Om någon frågar “Hur mår du?” och jag svarar “Bara bra!” så känns det som att jag har svarat adekvat. Nästan neutralt. Om jag däremot berättar att jag har värk och feber (vilket har varit det verkligt adekvata svaret i drygt två år nu) så känns det som att andra upplever det som att jag klagar.

Den här idén, att den som uttrycker sig om ett mående eller en situation som är svår eller negativ, att den personen upplevs klaga, varifrån kommer den?

Den som svarar att hen inte har det bra klagar, men den som uttrycker ett positivt mående eller situation berättar bara, eller svarar helt enkelt på en fråga. Det bekräftas i uttrycket “Det är synd att klaga” som så många tar till när de får frågan hur de har det. Jag vet aldrig vad de menar. Mår de egentligen väldigt dåligt, men säger det inte eftersom de tycker att det är syndigt att beklaga sig, eller mår de så bra att de inte har någon anledning att “klaga”?

I kommentarsfältet till ett favoritradioprogram fick en man som förlorat sitt lilla barn för bara ett halvår sedan uppmaningen att rycka upp sig, sluta klaga. Såna kommentarer är inte helt ovanliga, varken på nätet eller i fysiska möten. Den som talar om smärtan i sitt liv upplevs klaga och borde skärpa sig.

Synonymer till klagan är knot, missnöje, gnäll, gnat, klank, klankande, klagande, knorrande, knarr, kverulans, veklagan, kritik, klagomål, besvär, protest, överklagande, jämmer, gny, gnöl, klagolåt, elegi, lamentation, litania, jeremiad, gråt, skrik.
Om jag får frågan hur jag har det, och svarar på det, vill jag inte ses i skenet av dessa ord. Men jag misstänker att det är så ibland, för när det talas om dem (oss) som är sjuka och/eller gamla kan de (vi) bli beskrivna som att de (vi) bara klagar och pratar om sina krämpor. Är det verkligen klagan att berätta hur det är, om just den frågan har ställts? Visst vet jag att det finns människor som fastnar i det mörka och bittra, och inte lyckas lyfta blicken från sitt eget mående eller sin situation. Det är en annan sak, och är förstås påfrestande, eftersom den andra parten i samtalet också har saker att prata om. Men om den generella hållningen är att den som, också efter att ha blivit tillfrågad, berättar att livet är tungt, bara klagar så tror jag det är dags för en revolution. En stor skara människor som bemöter det där uttrycket om synd att klaga och berättar att:
1. Om jag berättar hur jag verkligen har det, så innebär det inte att jag klagar. Jag berättar.
2. Det är varken synd eller syndigt att berätta sanningen om hur jag har det, oavsett om jag har det bra eller dåligt eller nåt däremellan.

I religiösa perspektiv står sanningen alltid högt. Att svara sant kan omöjligen vara en synd. Men det är synd att så många är rädda för att svara sant, och för att ta emot ett sanningsenligt svar. Om man har svårt att ta emot sånt så bör man lägga sig till med andra hälsningsfraser än “Hur är läget?” eller “Hur är det med dig?” eller “Hur mår du?” eller (värst av allt) “Är det bara bra?” Kanske är det just det som de har gjort, de här människorna som jag tänker på ibland, som jag träffat ofta sen jag blev sjuk, men som aldrig någonsin har frågat eller berört hur jag har det. Jag har blivit sårad av att inte bli sedd, men kanske får börja se det som en gåva istället. De frågar inte, för de vet med sig att de inte skulle kunna ta emot svaret på ett bra sätt. Så tack. Eller nåt.

20140408-085047.jpg

Related Posts

6 thoughts on “Synden att klaga

  1. Jag har tänkt så mycket på dej dom senaste dagarna! Har haft stegring och värk i kroppen sen i lördags, har nån slags influensa som inte tycks ge sig i första taget och tänker hela tiden på hur jobbigt det måste vara att aldrig se ett slut på det. Jag lever ändå på hoppet att det snart tar slut, det tar säkert jättelång tid innan man börjar tänka att det aldrig tar slut.

    När jag hade det som jobbigast (alltså för 8-10 år sen) tyckte jag också det var jättejobbigt med frågan “Hur mår du?” Det kändes som att ingen ändå ville höra sanningen, för om jag nån gång berättade åt nån så blev det alltid en besvärad tystnad eller nån kommentar om att “det går kanske om” eller så ville dom bara inte prata om det för det var så pinsamt (jag hade ständig värk i underlivet och i magen i två års tid). Så jag lät bli att prata med nån alls. Hittade till sist ett forum på nätet där jag kunde skriva av mej och det var så skönt. Men det var skitjobbigt att vara inne i det, att bli så arg och sårad och besviken på folk, både såna jag kände och såna jag inte kände. Ibland var det nästan som om det var dom som inte kände mej som ibland hade större förståelse. Alla andra tyckte bara jag skulle fokusera på att jag hade fått barn kändes det som, och att “så jobbigt kan det väl ändå inte vara”. Men det var det – det var skitjobbigt. En av dom värsta dagarna (förutom dagarna innan och under och efter operationerna) var när jag var till en specialist som glatt sade att hon tror att jag kanske har en nerv som har gått sönder och att jag kommer att få leva med smärtan hela mitt liv, att jag måste komma in för en smärtstillande spruta i underlivet var tredje månad resten av livet trodde hon. Det var inget vidare. Den där känslan av dom där dagarna av smärta, att dom bara skulle fortsätta och fortsätta… det var inget vidare. Så jag vet den där känslan hur det var, minns så väl det där känslotillståndet och det önskar jag inte åt någon!

    Jag hade en sån tur som kom ur det, det är jag tacksam för varje dag (även om jag ännu inte är i skick, har fortfarande smärtor, men inte alls lika svåra). Det ändrar ens personlighet på nåt sätt, eller det gjorde det åt mej åtminstone, det att leva i det där molnet som jag var i. “ditt barn dog ju inte” var kommentaren från en sjukhuspersonal när jag “klagade” på att jag hade ont i både kroppen och knoppen… Då kände man ju sig verkligen förstådd! *ironi*

    Det handlar väl inte så mycket om att man inte får klaga egentligen – det det handlar om är att den som ställt frågan om hur man mår egentligen inte vill ha ett ärligt svar, inte vill ha en sån kontakt, inte vill bemöta sina egna rädslor. Det handlar inte alls om en överhuvudtaget, utan bara om den andra personen! Så började jag så småningom tänka, försökte att inte ta det personligt även om jag inte kunde låta bli att liksom sänka rangen på dom mänskorna som tog det på det viset. Andra mänskor steg i gengäld i rang.

    kram på dej, och vill du ha långt mail nåt tag och orkar läsa sånt så säg bara till så plitar jag ner nåt nåt tag! har ju inte skrivit till dej på evigheter

  2. Nej, inte är det att klaga att tala om hur en mår. Dessutom på en direkt fråga.

    Jag tänker ibland att de som inte vill(?) förstå antingen aldrig har upplevt någon större svårighet själv. Eller har gjort det, men då inte själva fått uppleva empati. Att det är svårt att ge andra vad man själv inte fått. Så kan det antagligen vara många gånger.

    Tänker på en viss ledarskribents föraktfulla uttryck för ett tag sedan, där hon jämförde människors påpekande om rasism med “klagosajter för långtidssjukskrivna”. Så kunde hon se med förakt på två grupper på en och samma gång.

    Jag vill inte leva i ett samhälle som är så tomt på empati. Och det känns som om politiken som förts de senaste åren förstärker det empatilösa samhället. Nu ska jag inte bli politisk, men vi får se om det blir någon ändring i de val som kommer.

    Som individer kan vi dock välja hur vi vill bemöta andra, även om vi är påverkade av vår egen historia.

    Önskar att du Cecilia ska få möta alltfler som vågar se och lyssna, utan att kräva hurtfriska svar. Vi kommer alla i situationer då vi måste få vara bräckliga och ändå få finnas. Det är ku bara mänskligt.
    Kram!

  3. Jag delar helt din uppfattning. Det är inte att klaga att berätta hur man mår, Om man inte gör det så kan den andre inte förhålla sig till det. Sen säger jag inte till alla hur det är om jag inte märker ett genuint intresse.

    Men det är jobbigt vara i ett sammanhang där det är uppenbart att man inte mår bra och ingen frågar hur det är.

    Hoppas du ska få positiva möten med många som verkligen bryr sig.
    Kramar o böner

  4. Det är svårt detta! Det är inte klagan utan bekräftelse man önskar. Men jag upplever som övriga kommentatorer här att folk är inte intresserade eg. Det är verkligen dessa banala fraser hur mår du? Jo tack bra! Det är det eg enda folk vill höra! De vill inte höra för att slippa engagera sig, eller som någon skrev ta hand om och konfrontera egna rädslor.

    Detta sårar oerhört när man är sjuk. När man är frisk då faller man ju in i det och säger automatiskt: det är bra tack och vet att folk menar inte mer än så. Eller är iallafall inte intresserad av mer än det.

    Tyvärr är det sådana här gånger man upptäcker vilka vänner man verkligen har och vilka som kan avvaras även om det i sig ger en sorg också. Att känna sig avpolleterad och inte önskvärd.
    Jag vet människor i vår omgivning som faktiskt är så förljugna så de bytte sida på gatan när de mötte oss eller blev superupptagna när vi hade våra stora kriser. Som mumlade i skägget att jo jo visst skulle de ringa, komma över bla bla, men när vi verkligen möttes fick de bråttom att leta saker i handväskan, tappa nåt på marken, och helt plötsligt var det super rea i nåt skyltfönster.

    Då visste vi att nej den dagen skulle aldrig komma. Detta med vänner som varit rätt nära, som varit inbjudna på middagar fester, evanemang, där man tyckt att de hört till en viss vänkrets iallafall. Då känns sådana beteenden som senare som riktigt otrevliga svek.

    Man ska inte döma. De har sina skäl, men ändå säger jag! FEGT så in i baljan! Och ja jag ger dem fördömandet!
    Jag brände av en salva i ungefär samma anda på min facebook just nu, undrar hur många som lär kommentera det?
    Det är tråkig utveckling detta.

  5. Jag känner helt igen mig i tankarna omkring frågan “Hur mår du?” Jag gick för många år sedan igenom en tid då jag hade problem med den frågan. Jag ville svara sant men märkte att det inte var vare sig lätt att höra eller säga. Jag lade mig till med att prata bredvid frågan för att varken ljuga eller svara helt sant. Ännu idag känner jag starkt när någon ger ett alternativt svar på min fråga hur denne mår.
    En gång läste jag en bok (“Inte utan min dotter”) om en tradition i ett arabiskt land. Där beskrevs en liknande fras som tradition, något man gjorde utan särskilt mycket innebörd. De hade ett namn på fenomenet, men det har jag glömt. Om jag minns rätt handlade det om önskan att snart besöka varandra. Den frasen skulle sägas och besvaras på ett visst sätt fastän det inte alltid var sannolikt att det skedde. Denna beskrivning av främmande traditioner hjälpte mig när jag kämpade med vår traditionella fras. Jag bestämde mig för att vårt “hur mår du” var en fras med liknande tradition. Då släppte en del av pressen kring det “sanna” svaret och frustrationen över hur lite engagemang de frågande la i frågan.

  6. Läser det ovan beskrivna, berättade, upplevda och omedelbart dyker det upp minnen av egna liknande funderingar. Någon gång för flera år sedan började jag lägga märke till att de de som faktiskt varit med om något /upplevt förstahand- /drabbats eller liknande, också regelmässigt åsidosattes när någon form av utredning eller korrigering skulle till.

    Så istället för att betraktas som sakkunniga, blev de jäviga /otillförlitliga /överdrivna -marginaliserade. Att ropa högre hjälpte ingen, tvärtom. Högsta mode är ju att vara balanserad, att liksom stå ovanför detaljerna, att ha ett större och vidare perspektiv. En en slags kulturell likgiltighet /kyla /kärlekslöshet rentav. Dystert.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *