var mig själv, så fångades min person upp så väl i mitt resultat (ENFJ). Det gick att få syn på både styrkor och utvecklingsmöjligheter på ett nästan objektivt sätt. Det testet, och min makes kunskap och samtal om det, har hjälpt mig reflektera över att människors olika personlighetstyper kan få oss att agera och reagera på så skiftande sätt. Det som känns som det enda rätta för en kan vara helt främmande för någon annan. Och det finns sällan något som är objektivt rätt fastän vi ofta vill tro det. Det blir ännu tydligare på Facebook att vi är olika till våra personligheter. Ibland så övertydligt att en Facebookpersonlighet som skiljer sig mycket från min egen kan bli påfrestande att se för mycket av i nyhetsflödet.
Förmodligen finns det hundratals listor och Veckorevytester som handlar om ”Vilken typ är du på Facebook?”. Jag har låtit bli att kolla det och istället gjort min egen. Just innan jag inaktiverar mitt Facebookkonto (vilket händer en eller två gånger per år) blir de här personlighetstyperna alltmer framträdande. Både min egen och andras. De flesta av oss är nog blandningar, även om man ibland stöter på praktexemplar. Jag själv är nog en mix av 9 och 12, och blir en 13-wannabe i de lägen när jag tröttnar på Facebook. Förmodligen kommer nån (som känner igen sig för väl 😉 ) tycka att jag är elak nu, men jag tar risken. Här kommer hela listan. Helt ovetenskaplig. Totalt inkomplett.
1. Myspysarn: Delar med sig av allt som är trevligt och lättsamt. Skulle aldrig berätta om sorg, men gärna om parmiddagar, SPA och fredagsmys.
Citat: ”Myyyyyyyz!”
2. Sportjournalisten: Skriver endast statusrader och kommentarer som handlar om idrott.
Citat: ”Mååååååål!” alternativt ”Ämen vafaaan!”
3. Annanstansaren: Följer Facebook sporadiskt och länkar hellre till sina inlägg på blogg, Twitter, LinkedIn eller Instagram.
Citat: ”Facebook är bara så 00-tal!”
4. Arbetaren: Använder Facebook som arbetsredskap för att nå kunder, sprida budskap eller hålla sig a jour.
Citat: ”Den som inte finns på Facebook finns inte.”
5. Believern: Förutsätter att det som står är sant och trycker ofta gilla på det som någon annat har gillat, såväl solnedgångar som videolänkar.
Citat: ”Jag visste inte att det var en porrlänk. Dom skrev ju att dom skulle skänka en dollar till alla svältande barn.”
6. Klagomuraren: Ingår i grupper med namn som börjar ”Vi som tycker att…” Använder främst statusraden till att klaga på enskilda personer men i allmänna ordalag.
Citat: ”Blir gaaaalen på folk som inte vågar stå för sina åsikter!”
7. Missionären: Använder Facebook till att sprida sin livsfilosofi med länkar och statusuppdateringar. Det kan gälla t ex religion och specialdieter. Inte sällan i kombination.
Citat: ”Alla är köpta av industrin.”
8. Gilla-Delaren: Skriver inget personligt men delar flitigt bilder av tävlingsarrangörer som trotsar Facebooks regler och utlovar fina priser till alla som spammar sprider vidare.
Citat: ”Den här skulle passa så fint i stugan.”
9. Estradören: Delar dagligen med sig av sitt liv i många ord, bilder och platsangivelser. Interagerar sällan med andra.
Citat: ”Ja, visst såg du på Fejjan att lillan har lärt sig läsa?”
10. Betuttaren: sprider bilder och nyheter främst på sin stora kärlek: barnet, hunden eller kärestan. Kommunicerar gärna med sin kärlek offentligt.
Citat: ”Nu har min älskling bjudit på middag. Tack sötnos!”
11. Fluktaren: Läser allt som andra skriver, men gör inga som helst egna avtryck. Drar sig inte för att berätta vad hen läst på Facebook om någon annan.
Citat: ”Man ska komma ihåg att Facebook äger allt man lägger upp.”
12. Sextioåttan: Försöker få andra att vakna från fredagsmyset genom länkar och citat med angelägna budskap, men når främst de redan nådda.
Citat: ”Tänk om folk kunde engagera sig mer i de viktiga frågorna än i bilder på kattungar.”
13. Exklusivisten: Har många kontakter men skriver offentligt bara till ett fåtal. Gillar och kommenterar bara vissa utvalda. Är med i flera slutna grupper.
Citat: ”Man behöver faktiskt inte dela allt med alla”
14. Lämnaren: Äger ett Facebookkonto men tycker egentligen bäst om telefonkatalogen.
Citat: ”Jag har tänkt gå ur det där, men det är helt omöjligt har jag hört.”
Det här med rollekar var det längesen vi ägnade oss åt. Jag är över huvud taget inte nån lekmamma. Fenomenal på att hitta på temakalas, men lätt uttråkad av vardagslek. Fast idag blev det en lekstund som var värd lite extra huvudvärk. Sexåringen köpte en gigantisk penna i Stockholm, och att han ritade med den medan jag låg på kökssoffan räckte för att teatern skulle vara igång. Han blev Bertil och jag blev Nils Karlsson Pyssling, och helt lägligt kom en liten publik på tre personer.
Gaaaaah vad jag längtar till Astrid Lindgrens Värld! GodegodeGud! Låt mig få en frisk sommar!
De flesta är nog överens om att det inte är bra att tala illa om människor, men det finns en del människor som det är kutym att tala illa om. Så många tar sig rätten till det. Att sänka och kränka för att det är kändisar och inte ”riktiga människor” som är värda respekt. Jag märker det tydligast när det talas kategoriskt illa om såna jag tycker om, och jag kan känna mig personligt drabbad när andra väljer att se enbart de mer missprydande sidorna hos personer som berikar mitt liv med alla sina andra sidor. Carola är en sån person. Och Petra Mede. Och Jonas Gardell.
Hela familjen bänkade sig framför Jonas Gardells helkväll i SVT i påsk. Där fanns flera nyskrivna pärlor som jag lyssnar på igen.
Jonas med fantastiska Sarah Dawn Finer.
Ulrik Munther med Jonas fantastiska sång.
Och så en musikalpärla med en av Sundsvalls alla gnistrande stjärnor. Helén Sjöholm, som min egen gnistrande stora stjärna stod på samma scen som för en dryg månad sedan. Vi jublade i soffan när vi fick veta att filmen som vi sett tillsammans flera gånger ska bli musikal. Livet är en schlager! Och Helén ska göra huvudrollen. Hurra! Den musikalen ska jag se, om jag så har feber i flera år till. En karamell att längta till. Tills dess får vi lära oss låtarna. Ledmotivet kan vi rätt bra, både jag och min tös, men nu har vi en till sång från musikalen att lära in:
Jag minns så tydligt när Helén Sjöholm fick rollen i Kristina från Duvemåla. Det stod i Aftonbladet som jag läste i soffan hemma hos min då rätt nyblivne mans släktingar. Bland alla sökande fick denna sångerska huvudrollen. Jämngammal med mig, och vän till mina vänner. Vi kände inte varandra men småpratade så där på födelsedagskalas ibland. Då helt okänd, nu en världsstjärna. Som de flesta talar gott om.
Vi kom iväg. Det blev en liten semester. Ett prisvärt hotell i centrala Stockholm. En säng till mig på hissavstånd från restauranger, frisör(!), affärer och hötorgsvimmel. Jag fick en glimt av det, men låg i hotellsängen nästan hela tiden när familjen var ute och stockholmsturistande på alla de där ställena som vi ännu inte hade besökt som tvåbarnsfamilj. Sen kom de tillbaka till basen och vi åt middagarna just intill hotellet. Tillsammans.
Åttonde våningen och en fantastisk utsikt som gav mig Stockholm fastän från ovan. Stadsdoft och gränder. En känsla av att vara ute i världen efter så många dagar i min febersoffa. Det kändes bra, trots att jag missade så mycket när jag tillbringade nästan alla dygnets timmar på det rosdoftande hotellrummet (Coop hotellpremie har nog aldrig haft hotellgäster som nyttjat premien så väl förut…) och jag kunde verkligen njuta av att vi var ute på familjesemester ett par dagar. Tills igår när jag hade checkat ut från hotellet och fick tillbringa dagen utan rum att vila i. Då föll både sjukdomströtthet och förtvivlan över mig. Som att bli påmind om att den is man går på är väldigt skör. Det är den. Men det gick att gå på den. Sakta, sakta. Och nu är jag hemma i egen soffa igen efter en natt i egen säng. Jag ligger här med sömnrufsigt men nyklippt hår. En tunn kalufs som inte hade blivit klippt hos frisör på över 1,5 år. Det syntes minsann, fick jag veta av den unga, kallpratskunniga frisören. Jag svarade med att ljuga hejvilt på hennes frågor och låtsades att jag var en helt vanlig, arbetande och frisk människa på semester. Och inte en som fick använda nästan alla sina krafter för att sen ta sig tillbaka de tvåhundra meterna till hotellentrén. Men håret fick jag tvättat helt utan egen ansträngning och dessutom utan kallprat. Den stunden var det allra bästa på den lilla utflykten från hotellrummet. Förutom friskare hårtoppar och en övning i att inte vara så skrämmande ärlig hela tiden.
Tacksamhet brukar vara en av grundtonerna i mitt livsackord. Det som tog över när strängen som sjöng om den stora längtan kunde lossas och ersättas. Det har hänt att en vän bett att få tala med mig om tacksamhet eftersom hon hört den strängen ljuda hos mig. Det är stort att få en sån fråga, och en vila att få leva i ett stort mått av tacksamhet.
Ändå brister den strängen ibland. Som just i detta nu. När jag inte kan göra annat än att sitta och vänta. Sitta och läsa på ett café. Det kan tyckas som en fantastisk syssla, men jag vill inte detta. Vill inte vara utanför det som sker. Vill inte missa härliga och unika utflyktsstunder med min familj. Vill inte ha så feberont i kroppen att jag skulle vilja våga lägga mig på bänken här intill. Vill inte ha en blytung elefant på ryggen när jag går några korta steg in på en affär. Jag som älskar att gå raskt vill inte behöva gå så sakta att försäljare kan fånga upp mig hur lätt som helst. Vill inte vara livrädd att den här tuffa medicineringen inte ska hjälpa ett dyft. Men det är jag. Livrädd. Tre veckor med värstingläkemedel har inte givit någon enda förbättring. Fastän jag har lovat mig att inte känna efter förrän efter ett par månader så kan jag inte låta bli. Förstås. Trots att tretton månader av oavbruten sjukdom sliter på hoppet.
Om jag vore en löpsedel skulle det ha stått att jag rasar över min feber. Aldrig annars rasar väl människor utom i dagspressen. Och i Evert Taubes tacksamhetsvisa. Så länge skutan kan gå. Men där handlar det om ”rasande tur”. Något som jag själv skulle ha kallat rasande nåd. Just den känsla jag vill få fatt på men inte hittar i detta ledsna, värkande ögonblick. Jag får ta musiken till hjälp och försöka hitta den rasande nåden bakom allt det andra som rasar.
Så länge skutan kan gå Evert Taube
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två
så håll tillgodo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans,
att få en kyss eller två i en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du ska ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga!
Och vid motorernas gång
och ifall vakten blir lång,
så minns att snart klämtar klockan för dig: ding-ding-dång!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila i eviga tider!
Men inte hindar det alls
att du är glad och ger hals
så kläm nu i med en verkligt sjusjungande vals!
Det är en rasande tur att du lever min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut gå till sjöss om igen
med karibens passadvind kring pannan.
Klara jobbet med glans
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Det är påsklov. Hela familjen är ledig, och vi har lyckats hitta ett sätt att göra semester av det trots att jag är sjuk. Medan familjen gör roligheter som jag inte orkar så vilar jag och gör inte ett enda knop nytta. Sen har jag ork till små och korta utfärder med mina tre bästisar.
Mest ligger jag stilla och läser boken jag fick av en god vän. Signerad som sig bör med just denna bok. Amerikauret. Vibeke Olssons efterlängtade fjärde bok om Bricken som växer upp och lever sitt liv ungefär kilometer från vårt hem. Ungefär ett sekel tidigare. Då när många var sjuka på det sätt som jag är sjuk, men tvingades arbeta och dog för att de inte orkade det hårda livet med febern rivande i kroppen. Tack vare att andra har kämpat får jag vila mig frisk. Tack vare att andra har stått upp för sin tro kan jag utan motstånd vara kristen idag. Det blev så tydligt på gårdagens avsnitt av The Bible. Jag har inte tyckt om de första avsnitten, när våld och blod är det som främst har lyfts fram ur Gamla Testamentet, men nu börjar det likna något. Och Jesusgestalningen liknar den bild av Jesus som jag, och förmodligen även Bricken, har.
Blicken och utstrålningen så exakt ton i ton med en tavla som finns i mitt favoritresmål London. Ett resmål som jag besökte säkert tio gånger som ung, och så ofta jag kunde gick jag till National Gallery och satte mig framför den gigantiska tavlan av Gerrit van Honthorst. Christ before the high priest.
Just nu är jag långt ifrån National Gallery, men ändå med en känsla av semester, och med annat vackert att titta på. Min sagolika familj gav mig en bukett rosor som är nästan overkligt vacker. Men både buketten och de blommor som gav mig dem är verkliga. Och mina.
Sarah Dawn Finers ”Till dig” har jag lyssnat till så ofta. En sång som på ett unikt och träffande sätt beskriver hur det är att längta efter det barn som ännu inte finns. Att sörja någon som ännu inte är sedd.
Sarah Dawn Finer – Till digLåten Till dig för första gången live, här med ett akustiskt smakprov på en kommande stor produktion.
Till dig
som ännu inte har nåt namn
du är bara en dröm
jag hoppas ska bli sann
Till dig
med all den kärlek jag vill ge
jag har väntat länge nu
känns som en evighet
Till dig
som jag hoppas jag får känna
ditt lilla huvud mot min arm
lilla stjärna utan namn
Innan åren springer bort
innan det är försent
jag är bara en bland
miljoner som längtar
jag vet tro mig jag vet
Till dig
som jag vill se växa upp
torka tårar från din kind
få dig att skratta
att vara still
Till dig
ett löfte som du får
jag lovar att älska dig
så mycket som det bara går
Vi blev familj. Jag förundras över det varje dag. Så nära är den där tiden av smärtsam längtan, den som Sarah sjunger om. Just under huden finns den tiden, och gör tacksamheten över det jag har än mer skimrande, och ibland nästan overklig. Dem som vi längtade efter, saknade med sån styrka, de finns här nu. Jag önskar så att de som idag längtar så det gör ont ska våga tro att en annan tid ska komma.
En annan dag.
Det egna skrivandet hjälper mig att minnas. Dikterna och min romanfigur Bea hjälper till att hålla längtan vid liv.
Längtan som förde mig hit.
Bea i Liselotte Svelanders och Peter Nykvists gestaltning. Romanen Väntrum (Cecilia Ekhem)
