När jag ligger här i min soffa tittar jag in på många olika slags bloggar. På en del håll läser jag allt, på andra håll tittar jag in sporadiskt. På tittbloggarna dyker det ibland upp inlägg som jag slukar med hull och hår, och ibland inlägg som får mig att stänga direkt. Bilder är viktiga i mitt bloggande, för att förstärka texten och för att intrycket ska bli estetiskt tilltalande. Men ofta är det just bilder som får mig att stänga ner. Bilder där bloggerskan (för jag har aldrig sett en manlig bloggare lägga upp såna bilder) visar upp sin kropp och sin outfit i nån slags filmstjärnepose. Det är just posen jag stör mig på. Det är något helt annat när nån som står rätt upp och ner och visar sina kläder utan att flirta sexigt med kameran. Men de där modellaktiga bilderna ger mig känslan av att människan gör sig till ett ytligt objekt istället för den mångfacetterade person hon är. Men så är just jag väldigt berörd av människors insidor och inte alls intresserad av mode.

Det har pågått en liten debatt den senaste veckan, när megapopulära Underbara Clara blev kritiserad på bloggen Brunheten för delar av det Clara visar upp på sin blogg och sitt Instagram. Och vad de uppvisade detaljerna ger för signaler. Främst handlade det om bakdelar. Underbara Claras läsarvänner blev bestörta (som man ju blir om nån kritiserar ens vän) och menar att det handlar om kvinnors rätt att ”uttrycka sig”. Fastän jag verkligen brukar uppskatta Claras blogg och värderingar, och majoriteten av hennes bilder, så håller jag med om bakdelskritiken. Jag vill inte se någons rumpa putande när jag tittar in för att läsa något som jag förväntar mig stämmer med mina värderingar. I mina ögon är ett tjusigt jeansarsle inte ett sätt att uttrycka sig utan ett sätt att visa upp sig med anspelningar på sexualitet. Det betyder inte att jag tycker att man inte får visa upp gumpen. Varje person väljer förstås själv vad hen visar upp på sin egen arena, men ju fler rumpor och modellposer desto mindre intresserad blir jag av att återvända. Men vem vet. Om jag hade en läcker rumpa att visa upp så kanske min blogg hade sett annorlunda ut. Nu nöjer jag mig med att visa upp att jag fick en totalt osexig korkskruvslock när jag sakta gick hem i duggregnet efter att ha lämnat junior.

Hemma väntade en modell som aldrig säger nej till att visas upp. Och i bakgrunden skymtar skogen av ogräs som nu börjat förgylla vår entré. Sånt vill jag visa upp. Ogräs och sorg. För att andra förhoppningsvis ska kunna umgås mer bekvämt med sina sorger och orensade rabatter.

1991. Det året då jag fyllde 21 år och bodde i det första egna hemmet – en dyr liten lägenhet i Uppsala. Tillsammans med min fästman och blivande make. Jag arbetade på fritidshem och längtade mig tokig efter min soldat. Det var på den tiden då unga män gjorde lumpen, då varken mobiltelefoner eller Internet fanns, då huden var mer finnig och mindre rynkig.

Det som påminner mig om den tiden är SVT:s fina Öppna arkiv. Där finns Fasadklättraren. Oj så jag tyckte om den serien. Den sändes i en tid när det inte talades så mycket om orsaker till att människor hamnar utanför mallen för hur de flesta brukar interagera och bete sig. Idag ser jag den igen och tänker att Björn Kjellmans rollfigur kanske har en form av Aspberger. En diagnos som väl började bli känd just i den här tiden. Oavsett så är det en fin serie med citat som vi slängde oss med och som jag hade glömt.
”Bra sagt Johannes!”
”Pappa är inte besviken. Pappa är död.”

Just det sista är en sanning för mig idag. 1991 levde min pappa och hade ännu inte drabbats av den olycka som tog ifrån honom de flesta av hans förmågor och det liv han hade. Vi planerade bröllop inför nästa sommar. Då när pappa skulle hålla tal med ord som jag aldrig har glömt.

Det regnar och de nyfödda färgerna kommer fram extra tydligt. Vackert.
Så ofta talas det om vackert väder och förutsätts att det finns en objektiv bedömning av vad som är vackert väder. Vissa väder är lättare att vistas i, men nog kan skönheten bo i alla väder.

Vägen mellan skolan och vår gata. Förra veckan och idag.

Tösen laddar för Eurovisionkväll med vännerna och gossen uttalar hjärtevärmande omsorgsfullt orden Eurovision Song Contest. Han ser mycket fram emot kvällen, rätt bekymrad över att pappan inte är så intresserad av programmet. Som tur är har han en mamma som fått en oväntad släng av Eurovisionfeber. Den har nog sammanfallit med den andra febern. Just innan jag blev sjuk ifjol fann jag mig ringa och rösta på Dannys Amazing flera gånger I år har jag följt båda semifinalerna och suttit klistrad framför Ginas studioprogram. Flera gånger har jag tänkt ”Åh, om jag hade kunnat vara i Malmö hela den här veckan!” Tror ni jag är sjuk? Den här sjukan kan jag dock stå ut med. Låtarna är ovanligt bra, programmet uppmuntrar grabben att dansa vidare, Petra Mede är proffsig och SVT sköter det hela utmärkt. Och Lynda Woodruff är bäst av alla.

Min Sarah Dawn Finer-crush bara ökar. Denna fantastiska kvinna! Ikväll ska hon sjunga för hela Europa. Grattis Europa! Jag känner mig som den idolförälskade fjortis jag en gång var, när jag satt klistrad vid bilderna på Niclas Wahlgren på scen och senare på foton av mig och Joey Tempest.
Nu är det min fina dotter och Sarah jag tittar på istället. Och just nu kommer sonen in och sätter igång en av Sarahs låtar för att underhålla mig.

Idag väljer jag Mitt Afrika som febernedsättande efter en seg timme med deklarationsjobb (Skatteverket visar ingen nåd mot sjuklingar, förutom en dryg månads uppskov). För fyra år sedan såg vi filmen i Nairobi tillsammans med goda vänner som var på besök. Då somnade jag innan filmen var slut, efter en dag då vi bland annat besökt Karen Blixens hus. Det är speciellt att se huset på filmen och minnas hur vi strosat där under flera besök.

Filmen påminner mig så om mitt Afrika, fastän den gestaltar en helt annan tid. Det är snart hundra år sedan Karen flyttade till Kenya i en tid då världen av så många betraktades som de vitas ägodel, och svarta också behandlades som ägodelar. Karen Blixen var del av den tiden, men ändå verkar hon ha varit en ovanlig person. Hon ordnade sjukvård och skola till sina arbetare, och stred för deras rättigheter precis som vid nutida fairtradejordbruk. Hon klev själv ut och arbetade fysiskt på farmen ibland. När jag bodde på landsbygden i Zimbabwe 1989/1990 och vi vita ungdomar arbetade på majsfältet eller med tegelstenar stannade människor och gapade. De hade inte sett vita människor arbeta så, eller gå långt till fots tidigare. Aldrig nånsin. De hade mött präster, läkare och lärare men inte vita människor som arbetade hårt med sina kroppar. Inte underligt att de tittade. På mig. På Karen Blixen 70 år tidigare.

Jag flyger med Karen och Denys, Meryl och Robert, över Kenyas natur och längtar, längtar. Fastän båda gångerna jag bodde i Afrika inte enbart var fantastiska utan utmanande och svåra på olika sätt. Trots att den sjukdom jag nu hindras av sannolikt har landat i min kropp under en Kenyaresa. Ändå längtar jag. Till ställena de flyger över. Rift Valley. Ngong hills. Masai Mara.

Masai Mara 2009.

Igår åt vi glass i stugan vid havet.

Idag vilar vi upp oss.

Den som är feberfri vilar ute, efter att ha tjatat från tidig morgon om att få gå ut.
Den andra ligger i tevesoffan och ser om en feelgoodfilm. Allt flyter.