Tyst avdelning

Jag åker tåg i tyst avdelning som den älskade bokat med omtanke.
För första gången på länge på resande fot. För första gången någonsin i tyst kupé.

20121110-184851.jpg

En haiku dök upp, men den fick inte bli en statusrad på författarsidan. Så som de brukar. För jag vill inte riskera att få kommentarer om mitt eget mående på en dikt som egentligen inte handlar om mig. Inte på en offentlig sida som bara handlar skrivandet. Det gör inte den här sidan. Personlig fastän offentlig. Så här får haikun plats också idag.

det passar inte
att gråta högljutt på tåg
i tyst avdelning

Det handlar inte om mig. Men kommer ur mig. Dagens tårar får stanna inombords, och varken sippra ut i kupén eller på Facebook. Där sipprar jag redan för mycket. Inte för mycket i förhållande till mina egna gränser, men i förhållande till andras. Jag skriver om sjukdom, tankar, känslor. För att det är jag. För att livet är så mycket mer än yta. Andra berättar var de fysiskt befinner sig, vad de äter och dricker eller att de ska gå och lägga sig. Eller så läser de tyst det som serveras utan att visa vilka de är eller att de läser. Vissa knäpptysta, som medresenärerna i kupén.

Just nu är det svårt att stå ut med både total tystnad och felformulerad omtanke. Sån som känns som att den förminskar och fråntar. Och som begär av mig att jag ska ta på mig hörapparaten som gör att jag hör goda intentioner bakom ogenomtänkta ord. Jag orkar inte hämta den. Jag orkar med ansträngning och vilja att byta tåg till en ny tyst avdelning och att låtsas le åt de andra i kupén. De tysta. Det är bekvämt med tystnad. Den som gör att inga tolkande hörapparater behövs. Men här i andra tåget begriper inte alla var de har hamnat, så jag tar fram hörhjälpmedel ändå. Lurarna som hjälper mig att gå in i min egen tystnad. Där jag behöver vara.

20121110-184245.jpg

Blomma till en okänd Josephine

Idag finns en text att läsa, skriven av en kvinna jag tänkt mycket på de här dagarna. Hon som jag inte känner, men blivit tårögd över att tänka på.

Josephine.

Tack för alla kommentarer från er som delar mina tankar. Jag har läst mer och sett teveinslag som gjort mig än mer bestört, men de får vara onämnda här. Det finns en gräns för hur mycket utrymme elakheten ska få. Att ens kalla det övervikt i fråga om denna kvinna är ett övertramp i mina febriga ögon. Och att blanda samman någon annans hälsosamma träning med en egen störd strävan mot mikrovikt är bara så galet. Katrin Z skulle ha behövt gå i skola hos klyschiga Kjell i Solsidan. Hellre platta klyschor än ren elakhet.

20121109-222244.jpg

En blomma till Josephine – lånad av de sjuttio som svärmor fick idag. En blomma för varje levnadsår.

Minnenas gator

Igår var jag och min lille en stund hos unga svägerskan/fastern, som härligt nog bor i just vår stad. Sjuttio mil från hennes barndomsgata. Hon bor nu på samma väg som vi bodde när vi flyttade upp efter elva år i Uppsala. Till min barndomsstad. Sundsvall.

20121109-131802.jpg

Vi bodde i en stor studentlägenhet i det bostadsområde i Sundsvall som har flest nationaliteter. Det märktes inte minst på då tre/fyraåriga dotterns förskola. Vi trivdes med det. Nu bor vi i ett villaområde där de personer som inte är blekbeiga i huden går att räkna på en hand. Nu trivs vi också mycket bra, men ändå är det ibland sorgligt att tänka på hur segregerade bostadsområdena är.

På andra sidan gräset från vår lägenhet bodde Maria, som så småningom skulle bli vår pojkes gudmor. Vi gjorde en hel del tillsammans. Matlagning. Prinsesskalas. Påskpyssel. Lek.

Dessutom skrev och målade Maria och jag manuset till en prisvinnande barnbok. Hade vi tänkt. 🙂 Vi vann inte den där tävlingen, men vi gjorde boken färdig. Och är ännu stolta över den.

20121109-132130.jpg

Miljön är Nacksta, där vi bodde. Och temat är advent.

Sprida juligt ogräs

Trots att jag inte alls är förtjust i massreklam så törs jag mig på att be vänner och bekanta om hjälp att sprida ordet om min roman. Som jag berättat (läs: tjatat om) tidigare är det oerhört svårt att nå ut som förlagslös författare, så all hjälp är välkommen.

20121108-223758.jpg

Vill du hjälpa till att jultipsa om Väntrum? Titta in på den nya säsongsbetonade sidan Julstämning på väg här på bloggen. Gilla och sprid den gärna på de sätt du kommer på. Tack!

20121108-223216.jpg
Fjolårsbulle

Yttrandefrihet och kränkningsfrihet

På dåligt humör idag. Det hänger sannolikt ihop med att jag igår var lite piggare och orkade kämpa mig ut på mer än en tvåhundrameterspromenad, vilket som ett brev på posten gör febern och sjukdomskänslan värre idag.

Men det är annat som sänker humöret. Det känns som att det inte är någon idé. Att det är helt omöjligt att göra skillnad när mörka krafter råder. Mörka krafter som hat, farlig naivitet och ignorans. Igår läste jag ett fruktansvärt blogginlägg på en blogg som jag egentligen inte vill ägna min tid åt. Men ibland behöver man få veta hur världen ser ut utanför den egna politiskt korrekta och förhållandevis goda världen. Den världen är inte alltid snäll. Jag vill inte ens länka till det specifika inlägget på bloggen, det som handlar om SATS och är ett fruktansvärt exempel hur en känd människa kan sprida elakhet och hemska värderingar. Jag och åtskilliga andra har anmält inlägget, och jag har skrivit till ansvarig utgivare men tydligen får man skriva så här i yttrandefrihetens och kränkningsfrihetens Sverige.

Sen det ledsamma exemplet på hur en pojke, några år äldre än min pojke och med ungefär samma nyans på huden, på bussen får veta att han inte får sitta bredvid en dam eftersom hon inte vill sitta bredvid en svartskalle. Och INGEN gör något. Jag vill bara gråta.

Bild: Ping Pong Barnkläder

Sen ser jag bilder på tyger med Wirséns ”Brokiga barn” som tydligen ska lära små svenska gullungar att ett svart barn får avbildas med hemska stereotypdrag, och som ett djur. Och det kallas oskyldigt och ett försök att göra upp med gamla nidbilder. Jag smäller av varje gång jag läser något slags försvar av dessa bilder. Intentionen spelar ingen som helst roll. Faktiskt. Det som spelar roll är det som syns. Inte ens ordet ”brokig” är odelat positivt, så jag ser inte något annat än elaka schabloner. Och det är ju inte så att det finns andra exempel på hur svarta människor kan porträtteras på ett fint och respektfullt sätt. Gunilla Bergströms Alfons förstås.

Ur Alfons och soldatpappan

Och idag fick jag syn på ett underbart exempel på en ny bok som jag med lycka skulle ha velat läsa för min pojke. Som tack och lov hittills har fått uppleva mer det som Manne upplever, än det som barnet på bussen fick erfara. Sköna Pija Lindenbaums nya bok ”Jag älskar Manne”.

Bild: Bonnier Carlsén

Jag tittar lite till i den fina Manneboken (som jag nu har beställt till mig själv) och försöker tro att det är idé att strida för det som är rätt. Och att det är någon idé att utsätta sig för plågsamma undersökningar långt borta från familj och trygga hemmet. Ja, jag är orolig – och behöver snällhet. Som i boken, eller i helylleserien Sjunde himlen som jag ska titta på strax till en liter munkte. Igår kom hela säsong 1 på posten. Den snälla serien, och en fantastisk och älskad vän, ska följa med mig nästa vecka. När jag är någonstans och utsätter mig för sånt som kanske leder till hälsa, kanske inte. Ovissfrihet råder också…

Hongera Barack Obama!

För fyra år sen landade vi i ett stolt Kenya som kände stor samhörighet med den då nyvalde presidenten, vars förnamn är väldigt likt ordet baraka, som betyder välsignelse på swahili.

l morse plockade jag fram ett tyg som vi köpte och hade på väggen under vår tid i Kenya. Det underbara är att denna kanga användes av många kenyanska kvinnor, precis som vanligt. Alltså runt höfterna som en kjol som skyddar kläderna. Så vi såg en och annan stolt dam med Obamas porträtt i rumpan.

Kanga från 2008

Jag tror att texten betyder ungefär ”Gud har givit fred och kärlek”. Rätta gärna du som kan swahili.

Under våra åtta månader i Kenya hade vi med oss Mikaela Lindholm under två av dem. Hon gjorde ett examensprojekt om adoption under sin utbildning i bildjournalistik, hittade vår blogg och kom ner för att följa oss med kamera och vänlighet. Så många fantastiska vardagsbilder det blev. Till exempel denna, på vår lille nyfådde pojke i soffan med Obama.

Foto: Mikaela Lindholm, 2009 (Nairobi)

Bokjämförelser och föräldralösa barn

Jag ser på statistiken för min lilla bokförsäljning att Adlibris är den internetbokhandel som har sålt flest exemplar av min roman Väntrum. Annars är det en fysisk bokhandel på en infertilitetsklinikort som har köpt flest böcker hittills. Det gläder mig. Många av mina läsare finns bland barnalängtarna som liksom Bea (som till en början) knappt har huvudet över vattenytan. Men jag har också läsare som själva aldrig varit i närheten av barnlöshet som har tyckt mycket om boken. Det funkar faktiskt så. Jag gissar t ex att inte alla som läser blodiga deckare har egen erfarenhet av det som de läser om.

Till dig som vill köpa Väntrum, till dig själv eller kanske till någon i julklapp, skulle jag föreslå Bokextra (för mig okänd bokhandel) eller Bokus, som ligger lägst i pris. Drygt trettio kronor mer lägger konkurrenterna på, och de pengarna tillfaller verkligen inte författaren. Köp hellre en billigare bok och använd mellanskillnaden till något bra. Kanske som del i en insats för föräldralösa barn.

En stöddig parentes utan som helst betydelse för bokförsäljningen: Jag ser också att min bok har betydligt fler tummar på Facebook än supersköna och superkända Underbara Claras bok som gavs ut ett par månader tidigare.

Bokhandlarna berättar vilka böcker de tycker passar ihop med Väntrum. Jag har inte läst Katerina Janouchs bok Hittebarnet, men jag misstänker att de inte har mycket med varandra att göra. Jag har läst väldigt lite av Katerina J. Det bästa jag läst var artikeln hon gjorde med mig om att längta efter andra barnet, till magasinet Mamas andra nummer. Där fångade hon känslan på ett imponerande sätt. Men när jag hörde henne berätta om just den här boken, Hittebarnet, på Bokmässan 2010, blev jag så oerhört besviken. Det handlade om henne och om rollfiguren, och om hur otroligt udda det är med hittebarn. Temat för den bokmässan var Afrika… På alla andra seminarier jag besökte hade man vävt in temat. För Katerina Janouch skulle det ha varit väldigt lätt att koppla berättelsen om hittebarnet till temat om en kontinent där så många barn tvingas lämnas bort. Om hon hade ansträngt sig.

I Kenya överges många barn efter födelsen av orsaker som vi inte kan föreställa oss. Jag hade svårt att förstå vår sons okända biologiska mor ända tills jag använde min gåva och skrev om henne. Skapade en fiktiv mor som jag satte i en svår men tänkbar sits. Det hjälpte mig oerhört och gav mig kärlek till den kvinna vi inte känner till, men har att tacka för att vår familj ser ut som den gör.

Den berättelsen finns ännu inte utgiven, men finns med i en novellsamling som jag fick klar strax innan jag blev sjuk. Den väntar här i datorn, på bättre tider. Liksom många föräldralösa barn väntar på bättre tider. Den här filmen är producerad av en kvinna som kramade vår pojke två år innan i själva kunde göra det. För barnhemsorganisationen som gav honom och oss nytt liv.
New Life Home Trust.

 

Datumminnen

November. Denna utmobbade månad är inte grå hos oss. Den skimrar av årsdagar.

Den här dagen är en av alla de datum som lyser starkt i minnet. Den sjätte november för fyra år sedan stängde vi våra åtta resväskor och begav oss till tåget.

20121106-102517.jpg
Bilderna är från packningen inför senaste Kenyaresan, 2011. Och storväskan som rymmer en lång tolvåring inköpt på secondhandmarknad i Nairobi 2009.

Kramar, vinkningar och lokatidningafotograf. Nu skulle vi iväg på vår stora resa. Den som skulle vara mellan fyra och max sex månader. Trodde vi. Åtta blev det innan vi kom hem. Fyra i familjen.

Tre var vi som reste. Tre hade vi varit i nästan tio år. På Arlanda mötte en stor skara vänner upp den kvällen och firade av oss med middag i avgångshallen. Vi var på väg. Till lillebror.

Före oss hade ett paket rest ner. Ett litet pussel och ett bläddervänligt album.

20121106-103546.jpg

Albumet innehöll bilder på oss tre. På varenda en hade vi samma kläder på oss. De kläder vi skulle ha när vi mötte vår lille 2,5-åring. Så att han säkert skulle känna igen oss. Det var adoptionsorganisationens fina idé. Och den fick oss att bära just dessa kläder i handbagaget.

20121106-103627.jpg

Idag har jag just den tunikan på mig. Den som väckte en haiku redan igår.

tröjan kramar om
och påminner om dagen
då kärlek blev till

En av bilderna på oss tre hade jag satt fast på utsidan av paketet. Den fick vi se när vi kom till Nairobi. Det fotot satt fastklistrat ovanför vår pojkes säng på barnhemmet.

Gyllenbullar och vänlighet

20121105-122955.jpg

Den som utan frukost i magen segar sig till affären fastän orken är liten kan få för sig att köpa, inte bara mjölk och clementiner som det var tänkt, utan också guldkant. En god plocksallad och en alldeles för tidig gyllenbulle. Den smakade för lite saffran, men var ändå godare än en brödbit till guteteet efter salladen. För den smakade vänligt. Given med värme till någon som har haft det tufft ett tag. Just idag till mig själv.

20121105-123405.jpg

Den som tycker om den gyllene bilden som vår sons gudmor har målat, kan med fördel titta in på Ekhemmanet på Facebook (det funkar även för ickefejsbokare) och beställa den till extrapris. Bilden ingår i barnboken Vänta Lydia! som jag och Maria skrev när vi väntade. På mycket gott som vi inte hade kunnat föreställa oss.

Nu väntar jag på annat. Den oifrånkomliga undersökningsveckan och den svårfångade hälsan. Och är vänlig med mig själv under tiden. Så pass vänlig att jag ska låta mig lyssna på julmusik idag.

Alla själars dag

Idag skulle jag vara i min egen kyrka och servera kyrkfika tillsammans med kamraterna i min serveringsgrupp. Det är jag inte. Förstås. Rygglägesfeber. Jag ber en bön att det går bra för dem och gläds att åtminstone ha kunnat bidra med några snabba kladdkakor som jag och barnen rörde ihop häromdagen.

Telefonbild från SVT-play

Istället har jag firat gudstjänst i Klara kyrka i Stockholm. Via iPhonen i sängen. En fin möjlighet och en fin gudstjänst som gav många tankar:

– Det hoppfulla bibelordet om trädet vars blad ska ge läkedom till alla sjuka.
– Leende och livfullt brokiga människor som varit trasiga men blivit helade.
– Jesusorden ”Var inte rädda!”
– Glädje över att jag får ingå, om än sjuk just nu, i en kyrka som också möter de mest utsatta.
– Tankar på flera av mina bloggläsare som gärna vill kunna tro och glädjen över mannen i tevegudstjänsten som berättar att det går. Varje dag bad han en kort bön morgon och kväll som handlade om att han ville välkomna Gud i sitt hjärta. Och plötsligt händer det.

Telefonbild från SVT Play

Carl-Erik Sahlberg predikar sin sista söndag efter många betydelsefulla år i Klara kyrka (eller S:ta Clara, jag vet inte vad kyrkan egentligen heter). En inspirerande artikel om honom fanns i Dagen i veckan.

Den här allhelgonahelgen har jag lyssnat mycket på Alla helgons dag av favoriten Ingmar Johánsson. En låt från en 80-talsskiva som också innehöll en sång med texten ”Jag gick in i Klara kyrka för att få kontakt med Gud, mitt för altaret stod prästen i en medeltida skrud”.​ Om jag minns den nu osökbara texten rätt, så handlar låten om att Gud inte behöver sökas på särskilda platser. Så sant. På en sjuksäng med en smart telefon i handen är också en väg.

Alla helgons dag finns på Youtube i åttiotalsversionen, och på Spotify i en nyinspelning med delvis ny text. För att tiderna förändras.

Fikarum och blogghållplats