Det snöar lätt. Runda flingor som konstsnö i en julkalender inspelad i oktober. Men det är nästan december och snön är verklig.
Snökontakt på väg till skolan
Till detta väder, stillsamt singlande snöfall, finns musik som passar utmärkt. Förra året lärde jag, tack vare en vän, känna en äldre Kate Bush och hennes son med den fantastiska snöflingerösten. Låten Snowfall är första spåret på sköna ”50 words for snow” som kom 2011.
I was born in a cloud… Now I am falling.
I want you to catch me. Look up and you’ll see me.
You know you can hear me.
The world is so loud. Keep falling. I’ll find you.
We’re over a forest. There’s millions of snowflakes. We’re dancing.
The world is so loud. Keep falling and I’ll find you.
I am ice and dust. I am sky.
I can see horses wading through snowdrifts.
My broken hearts, my fabulous dances. My fleeting song, fleeting.
The world is so loud. Keep falling. I’ll find you.
My broken hearts, my fabulous dance. My fleeting song. My twist and shout.
I am ice and dust and light. I am sky and here.
I can hear people. I think you are near me now.
The world is so loud. Keep falling. I’ll find you.
We’re over a forest. It’s midnight at Christmas.
The world is so loud. Keep falling.
I’ll find you. I think I can see you.
There’s your long, white neck.
The world is so loud. Keep falling. I’ll find you.
Now I am falling. Look up and you’ll see me.
The world is so loud. Keep falling. I’ll find you.
In a moment or two. I’ll be with you.
The world is so loud. Keep falling. I’ll find you.
Be ready to catch me.
The world is so loud. Keep falling. I’ll find you
Vad är det som händer i Sverige? Sverigedemokraterna visar mer och mer av de rasistiska och människoförnekande åsikter som finns bakom kostymerna. Samtidigt ökar svenskarnas stöd för partiet.
DN 121129
Hur många av mina bekanta delar åsikter som bygger på att människors värde bestäms av var de är födda? En släkting som jag inte längre har kontakt med har kandiderat för Sverigedemokraterna i en liten kommun. En gammal arbetskamrat har inte hört av sig sedan vi fick brun hud i vår familj. Åtskilliga människor – också i min bekantskapskrets – uttalar sig då och då negativt om grupper av människor med annan härkomst, hudfärg, religion eller sexuell läggning och hävdar att ”jag är inte rasist men” fastän mycket talar för att många skulle känna sig tryggast om de bara behövde se beigebleka lintottar i sitt grannskap, på jobbet och i barnens skola. Kanske jag har fördomar, men själv skulle jag känna mig betydligt tryggare om jag visste att det inte fanns rasister i min närhet.
Vår gosse och hans kompis Maya som treåriga bagare
Det här landet är vackert. Det syns tydligt i den här fina filmen med Mikael Wiehes låt ”Det här är ditt land”. Men bland allt det vackra och det politiskt korrekta tyckandet göms annat. Sånt som tyder på att det finns en betydande skara som tycker att vårt barn och andra inflyttade svenskar inte är välkomna hit.
När andra tankar är mörka är också tanken på att andra talar om mig mörk och skrämmande fantasifull. ”Hur kan hon berätta på Facebook att hon gråter?”, ”Hon inbillar sig säkert bara att hon är sjuk”, ”Vilken självupptagen människa!”.
Fantasier som sagt, men ändå är det då extra gott att få exempel på att andra talar gott. Smått självupptagen som sagt googlar jag emellanåt på mitt eget namn för att se om Väntrum har uppmärksammats någonstans. Ibland blir det träff på det, och ibland på något oväntat. Som häromdagen när jag hittade ett citat av Cecilia Ekhem på en välläst och vacker norsk blogg. Anette Willemine lät mina ord bo tillsammans med bilder och ord som handlade om julstämning. Oj så det gläder mig.
Älskade tomtebarn 2010
Citatet hos Anette Willemine är hämtat från den inspirerande sidan Siterte sitater där mina ord får bo bland ord av fantastiska personer som Karin Boye, Nelson Mandela, Henrik Ibsen och Linda Olsson. Den som gillar Siterte sitaters Facebooksida får ett citat då och då i sitt flöde av lussebullar, tävlingar, hockeyresultat och (i undantagsfall) tårar.
På min egen officiella Facebooksida la jag häromdagen upp hela den dikt som citerades i den norska bloggen. Första publiceringen av den dikten, som jag en gång skrev till en gudstjänst som handlade om Ordet. Här kommer den för andra gången.
Tala
Om vi kunde tala så med varandra
att orden var sanna och nära
Om jag vågar mötas, beröras av andra
i ärlighet, lyssna och lära
bära förtroligt på det som blir givet
lyssna till ord som ingen har sagt
Öppna upp för Guds ande i livet
vårda det Skaparen inom mig lagt
lagt, när ordet Han sa som blev jag
rört vid mitt innersta stilla och ömt
Om jag så kunde blott för en dag
säga de ord som någon har drömt
Om vi kunde tala så med varann
ge värde och mening åt orden
Om vi i samtalet närheten fann
så anades himlen på jorden
(Cecilia Ekhem, 2005)
Den person som ligger bakom Siterte sitater är Kjerstin Aune. Tyvärr har jag ännu inte mött henne, men idag gläds jag åt att jag ska få möta den som fick våra vägar att korsas, hennes kusin som jag delar denna tid av sjukdom med på många sätt. Kjerstin har gjort en otroligt berörande sång som ger mig tröst just dagar som dessa.
Jag tar och lyssnar på den igen. På gløtt
Ibland är det svårt att hålla modet uppe. Tålamodet och godmodet. I snart nio månader har jag varit sjuk, utan att någon säker diagnos har kunnat ställas. Då och då kommer några dagar som den här, när tempen förvisso är en grad för hög men inte direkt feber.
Sjukdomskänslan i kropp och huvud är ändå (minst) lika besvärlig som vanligt, men det är dessa dagar som modet sjunker och irritationen stiger. Det är som att febrigheten annars gör mig mildare, luddar till sinnet så att jag blir uthålligare än jag liksom borde vara. Men de här dagarna är tårarna och svordomarna nära och det hjälper inte att tända massor av ljus och lyssna på julmusik.
Igår såg vi den fängslande Arne Dahl-filmatiseringen, De största vatten, på SVT. Utmärkta skådespelare, intressanta karaktärer och spänning. Men tyvärr ett alltför vanligt budskap som dök upp i slutet: att en adoption är en sannolik orsak till mord. I detta fall handlade det om en sexårig pojke adopterad inom Sverige. Och så lite bibliska referenser som extra krydda och liksom förklaring (?) till det adoptionsrelaterade mordet.
I boken jag sen läste innan jag somnade handlar det också om sexåriga barn adopterade inom Sverige. I båda fallen är det tack och lov inga adoptivföräldrar som svartmålas (det verkar annars vara det vanligaste) men ändå, en adoption ska tydligen ingå i kriminalromaner?! Jag är mamma till just ett sexårigt adopterat barn. Kanske är det därför jag fastnar så i detta. Och grubblar mig trött över varför just adoption så ofta blir en förklaringsmodell i blodiga deckare. Och hur det kommer sig att deckarförfattarna vill få en unik företeelse som nationell adoption att verka vanlig.
Det föds omkring 100.000 barn i Sverige per år. Ytterst få av dem adopteras. Som exempel adopterades femton barn inom Sverige år 2007. Därför är det sällsynt att nyutredda föräldrar erbjuds att ställa sig till förfogande för ett barn som adopteras nationellt inom Sverige. Det är sällsynt, men det händer. Det hände oss. Vi fick det erbjudandet och ställde oss till förfogande, i all hemlighet, med hjärta och vilja för en liten nyfödd pojke. Efter en tid stod det klart att vi inte blev detta barns föräldrar. Numera vet vi att det var helt rätt, det var en helt annan pojke som var vår. Men det var just då en påfrestande och sårbar tid när famnen och hjärtat var vidöppna och vi inte heller kunde berätta om det. Modern valde i detta fall några andra föräldrar. Ibland ångrar sig mamman, också efter att barnet har hunnit flytta in hos sina nya föräldrar. De som har varit med om detta är nog överens om att en adoption inom Sverige (idag) inte alltid är det mest eftersträvansvärda. Det kräver att man är beredd att utstå en oerhörd psykisk press innan adoptionen är beslutad, med risken att stå där utan barn. Och kanske med sorgen över att ha fått lämna ifrån sig ett barn man redan tagit emot.
I Vårlik (Mons Kallentoft) som jag läser just nu förmedlas en annan bild än verkligheten, och karaktären Malin Fors, som jag har tyckt så mycket om i 3,5 bok, blir en helt annan i mina ögon efter de här sidorna.
Adoptivföräldrar med tur…?
Malin Fors (eller är det kanske Mons Kallentoft?) pratar kategoriskt om de biologiska föräldrarna som de ”riktiga” föräldrarna, och förutsätter att alla adopterande skulle föredra att adoptera ett svenskt barn. Samtidigt en raljerande tanke av Malin (som just fått reda på att hon har en funktionshindrad släkting som ingen ville adoptera) om att man hellre vill ha ”en brun eller gul eller röd än någon med felskapad hjärna, havererad själ”. Jag får försöka ha förståelse för att Malin Fors uttrycker sig så här när hon själv är pressad och har det tufft, men det jag funderar över är förstås författarens syn på det hela. Är adoptivföräldrar mer kräsna och ogenerösa än människor i allmänhet? Och är en adoption också i verkligheten en naturlig ingrediens i samband med bestialiska mord? Om jag ska tro alla de deckare jag läst under min sjukdomstid så är det just så. Men jag tror annat. Och undrar vilka fördomsfällor jag själv hamnar i när jag skriver mina böcker…
Ingen deckare skriven än, men denna scen finns med i andra romanen.
Det är domsöndag. Sista söndagen på kyrkoåret. Nästa söndag, första advent, börjar allt på nytt. Ljuset och hoppet blir synligt igen. Jag tror att just domen är det som får många att ta avstånd från religioner. Eftersom det i vår tid är så fjärran att ställas till svars. Men jag tror på domen. På att det finns rätt och fel eftersom människan är utrustad med en känsla för rätt och fel. Inte alltid korrekt kalibrerat, men instrumentet finns där. Inom oss.
Så jag tror på någon slags dom. Och jag tror på att förlåtelsen finns. För alla.
Hur människan ska tro, vara, göra för att förlåtelsen och himlen ska kunna tas emot är en fråga som engagerar många. För mig är det inte ett bekymmer. Jag tror att det med Jesus död och uppståndelse skedde något omvälvande som gäller alla människor, och jag tror att tron är viktig för att förlåtelsen ska bli verklighet. Men jag tror samtidigt att ingen människa kan avgöra vem som har tillgång till förlåtelsen och himmelriket. Vad som sker i och efter dödsögonblicket vet ingen. Kanske ett gudomligt möte där allt ställs tillrätta. Kanske inte. Men jag är glad att få leva i visshet om förlåtelse och liv redan här och nu.
Igår tändes all julbelysning upp i Sundsvalls stenstad, till tonerna av Stad i ljus. I år, det femte året som denna sagolika tradition ägde rum, sjöng fantastiska Helén Sjöholm när staden gick från mörk november till ljus advent. Vår familj kunde inte vara med på torget i år, men jag bär med mig rysningen från tre senaste åren när jag har stått där på torget och sett mörker bli till ljus. En symbol för min djupaste tro. Att ljuset segrar över mörker och död.
Vi var inte med vid ljusceremonin, men fick ändå uppleva ljus och värme av särskilt slag. Tillsammans med goda vänner, en kväll att minnas resten av livet. Det tog på mina begränsade krafter, och det känns i kroppen idag som smärta och tungt huvud. Men det gör inget just nu. För ljuset finns kvar inombords. Och tacksamheten över allt det jag har som inte behöver stå på någon önskelista. Familj, vänner, tro, hem, måltidsgemenskap. Ljus.
Jag sjöng med i en favoritpsalm under radiogudstjänsten. Den psalm som jag har sjungit många domsöndagar. Som solosång, vänkvartett och församlingssång. Innan gryningen. Just nu sjunger min vän den i datorn, på svenska. Men här finns en engelsk version som jag inte tidigare hade hört.
The silence of the dawn. Så vackert. Det är mörkt och tyst innan gryningen kommer. Men den kommer. Alltid. På något sätt.
Varning för hög volym på applåderna…
Innan gryningen (Psalm 717)
Text: Ylva Eggehorn
Musik: Benny Andersson
Så kom du då till sist, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbaner.
Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner.
Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar, du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen, du följer oss dit ingen annan når.
Du är den sång om livet som jag glömde, den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.
Gossen och jag satt just tillsammans framför datorn när han utropade: – ”Mamma! Det är ju din bok!”
På en reklamruta dyker min roman Väntrum upp som en av många böcker man kan beställa från Bokus. Jag upptäckte det själv bara häromdagen, och det blev ett så tydligt bevis på att det jag gör på nätet ger avtryck som är svåra att skaka av sig. Det är nämligen inte så fantastiskt att Bokus har valt att göra reklam för just min bok. Tänk om det hade varit så väl, att jag fick hjälp med den genomsvåra biten med marknadsföring. Nej då. Boken syns just på min skärm eftersom jag har varit inne på just den sidan. Men ändå…lite roligt är det!
Egoreklam
Just när jag skriver detta, och suckar lite över uteblivna bokförsäljningar och skrivarframgångar, får jag syn på en länk i ett mejl där det visar sig att jag är en av pristagarna i en novelltävling! Hoppla! I somras när jag hade några dagar då huvudet inte var lika febertungt lyckades jag skriva en novell. Mina två romaner och novellsamlingen ligger orörda sedan i februari, men en novelltävling och en tillfällig kraftsamling gav ork till en färsk novell. Och nu kommer den med i en novellsamling. Fredagsglädje! Det är otroligt roligt förstås, men genererar inga inkomster. Romanförsäljningen är en förlustaffär än så länge, men det kan faktiskt få vara en ideell verksamhet om det är enda sättet – för jag kan inte låta bli att ge ut en bok som jag vet har gjort skillnad i människors liv.
En gång har jag tjänat en slant på mitt skrivande. Det var när jag inte vann en novelltävling. 😉 De ansvariga på Semics förlag tyckte så mycket om min novell att den fick komma med ändå. Mot sedvanlig royalty. Jag undrar om Kerstin Ekman och Åke Edwardson som var med i samma bok också fick precis så att det räckte till en familjehelg på Holiday Club i Åre. Det var det som mina pengar gick till. Boken heter Kärlek i juletid och fanns med i jultidningskatalogen det året. En liten merit att glädjas åt 😉 Tyvärr så är Kärlek i juletid slut på förlag, men den går att låna på bibliotek.Hos recensenten i Blekinge var min novell favorit! Jag bjuder på inledningen här.
Ur novellen Julreträtt av Cecilia Ekhem, ”Kärlek i juletid”, Semic (2006)
”Han som hade kommit för att dö ställde ner resväskan och lät handen vila. Snön föll i stora tunga sjok över honom och la sig som en våt mantel över axlarna. Gatan var öde så när som på en katt som kilade förbi och med ett jamande skuttade upp på en av balkongerna som vette mot trottoaren. Runt balkongräcket hade någon virat granris och färgglada små lampor.
Armen värkte. Det hade kanske varit bättre med en väska på hjul, men stoltheten hindrade honom från att köpa en. Som om jag vore lastgammal. Han var lastgammal. Fårorna som grävde sig allt djupare i ansiktet avslöjade det, liksom smärtan i benen som gjorde gången långsam. Stapplande. Tills för bara någon månad sedan hade hans inre person ännu varit ung. Frisk. Stark. Men nu fanns en trötthet som höll honom kvar i sängen om morgnarna. Som fick honom att ignorera telefonens ihärdiga ringande, förtränga julen som var på väg och lägga dagstidningarna på hög utan att ens ögna igenom dödsannonserna.”
Visst är det underhållande och väcker leenden just för att det är så bak- och fram jämfört med de bilder vi har vant oss vid. Och kanske gärna behåller. Så jag hoppas att det inte bara ska väcka leenden, utan att budskapet når fram. Vilken bild skapar den här filmen av de olika kontinenterna? Och hur ser bilden ut i vanliga fall. Det är norska studenter som har levererat filmen och Radi-Aid. Läs vad de skriver. Det är viktigt! ”Afrika ska inte bara vara något som får människor att antingen ge eller ge upp. I själva verket finns det mycket positiv utveckling i afrikanska länder, och vi vill att detta ska bli känt.”
Imagine if every person in Africa saw the ”Africa for Norway” video and this was the only information they ever got about Norway. What would they think about Norway?
If we say Africa, what do you think about? Hunger, poverty, crime or AIDS? No wonder, because in fundraising campaigns and media that’s mainly what you hear about.
The pictures we usually see in fundraisers are of poor African children. Hunger and poverty is ugly, and it calls for action. But while these images can engage people in the short term, we are concerned that many people simply give up because it seems like nothing is getting better. Africa should not just be something that people either give to, or give up on.
The truth is that there are many positive developments in African countries, and we want these to become known. We need to change the simplistic explanations of problems in Africa. We need to educate ourselves on the complex issues and get more focus on how western countries have a negative impact on Africa’s development. If we want to address the problems the world is facing we need to do it based on knowledge and respect.
The video is made by The Norwegian Students’ and Academics’ International Assistance Fund (www.saih.no). With the cooperation of Operation Day’s Work (www.od.no). With funding from The Norwegian Agency for Development Cooperation (Norad) and The Norwegian Children and Youth Council (LNU). Music by Wathiq Hoosain. Lyrics by Bretton Woods (www.developingcountry.org). Video by Ikind Productions (www.ikindmedia.com)
Det finns nog knappt en enda öppet barnlös kvinna som inte har fått rådet ”Slappna av och sluta tänk på det så ska du se att det ordnar sig!”
Det finns nog knappt en enda öppet barnlös kvinna som inte har velat skrika rakt ut åt en sån kommentar. Åtminstone inte när den upprepar sig för fjärde eller femtielfte gången. Det är lättare att ta en dumhet som sägs en gång, än dem som upprepas igen och igen.
Varför är det då så dumt att uppmana en barnlös kvinna att slappna av och tänka på annat för att lättare bli gravid?
1. Det är fel.
Det finns ingen vetenskaplig grund för att stress och oro påverkar chanserna att bli gravid? Att alla som redan har barn tror att det är så betyder inte att det är sant.
Inte heller blir man gravid av att adoptera. De gånger det händer (och just de gångerna älskar icke barnlösa att prata om, av nån märklig anledning) är det just för att den lilla procentuella chansen dyker upp efter åtskilliga hundra obefruktade försök.
2. Det är irrelevant.
Den som uppmanar vet sannolikt inte orsaken till barnlösheten. Om relaxhypotesen vore sann skulle det inte hjälpa att kvinnan var avslappnad till medvetslöshet om orsaken till infertiliteten ligger hos mannen. Eller om orsaken är att det inte finns nån man med i bilden.
3. Det är respektlöst.
Den som berättar om sin smärta och sorg blir inte hjälpt av att någon som egentligen inte vet hur det ligger till, med bestämdhet berättar hur den andra borde göra. Inte heller är det exempel på empati att uppmana någon annan vad den ska tänka eller inte tänka.
4. Det är skuldbeläggande.
Kommentaren ger nästan automatiskt mottagaren känslan av att ”det är mitt fel.” Att barnlösheten skulle bero på att kvinnan inte kan slappna av eller sluta längta är en tanke som ger skuld. Inte tröst.
5. Det är ojämlikt.
Infertilitet beror lika ofta på manlig orsak som på kvinnlig, och jag är hyfsat säker på att det här relaxrådet aldrig ges till män.
6. Det är omöjligt.
Försök själv att slappna av på uppmaning, eller att låta bli att tänka på en apelsin just nu. Tänk inte på en apelsin! Nä, just det. Funkar inte så bra…
Om vännen/släktingen som vill väl handlar istället för att säga dumheter, så kan möjligen avslappningen uppnås. Masserar den barnlösas fötter, bjuder hem på en vilsam och kravlös samvaro utan graviditetsprat, tar med henne på SPA. Gör gärna det, för den som lever i smärtsam längtan behöver omsorg utan krav. Gör det – men säg inte ”slappna av!” Gör inte det.
Slapp och barnlös katt
Det är ledsamt uppenbart att det här ”rådet” uttalas lika ofta idag som för femton år sen. När jag var den barnlösa som inte vågade tro att glädjen nånsin skulle komma. Min rollfigur Bea har också fått höra de där orden. Alltför många gånger.
