Drinktips

Skrivardag efter hektiska dagar.
Drycken för skrivandet är te. Idag är dottern ledig och fick välja sort, så det är choklad/mint i koppen. Det drack jag mycket i mina egna tonår, men de senaste 20 (!) åren har mina tepreferenser varit väldigt snäva. Det är nog rätt otacksamt att köpa te till mig eftersom jag har så specifik smak. Det går bra att dricka det mesta (förutom grönt eller ”parfymerat”) men de tesorter som ger njutning och som nästan är ett måste för skrivandet är få.

Äkta Gute

Gute – det var den första bland mina favoriter, så lakritsälskare som jag är, och äkta Guteblandning från Kränku ska det helst vara.

Munk – det finns två sorters munkte. Den ena blandningen ger mig rysningar och den andra får snarare axlarna att sjunka och friden att infinna sig. Här är det också gotländska Kränkus te som gäller, men det är inte alla som har den. Jag har varit i många tebutiker och sagt nej tack efter att ha stoppat näsan i burken med ”munkte”.

Kvitten – min största passion. Jag tror jag började köpa det i Umeå 1990, och nu hittar jag att den fina tebutiken har en webbshop….

Brunkullan – en jämtländsk teblandning med samma smakmelodi som mina övriga favoriter. Jag väljer oftast det svarta men även rooibos. Ta en titt på de ljuvliga bilderna på hemsidan.

Tekopp och romanmanus

Det finns alltid en tekopp med när jag skriver. Också när jag trycker ut ett färdigt manus och för att skicka in det till förlag. Fyra förlag fick det och fyra sa nej. Men ett av nejen var så pass personligt och innehållsrikt att jag förstår att jag inte ska ge upp. Ändå har inget fler förlag fått romanmanus nummer två. Det är inte konstigt att jag aldrig blev idrottare eftersom jag tycks sakna uthållighet. Inte i skrivandet, men i försöken att nå ut med det.

Men eftersom själva skrivandet och inte administrationen runt det är det som fyller mig med glädje (förutom läsarnas ljuvliga återkopplingar som är bäst av allt) så fortsätter jag med tredje romanen nu istället. Min huvudperson får inte dricka sånt här te, utan en dryck gjord på malda teblad. En stark dryck med varm mjölk och socker.

År som gått. Tankar som bestått.

För ett år sen satt vi på ett flygplan. På väg på semester, men inte vilken semester som helst. En återresa till landet som gav oss vårt andra barn och tog plats i hela familjens hjärtan. Ett till hemma.

För två år sedan bloggade jag inte vilket innebär att det är mycket svårare att minnas vad som hände då.

För tre år sedan bodde vi i Nairobi och hade kalas för två adoptivpappor som fyller år det här datumet. Det datum som numera är flaggdag. En prinsessa är född i Sverige idag. Och hennes mamma besökte våra marker i Kenya en tid efter att vi kommit hem från vår långa vistelse där. Jag läser vidare i vår gamla blogg och hittar för morgondagens datum 2009 just de ord jag försökt formulera också denna vecka. Jag lyckades bättre att formulera mig kort då, så jag låter orden eka vidare från Nairobi och hit:

Idag är det fettisdag och vi har just ätit årets sista semla. Sista eftersom det är imorgon som fastan i kyrkoåret inleds. Semlan som symbol för frosseriet ryms inte riktigt i min bild över fastan; en tid där det kan passa att öva sig på att försaka. Att reflektera över den skeva fördelningen i världen. Att försöka flytta mitt fokus från det yttre till det inre. Från jaget till Gud.
Intentionerna verkar goda – men de flesta åren har semlan varit det enda jag har avstått under fastan. Detta år är vi rent geografiskt mycket nära stor fattigdom – och kanske att det kan hjälpa till i den inre vandringen. Om jag vågar öppna mig för den verkligheten.

 

Kawangware, Nairobi. Februari 2009.

Fastepärla 2

20120222-223437.jpg
Bilden på Verbums app-armband är tagen med iPhonen. Pärlan längst ner är uppståndelsens pärla.

Onsdagkvällens tevehäng blev en timme framför TV3 med man och dotter. (Och detta inlägg skrivet som godnattsaga via blogg-appen. Testar fördröjd publicering via den nu.)

Höstens fantastiska serie, Drömmen om ett barn, fick en del fördomar på skam. Nu vet jag att trean och Renée Nyberg verkligen kan det här med livsfrågor. Nu såg vi Livet blir bättre med Peter Jöback, i en repris från förra våren.

Hela programidén stämmer bra med den pärla som kommer näst i tur i Frälsarkransen. Det handlar om HOPP. Att våga tro på att det blir bra. På det godas seger över ondskan. Livets definitiva seger över döden. Det som kan stavas Jesus. För mig gör det just det. Jag tror på en Gud som inte är en diffus, högre makt, utan personlig och intresserad av varje människa. Som väljer att ta plats i människors verklighet och uppleva den från insidan. Och ta med sig all smärta in i döden, och befrielsen och försoningen ut i ljuset sen.

Jag talar sällan om tron här i bloggeni konkreta ordalag, men det vore svårt att tala om Uppståndelsen på annat sätt än att nämna Jesus. Påskens budskap. Fastans mål. Att våga tro på att livet vinner. Och blir bättre också efter mörkaste mörker. Jag tror och önskar att så gott som allt mitt skrivande bär en ton av just det. Det som gör ont går inte att blunda för, men det finns hopp.

Frälsarkransens app talar om Uppståndelsepärlan men inte om Jesus. Jag kan förstå det på ett vis. Kransen blir kanske möjlig för fler att ta till sig då. Men jag skulle önska att det inte behövde vara så, att det känns kontroversiellt att nämna den som är, ska vara, centrum i kristen tro. Frälsaren. Räddaren i nöden.
Som Peter sjöng.

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag

Annorlunda tävling: heja mina läsare!

Det finns annat än Disneyland som lockar till tävling. Just nu leder ni, mina läsare, utmaningen Utrota hungern! HEJA och TACK!

Om ni fortsätter att bidra till utmaningen så bidrar ni till att jämna ut orättvisorna i världen via Svenska kyrkans biståndsarbete. Det är inte illa, eller hur?!

Så här gör du:
– klicka dig in på utmaningen
– klicka på Gå med i utmaningen
– välj om du vill registrera dig eller skänka anonymt
– välj om du vill bidra med 20, 60 eller 100 kronor och SMS:a ditt bidrag
– kolla ditt SMS och skriv ner svarskoden i rutan
– klicka på Gå med
– krama om dig själv från mig

Gamla drömmar

Med tanke på att jag uppskattar mognad så är det kanske lite lustigt att jag har så barnsliga drömmar. Länge var drömmarna barn:iga. Handlade om barn. Men redan då fanns också andra, mer världsliga, drömmar som handlade om att göra sånt som barn tycker om. Julkalendrarna på teve följde jag och maken varje barnlöst år. Astrid Lindgrens Värld besökte jag första gången som 19-åring och våra barn har föräldrar som är galna i det stället. I helgen kom en gammal dröm upp till ytan. Den att åka till Disneyland i Paris. Det började jag drömma om när de öppnade för 20 år sedan. Det är orimligt att jag skulle tycka lika bra om det som ALV, men drömmen att åka dit när jag och deltar i alla tävlingar jag hittar.

Damlagets bidrag 1995

Också när vi var i 25-årsåldern var vi del av en bönegrupp. För ovana kan det kanske verka som något extremt fromt och kanske sektaktigt, men det handlar enkelt om ett nätverk. Att kristna människor träffas lite regelbundet och tex äter middag tillsammans, pratar om hur vi haft det sen sist, läser något som vi samtalar kring, pratar om vad eller vilka som vi vill nämna för Gud – och så gör vi det.

Vår bönegrupp i Uppsala drömde om att åka på bilsemester till Disneyland. (Det bad vi inte till Gud om, eftersom bönen mer handlar om att överlämna någon eller något än att skriva en önskelista.) Santa Maria anordnade en tårttävling och vi ägnade en träff åt att baka. Med stor entusiasm och rätt övertygade om att vi skulle vinna. Bilderna från vårt gamla album visar hur extremt mycket vi smörade för tävlingsanordnarna. Det hjälpte inte.

Ingen annan Disneylandtävling har givit resultat (men väl andra tävlingar) så nu har tanken dykt upp om att faktiskt göra en bilsemester till det där omtalat magiska stället. Har du varit där och kan ge något tips kanske? Enorma köer och enormt dyrt, så långt är jag med, men i övrigt…? De där matnyttiga tipsen från såna som varit på plats tas tacksamt emot.

Herrlagets bidrag 1995

På Astrid Lindgrens Värld är vi rutinerade och planerar besöken väl före ankomst. Så som det går att göra när man är bekant med ett ställe. Men kanske det går att få tips från globetrottande bloggläsare om hur man kommer billigast undan på lekplatsen i Paris, hur man lägger upp dagen, vilka fällor som ska undvikas osv. Tips?

Idag har vi fått lite oväntade inkomster (Försäkringskassans jämställdhetsbonus som jag missade förra året eftersom brevet kom på villovägar och återvände hit samma dag det senast skulle vara inne 🙁 ) och de hamnar nog på lekkontot. För mogna men barnsliga 40-plusare – med barn.

Med barn. Det är en stor skillnad sedan 1995. Drömmen var stor redan då, och det skulle dröja många år av längtan. Men nu har vi dem. Har jag yppat att jag är tacksam?

Fastepärla 1

Så börjar vi. Fastan i vårt kyrkoår inleds efter fettisdagen. Kyrkoåret är en tideräkning som hjälper mig att minnas väsentligheter som annars skulle glömmas bort i vardagsbruset.

Frälsarkransen hjälper mig också att minnas, och jag kommer ägna en hel del inlägg åt pärlorna de kommande 40 dagarna. Fastepärlor kallar jag mina reflektioner, och eftersom mina tankar varken är kommersiella eller kyrkorelaterade, och bidrar till att göra reklam för Frälsarkransen, så förutsätter jag att det går bra att blogga om detta utan Verbums särskilda tillstånd.

Ängel och frälsarkrans

Den fina ängeln har Kristina gjort, och med handen runt den blir bönen för henne, och andra som behöver omslutas, mer konkret. Också jag.

När fastan inleds börjar jag med en av tystnadspärlorna. Den ovala, sandfärgade, som ängelns hand till höger i bild pekar på.

Tystnad.
Tagning.

Livet pågår hela tiden. Med ständig tagning i den inspelning som inte är film utan verklighet. Min verklighet. Det bullrar, brusar och sjuder av både ljus och mörker och grå vardag. Om jag inte väljer att stanna upp och vara stilla så händer det inte. Jag behöver själv skapa pauserna i mitt liv. Slå i klaffen och signalera:

Tagning.
Tystnad.

Kanske total tystnad utan annat än naturens ljud.
Kanske aktiv tystnad med musik som hjälper mig att bli stilla och låta tankarna vila.
Kanske stilla sånger som för mig närmre den gyllene pärlan intill.

Tagningen väntar.
Nu en stund av tystnad.

Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag

Fånga

Det är alltför lätt att ha åsikter om hur andra bör agera, men de åsikterna kommer oftast utifrån mina egna referensramar och inte den andres.
Förmodligen finns det t ex en och annan som tycker att jag, och andra, borde använda smarta telefonen mindre. Förslagsvis under fastan.

Det planerar jag inte.
För den hjälper mig att fånga dagen.

20120221-135135.jpg

Gyllene måndagsknorr

Båda barnen för sjuka för förskola och skola innebär att skrivardagen inte blir så där ensam-kliva-in-i-min-lilla-värld-av-ord. Jag har å andra sidan hunnit med en hel del av annat pyssel. Påbörjat familjens sommarplanering, uppdaterat kyrkans hemsida och joxat med lite Adoptionscentrumsarbete. Igår var jag på årsmöte och blev ordförande och det var bra att få chans att göra en del förberedelser inför det arbetet. Utöver det har det blivit filmer, fika, vattenfärger och bland annat detta UNDERBARA på Barnkanalen.

Hotell Gyllene Knorren.
Jag älskade den julkalendern! Föräldrarna Rantanen är ljuvliga. Och den där kommentaren i början av det här klippet på Hotell Grossman, när mannen pratar om ”datan” (jag förundras över att folk inte har slutat säga det 2012) och fisförnäma frun rättar framför gästerna. Drygt två minuter in i programmet kommer det som gav mig största skrattet på hela den här julkalendern. Sen kommer de två gästerna, skådespelarna som är hämtade ur genialiska Klungan. Jag kände inte till dem när den här julkalendern gick, men min make gjorde det och bjöd mig på deras otroliga föreställning i höstas. Genialiskt och komitragiskt.

Ett armband för eftertanke

Varsin Frälsarkrans och så Jesusplåster som grädde på moset

Jag, och även bloggarkollegan Väv av drömmar, har flera gånger skrivit om det armband som kallas Frälsarkransen. Det som är ett modernt radband signerat Martin Lönnebo. Pärlor med betydelse, till eftertanke och/eller bön.

Verbum äger rätten till Frälsarkransen och har mycket spännande böcker och annat material kopplat till kransen. En CD saknas, den som är inspirerad av kransen i text och ton och men musikaliskt står helt för sig själv. Min sångarvän och jag har jobbat fram idén, jag har skrivit texterna och en utmärkt tonsättare ger dem musikalisk skrud. Sångerna är redan delvis inspelade, men tyvärr så har varken Verbum eller juryn för Svenska kyrkans kulturstipendier nappat. En idé vi tidigt har förmedlat är att ha en app kopplad till Frälsarkransen, så att man kan bära med sig pärlor, ord och ton i sin telefon. Nu finns det en app till Frälsarkransen. Jag köpte den nyss för 7 kronor. Den är fin, men har inte alls det djup som den hade i min ett år gamla tanke. Den tanke som tillsammans med CD-idén inte fallit i god jord ännu. Men vi ska inte ge upp. Sångerna är fantastiska (säger jag helt jantefritt eftersom jag tror att gåvorna vi olika personer har bidragit med är gudagivna) och om inte Verbum ändrar sig så får vi låta dem leva ett liv utan Frälsarkransen. Det vore synd. Synd betyder för övrigt ”att missa målet”.

Eftersom jag nu önskar mer av Frälsarkrans-app:en så tar jag det som en utmaning. Under fastan, den del av Kyrkoåret som börjar på onsdag, kommer jag här på bloggen reflektera över pärlorna och dess betydelse. Fastepärlor.

Utmaning till mina bloggläsare: utrota hungern!

Den här tiden på året innebär, för många, extra fokus på behövande i världen. Förr hette det Lutherhjälpen, numera är det Hela världen som är namnet för Svenska kyrkans internationella biståndsarbete.

Jag har startat en utmaning i fasteinsamlingen, där jag utmanar alla mina bloggläsare att genom denna seriösa och pålitliga organisation bidra till att orättvisorna utjämnas.

För att bidra till just denna insamling klickar du på den svarta cirkeln med texten ”Gå med i utmaningen”. Skickar 20,60 eller 100 kronor via SMS och knappar in en svarskod så att din peng registreras just på den här utmaningen.
Häng med!