20140212-195924.jpg

Morgonen bjöd på väder som stämde fint med ljuskällorna som gör köket extra mysigt. Jag lyssnade till och med på julmusik. För att jag får. Och mår gott av det fastän det är februari. Julkänslan höll i sig när jag fick besök av en kär vän som hade en februariklapp med sig: en rykande gryta härlig linssoppa. Gott i alla bemärkelser.

Och nu lyssnar jag på en dokumentär om luciatåget som sändes i SVT 2012. Stjärnan och stearinljusen lyser i köksdunklet. Jag har en filt över mig i kökssoffan och ser snön falla i skenet av gatlyktan. Det låter som att julmyset fortsätter, men Svart Lucia är allt annat mysig. Rysligt. En otroligt välgjord dokumentär, som alla borde höra. Beslutet att ha en svart fjortonåring som Lucia i teves luciatåg ledde till otroligt hatfulla angrepp från rasistiska personer på nätet, och två av dessa intervjuas. Ovanligt och skrämmande. Och förmodligen toppen av ett isberg. Men på det berget lyser en sol, en varm och stark person. Lucian Astrid som uttrycker otrolig klokskap och genom att tala om det hon utsattes för banar väg för vårt barn, min bonussyster och alla andra svenskar med mörk hud. Jag skulle vilja komma till henne, som min vän gjorde till mig idag, med en stor gryta full av kärlek.

Lyssna. Gör det. Detta är Sverige. Ett Sverige där vi behöver lära oss att hantera det där isberget innan hela fartyget krockar. Vi behöver lära oss tala om ras.

20140212-201738.jpg

Related Posts

3 thoughts on “Svart Lucia

  1. Nu tittar jag ju aldrig på tv:s luciasändning, men jag minns att jag slutade läsa några bloggar då 2012, för att skribenterna uttryckte sådana mögliga åsikter. Tycker att det är skrämmande vad som gömmer sig inuti en del människor! Hur i hela världen ska man få dem att förstå?

    1. Oj hjälp! Fanns det alltså bloggare som verkade sunda och sen yppade sån ondska? Jag tror inte på att det enbart är rädsla. Dumska snarare…

      1. Yep. Nog hade jag reagerat på ytlighet tidigare, men något i den vägen var jag oförberedd på. Jag slutade läsa direkt. Därvidlag har jag nolltolerans – åtminstone när det gäller människor som det är lätt att stryka ur sin vardag. Kollegor och släkt är svårare, där får man försöka göra som du och träget och vänligt påverka. Droppen urholkar stenen, ungefär. Åtminstone hoppas jag det. Men ibland är nog korken för massiv…..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *