Psykologsorg och bloggarglädje

Dagen var intensiv från sex imorse till åttasnåret. Efter ett gympapass satte jag mig i bilen för att köra i snöstorm till familjestugan som får bli en andhämtning och skrivarstuga tills imorgon eftermiddag. Svettig och lycklig att ha råkat hamna i bilen just när Radiopsykologen skulle sändas, men strax blev jag uppriktigt sorgsen. Det skulle visa sig att detta var det sista programmet med psykologen Malin Edlund och programledaren Anna Ivemark. Ett segdraget NEJ behövde jag inte hålla inne med när jag satt där i bilen.

Det här programmet har verkligen betytt mycket för mig. Det har jag skrivit om många gånger här och talat om med många vänner. Senast idag (innan jag visste att det var en dåtid jag skrev om) skrev jag så här till en god vän:

…och en del handlar nog om att acceptera och inrätta sitt liv efter sina egna förutsättningar. Och samtidigt våga tro att det finns verktyg jag inte har fått syn på än…

Mina stunder med Radiopsykologen hjälper mig oerhört i detta att försöka förstå hur jag ska hitta verktygen i det som är mina kamper. Och de frågor hon ger till dem hon talar med använder jag ofta på mig själv.

Men nu slutar alltså Malin Edlund som radiopsykolog, och jag kommer sakna henne som jag har förstått att man kan sakna sin terapeut i verklig terapi. Samtidigt blir det spännande att höra Allan Linnér som tar över.

Tack Malin, för att du har hjälpt mig se allt mer av livet och medmänniskorna och att förstå mina känslor som budbärare att ta fasta på. Just nu är en av känslorna sorgsenhet, som den är vid ett avsked från någon som har varit viktig. Samtidigt finns en känsla av glädje över att ha fått ett till fint blogginlägg dedikerat till min roman, och jubelglädje över att bloggvännen Hedda (tillika Radiopsykologslyssnare) nu ÄNTLIGEN ska få resa till sin efterlängtade dotter.

Och så känner jag glädjefrid över att få pausa och ägna tid åt mitt skrivande. Under gympan kom en ny del av tredje romanen till mig, och det har jag lust att ta tag i. Men det jag har lovat mig själv att göra är att redigera Väntrum inför ett nytryck. Så jag tror jag börjar redan nu.

Fridens liljor!

Eller förresten. Inga liljor. Istället en annan blomma till Malin – och Anna och redaktionen – med tack för ett program som har gjort skillnad. Blomman bär den doft jag tycker allra mest om, vid sidan av syrén. Jag tar med mig doften och ljuset som Radiopsykologen spridit och går vidare med nytt sällskap. Tack!

En blomma till Malin

Du som ännu inte hört Radiopsykologen har chansen att hämta hem de gamla programmen i sändningsarkivet.

Related Posts

5 thoughts on “Psykologsorg och bloggarglädje

  1. Åh, jag tycker också det är synd att Malin slutar. Men nånstans har väl allting ett slut antar jag, bara extra tråkigt när det är något man har gillat…

    Roligt om det blir nytryck av Väntrum! 🙂

    1. Ja, spännande med ev nytryck. Men svårt! Och ännu mer spännande med de förberedelser som pågår hos dig. HURRA!

  2. Vilka fina värmande ord. Stort tack. Tack för att du lyssnar o delar med dig. Det känns sorgligt för mig oxå, att en fin o lärorik tid är över. Men livet går som sagt vidare. Som malin brukar säga; all förändring innebär något nytt o oväntat

    1. Tack Anna, för att du tittade in och kommenterade! Oj så det gladde mig.
      Jag önskar dig allt gott i det som väntar dig nu. Vad det än är så tror jag du kommer göra gott där du är. Som du gjort i Radiopsykologen med frågor, återkopplingar och summeringar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *