I köket lyser en fantastisk bukett som vännen S helt oväntat kom med igår. Hon som själv kämpar, och som jag delat så många oredigerade tankar med under en lång och delad sjukskrivningstid. Det är så stort att få en sån oväntad gåva. Jag fick några rader i huvudet som jag tvekade att dela på författarsidan. Det handlade om att glädjen över en vacker gåva kan väcka önskan att ge tillbaka exakt samma glädje, och var mest en hälsning till S – men oouupp! I ett nafs blev detta det mest lästa inlägget någonsin på Ekhemmanet. Oväntat. Och nyfiken som vanligt över vilka som delat. Förmodligen någon med extra många Facebookvänner. Så länge mitt konto är inaktivt har jag inga, men väldigt många på andra håll. Blombuketten påminner om det, liksom elefanten och mammas hembakta bröd jag nyss åt till frukost. Och så alla fantastiska hälsningar jag får här. Tack alla ni fantastiska! Ni lyser upp min tillvaro.

Ikväll ska fler ljus än vanligt brinna. Mellan 20:30 och 21:30 deltar vi, som varje år den här tiden, i Earth hour. Första gången var nog när vi hade hört om det på barnprogrammen, när vår dotter var hälften så gammal som nu. Jag tycker om att denna timme av släckta ljus, stängda datorer och teveapparater inträffar just i fastan. Det hjälper mig till eftertanke om både världen och mig själv och ger känslan av att vi, här i vårt lilla hus i vår lilla del av världen, är delar av något stort.

Det finns anledning för mig att öva på mitt omdöme. Eller kanske bjuda in Jante lite oftare. Och inte tänka högmodigheter som att ”min blogg är ju absolut den mest välskrivna och intressanta av alla dem som tävlat i Vings tävling, det borde inte vara så svårt att vinna”. Men det var det. Nån annan vann, och jag blir osmakligt tjurig. Så gärna hade jag velat bjuda mina barn på resan som min sjukdom tog ifrån dem, även om jag själv skulle ha suttit som en trött Törnrosa på en bänk mest hela tiden.

Igår satt jag som en trött Törnrosa med min prinsessa. Hon följde mig på en mycket kort utflykt på stan mellan parkeringen och bokhandeln där författarvännen signerade sin bok. Snigeltakt och skakiga ben, men alldeles intill ligger en restaurang där vi (jag) kunde vila benen och få en mysig och god middag, mor och dotter. I ett läge när en sån utflykt tar på krafterna borde jag vara glad över att jag slapp vinna en weekendresa till Paris om en månad. Men det är jag inte. Jag tjurar. Med dåligt omdöme. Ungefär som juryn.

Det är söndag och den nyinskaffade dosetten är påfylld med den starka arsenal som förhoppningsvis ska göra mig frisk. Än så länge är jag bara mer sjuk. Inte så konstigt. Listan över biverkningarna är lång, och det vore konstigt om kroppen inte reagerade på ett plötsligt intag av starka läkemedel. Så om det bara handlar om milda problem som ökad trötthet, mer värk i kropp och huvud och lite skruttig mage så får jag nog vara nöjd. Jag undrar om irritation är något jag kan skylla på medicinerna, eller om det bara är mitt tjuriga jag som klivit fram. Plötsligt är det svårt att stå ut med kaoset i källaren, i garderoberna, i tvätthögarna, i källsorteringen. Plötsligt längtar jag efter att bo på hotell utan egna prylar tills jag är stark nog att tillbringa dagarna utanför hemmet.

Städning, disk, tvätt och allt hushållspyssel utom matlagning är bland det tråkigaste jag vet. Och just nu nästan det enda jag använder min lilla ork till. Så deprimerande att inse. Eftersom jag misstänker att jag mår sämre mentalt om hemmet är ännu mer kaosartat så gör jag det lilla jag orkar. Men just nu får jag fnatt på att det lilla jag orkar är sånt som jag avskyr att göra – och fastän jag försöker, och min andra hälft gör det han kan när inte jobbet och tjänsteresorna suger all tid och kraft, så tar röran aldrig slut. Skit. I alla bemärkelser. Vilodagen kan betrakta sig synnerligen ohelgad. Jag svär också över att sonen sitter framför dåliga teveprogram eftersom mamman varken orkar följa med honom till kyrkan eller till pulkabacken när övriga familjen är på vift. Nu ska jag googla på hushållsnära tjänster. Eller billiga hotell. Eller medicin mot självömkan.

Eller förresten inte. Vi läser Mamma Mu.

Det var inte många dagar sedan jag skrev om Zanzibar, och idag kom just Zanzibar på spontant besök i vårt kök. En elevgrupp (som jag just sett på lokalnyheterna) från den overkligt varma, vackra ön är på besök i vårt kalla, vackra grannskap. Delar ur gruppen satt nyss och åt kladdkaka vid vårt köksbord, tack vare en härligt spontan idé från grannfamiljen de bor hos.

Världen på besök. En vitamininjektion i febertillvaron. Och en anledning att använda de få ord på swahili som vi kan. Jag önskar att vi hade satsat på att lära oss mer under den tid vi bodde i Kenya, men det blev inte mer än de vanligaste fraserna. Lejonkungenvokabulären och lite till. På lillemans barnhem talades det engelska, med inslag av några få ord swahili. Tumbo – mage är det som han fortfarande minns. Läroboken kom fram, liksom ett sug att kunna swahili, ett språk som talas av 50 miljoner människor (varav bara 1 miljon som modersmål).

Obama, vars far kom från Kenya (och enligt Wikipedia inte fanns med annat än under lille Baracks första år i livet) uppmanade i en tevesändning kenyanerna att undvika våld inför det nyligen avslutade valet. Enligt rubrikerna kring den här sändningen talar Obama swahili, så då kan man nog påstå att jag också gör det. 😉

För övrigt ett viktigt tal som jag hoppas i någon mån ska påverkat läget.