På dåligt humör idag. Det hänger sannolikt ihop med att jag igår var lite piggare och orkade kämpa mig ut på mer än en tvåhundrameterspromenad, vilket som ett brev på posten gör febern och sjukdomskänslan värre idag.

Men det är annat som sänker humöret. Det känns som att det inte är någon idé. Att det är helt omöjligt att göra skillnad när mörka krafter råder. Mörka krafter som hat, farlig naivitet och ignorans. Igår läste jag ett fruktansvärt blogginlägg på en blogg som jag egentligen inte vill ägna min tid åt. Men ibland behöver man få veta hur världen ser ut utanför den egna politiskt korrekta och förhållandevis goda världen. Den världen är inte alltid snäll. Jag vill inte ens länka till det specifika inlägget på bloggen, det som handlar om SATS och är ett fruktansvärt exempel hur en känd människa kan sprida elakhet och hemska värderingar. Jag och åtskilliga andra har anmält inlägget, och jag har skrivit till ansvarig utgivare men tydligen får man skriva så här i yttrandefrihetens och kränkningsfrihetens Sverige.

Sen det ledsamma exemplet på hur en pojke, några år äldre än min pojke och med ungefär samma nyans på huden, på bussen får veta att han inte får sitta bredvid en dam eftersom hon inte vill sitta bredvid en svartskalle. Och INGEN gör något. Jag vill bara gråta.

Sen ser jag bilder på tyger med Wirséns ”Brokiga barn” som tydligen ska lära små svenska gullungar att ett svart barn får avbildas med hemska stereotypdrag, och som ett djur. Och det kallas oskyldigt och ett försök att göra upp med gamla nidbilder. Jag smäller av varje gång jag läser något slags försvar av dessa bilder. Intentionen spelar ingen som helst roll. Faktiskt. Det som spelar roll är det som syns. Inte ens ordet ”brokig” är odelat positivt, så jag ser inte något annat än elaka schabloner. Och det är ju inte så att det finns andra exempel på hur svarta människor kan porträtteras på ett fint och respektfullt sätt. Gunilla Bergströms Alfons förstås.

Och idag fick jag syn på ett underbart exempel på en ny bok som jag med lycka skulle ha velat läsa för min pojke. Som tack och lov hittills har fått uppleva mer det som Manne upplever, än det som barnet på bussen fick erfara. Sköna Pija Lindenbaums nya bok ”Jag älskar Manne”.

Jag tittar lite till i den fina Manneboken (som jag nu har beställt till mig själv) och försöker tro att det är idé att strida för det som är rätt. Och att det är någon idé att utsätta sig för plågsamma undersökningar långt borta från familj och trygga hemmet. Ja, jag är orolig – och behöver snällhet. Som i boken, eller i helylleserien Sjunde himlen som jag ska titta på strax till en liter munkte. Igår kom hela säsong 1 på posten. Den snälla serien, och en fantastisk och älskad vän, ska följa med mig nästa vecka. När jag är någonstans och utsätter mig för sånt som kanske leder till hälsa, kanske inte. Ovissfrihet råder också…

För fyra år sen landade vi i ett stolt Kenya som kände stor samhörighet med den då nyvalde presidenten, vars förnamn är väldigt likt ordet baraka, som betyder välsignelse på swahili.

l morse plockade jag fram ett tyg som vi köpte och hade på väggen under vår tid i Kenya. Det underbara är att denna kanga användes av många kenyanska kvinnor, precis som vanligt. Alltså runt höfterna som en kjol som skyddar kläderna. Så vi såg en och annan stolt dam med Obamas porträtt i rumpan.

Jag tror att texten betyder ungefär ”Gud har givit fred och kärlek”. Rätta gärna du som kan swahili.

Under våra åtta månader i Kenya hade vi med oss Mikaela Lindholm under två av dem. Hon gjorde ett examensprojekt om adoption under sin utbildning i bildjournalistik, hittade vår blogg och kom ner för att följa oss med kamera och vänlighet. Så många fantastiska vardagsbilder det blev. Till exempel denna, på vår lille nyfådde pojke i soffan med Obama.