Tanken på det utbredda anonyma hatet lämnar mig inte i fred. Det blev till en haiku.

Soffan, iPadens fotoapp och tid att tänka ger allt fler såna här dikter i bildformat. Sedda av få, men ett sätt att forma de tankar som inte just nu är möjliga att formulera i långa tankekrävande texter. Jag tänker på alla de som skriver långa och viktiga texter om frågor som rör samtiden och människovärdet. De som borde få jubelkörer men får mordhot och våldtäktslöften. Tänk om alla vi som har jubel i bröstet skulle uttrycka det istället för att vara tysta. Om vi efter varenda god artikel eller bok skulle ägna ett par minuter av våra liv åt att leta rätt på journalisten eller författaren. Och höra av oss med ett tack. Jag tror vi behöver öva oss i det, att våga uttrycka utan att tro att vi måste uttrycka oss unikt som nobelpristagare. Vi behöver öva oss i att ge respons till dem som är kända så väl som okända. För när beröringen blir uttalad orkar den prövade fortsätta kampen. Så låt oss heja på.

Jag vill öva här och nu, med en mall:

Jag blev …………………….. när jag läste din text om ………………, eftersom den fick mig att ……………. Därför vill jag säga tack: TACK!

Det fungerar också i mindre skala:

Jag blev på gott humör när jag märkte att du hjälpte din lillebror, eftersom det gav mig en paus och ny ork. Därför vill jag säga tack: TACK!

Varje gång vi tar oss tiden till sån feedback är vi ljus. Och ljus behövs.

Så såg jag det. Klippet som flera kvinnor länkat till på Facebook. Män som näthatar kvinnor. Det är som en ond och barnovänlig saga av Bröderna Grimm. Den rena ondskan gestaltad som om det vore påhittat.

Jag vill kunna hoppas på mänskligheten. Men denna nakna, men sakliga beskrivning lägger sig i samma hopplösa sorgebägare som vardagsrasismen, homofobin och invandrarhatet.

Något som istället ger mig hopp är att se klippet från Gaygalan där Kronprinsessan delar ut priset till Jonas Gardell. Jag törs inte tänka på hur det skulle låta om Jonas och andra kända homosexuella skulle läsa upp sina hatbrev på liknande sätt. Förmodligen ännu råare, men lika vedervärdigt. Att det finns människor som ser som sin livsuppgift att värdera vilka människor som har rätt att leva. Som själva tycks leva för att sprida hat och brutal ondska. Jag förstår det inte. Vill nästan inte tro det. Men det är verklighet. Vilka är de människorna? Jag får för mig att det är en och samma grupp som näthatar kvinnor och homosexuella och sprider rasism som om det vore deras kall. Arma människor. Jag orkar inte hata tillbaka. Jag vill orka be för dem, att Gud och människor ska drabba dem med kärlek som inte går att värja sig emot. Så att de blir Män(niskor) som älskar.

Symbolerna för kärlek och godhet känns extra viktiga vissa stunder.

Ute täcks världen med mer snö. Omsluts som i omsorg. Just så omsluten som jag såg vår trädgård när jag hade lämnat gossen, så omsluten känner jag mig själv. Jag är orolig och grubblar, men oron lättar av alla de bevis på omtanke som snöar över mig.

Tända ljus och musik som fyller hjärtat hjälper till och snöar omsorg på sitt sätt. En av sångerna jag lyssnar mest på idag, liksom hela den här sjukdomstiden, är Anna Stadlings Låt allting va. Anna är en av musikerna på konserten som min sångardotter övar till. Och denna sång en verklig tröst under perioder då maktlöshet och ovisshet är svår att bära. Den här texten ger tröst som inte slätar över och därmed förminskar smärtan, vilket många försök till tröst tyvärr ofta handlar om. Låt allting va talar om att livet inte alltid är som vi önskar, och att somligt är utom vår makt. Det enda vi då kan göra är att leva med i det som sker, utan löften om hur nånting ska bli. Jag hade velat höra den när barnalängtan slet i kroppen eller vid min pappas säng på neurointensiven. Sången fanns inte då, men jag hör den nu. Igen.

Låt allting va
Text och musik: Anna Stadling

Kom följ med mig bort
Låt mig få visa dig
Lägg dig i gräset
Titta mot stjärnorna

Låt allting va fast inget är som det ska
Du kan inte göra nåt nu
Det sker det som sker
Du kan inte göra nåt mer just nu
Följ med mig ja följ mig ut

Du, du gråter ibland
Du kämpar för att förstå
Men där i ditt land
Finns rädslan som skiljer er åt

Låt allting va fast inget är som det ska
Du kan inte göra nåt nu
Det sker det som sker
Du kan inte göra nåt mer just nu
Följ med mig, ja följ mig ut

Du gör det du kan men det är så ibland, som nu
att någon går före och nån hamnar efter som du gör nu…

Men låt allting va fast inget är som det ska
Du kan inte göra nåt nu
Det sker det som sker
Du kan inte göra nåt mer just nu
Så följ med mig, ja följ mig ut
följ med mig nu

”Den här kan du få” sa min tös imorse när hon gjorde sig redo inför en lång dag med skola, dans och kör. Kören ska om ett par veckor sjunga i ett fantastiskt sammanhang, och redan de osjungna noterna ger rysningar.

Hon menade nog att jag kunde få slänga det notpapper som var felaktigt och inte behövdes. Men jag tog det och sjöng. Och lyssnar om och om igen på en sång som berör mig starkt.

Py Bäckman har skrivit den texten, som så många andra av de texter som berör mig och som klingar med en rytm som jag känner igen i mina egna texter. De flesta ännu inte tonsatta. Igår på dopet läste jag en text, en annan och längre än den jag bjöd på här, som jag hade velat sjunga om jag hade haft gåvan att kunna tonsätta. Men jag nöjer mig med den jag har. Att kunna skriva med ord som berör. Det är stort att få bekräftelse på det. Ger mer liv åt livet. Det är nu som livet är mitt, jag har fått en stund här på jorden.

Igår blev livet så pulserande nära. I lyckan över min fantastiska familj, tacksamheten att Gud och pillren lät kroppen orka, gåvan att få bära ett barn till dopet och bli del av hennes familj och kristna liv, få möta en vän för första gången och ta emot hennes tårar med en famn som själv har längtat.
Det är nu som livet är mitt.

Gabriellas sång
Text: Py Bäckman
Musik: Stefan Nilsson

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv