En del bilder från den sköna helgen. Lördagen började med uteaktivitet:
Barndomens strövarbröd gjorde comeback.
Och en lång och skön dag senare avslutades dagen med en månskenspromenad i riktig kyla. Härligt.
Söndagen började inte riktigt så kylig, så före frukost blev det en långpromenad. Frisk luft, god mat och goda vänner i olika åldrar. En fin helg.
Eftersom det kanske dyker upp fler här som är intresserade av att köpa min roman Väntrum, tar jag ett inlägg till att berätta att den säljs inte via bokhandel utan genom mitt eget lilla företag Ekhemmanet.
När jag hade skrivit Väntrum – i övertygelsen om att det här var en roman som behövdes – skickade jag den till en dryg handfull förlag, men insåg sen att att jag hellre ville ägna tid åt att göra boken möjlig att läsa än att försöka sälja in den hos fler förlag. Då gav jag ut den via Vulkan, men numera säljer jag den på egen hand.
Visst finns fortfarande drömmen att något förlag skulle ta sig an Väntrum och sköta allt det där som jag, till skillnad från skrivandet, inte prioriterar. Och viktigast av allt, hjälpa boken att nå ut till dem som behöver den.
Men när nu förlagsflirtande är som att leta nål i höstack får jag försöka hitta andra vägar att sprida att min bok finns. Och jag är så glad när jag får hjälp i det, som nu via Mama och av många bloggare som tipsat om Väntrum.
Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 2011. En höstack utan nål om man är okänd författare. Som t ex Cecilia Ekhem.
Tjejer från 11 till 40+ har samlats för stugmys och vila. Först en stund ute i ljuvlig sol och kyla. Glödhoppor gräddade på öppen eld och skön promenad för mammorna. Med den här utsikten:
Nu är vi inne, spelar spel, får frisyrer och ska göra en till brasa. Gott!
Och den som vill läsa recensionen – liten men naggande god – kan köpa Mama till veckan eller titta in på min Facebooksida. Gilla den vettja, så hjälper du mig att göra reklam för Väntrum och annat skrivande.
Menscyklar har man ju hört talas om, men spermacyklar kände jag inte till tidigare:
Visst är det lite roligt att danskarna transporterar de donerade små på det här sättet från frysen till fertilitetsklinikerna? Om inte annat så gör den människors barnlängtan synlig på ett annorlunda sätt. Både Vagabond och Allt om cykel har uppmärksammat denna infertilitetsrelaterade nyhet.
Ett tag har jag vetat, men inte kunnat berätta, att min roman Väntrum blir recenserad i nya numret av tidningen Mama. [Ledsna barnalängtare, följ inte länken. Den leder inte till nån recension utan till en massa gravida magar och barnalycka.] Idag fick jag mejl från en kompis som hade läst recensionen. Det har jag inte ännu, men jag tycker det är obeskrivligt spännande och stort att min lilla egenutgivna bok omskrivs i en så stor tidning.
Detta när förstås ett litet hopp att jag ska få fler böcker sålda, och eftersom de exemplar jag har kvar inte räcker så länge till har jag påbörjat en redigering av texten. Första trycket gjordes i en hast och det finns många korrekturfel och typografiska fel i den upplagan. Min käre man har ägnat sig åt korrekturläsning och jag har försökt googla mig till kunskap om typografi och om Publit. Nu hoppas jag få till en ny, snyggare inlaga till Väntrum. Samma innehåll men mer läsvänlig. Omslaget fick jag proffsig hjälp med redan under hösten.
Det är inte helt lätt att redigera i Open Office och jag får nog fixa till en del på nån annan dator. Den jag har saknar både Office-paket och tangenter och trilskas allmänt.Om jag säljer 80 böcker till så har lilla företaget råd att köpa en ny dator… Inte särskilt lukrativ bransch det här. Men mycket inspirerande!
Nu har jag skottat lite, tittat på utsikten och ätit makaroner medan jag skrivit detta. Dags att ge sig på texten igen.
Jag har tidigare visat hur det såg ut före och efter stormen Dagmar på denna sköna plats.
Dagen var intensiv från sex imorse till åttasnåret. Efter ett gympapass satte jag mig i bilen för att köra i snöstorm till familjestugan som får bli en andhämtning och skrivarstuga tills imorgon eftermiddag. Svettig och lycklig att ha råkat hamna i bilen just när Radiopsykologen skulle sändas, men strax blev jag uppriktigt sorgsen. Det skulle visa sig att detta var det sista programmet med psykologen Malin Edlund och programledaren Anna Ivemark. Ett segdraget NEJ behövde jag inte hålla inne med när jag satt där i bilen.
Det här programmet har verkligen betytt mycket för mig. Det har jag skrivit om många gånger här och talat om med många vänner. Senast idag (innan jag visste att det var en dåtid jag skrev om) skrev jag så här till en god vän:
…och en del handlar nog om att acceptera och inrätta sitt liv efter sina egna förutsättningar. Och samtidigt våga tro att det finns verktyg jag inte har fått syn på än…
Mina stunder med Radiopsykologen hjälper mig oerhört i detta att försöka förstå hur jag ska hitta verktygen i det som är mina kamper. Och de frågor hon ger till dem hon talar med använder jag ofta på mig själv.
Men nu slutar alltså Malin Edlund som radiopsykolog, och jag kommer sakna henne som jag har förstått att man kan sakna sin terapeut i verklig terapi. Samtidigt blir det spännande att höra Allan Linnér som tar över.
Tack Malin, för att du har hjälpt mig se allt mer av livet och medmänniskorna och att förstå mina känslor som budbärare att ta fasta på. Just nu är en av känslorna sorgsenhet, som den är vid ett avsked från någon som har varit viktig. Samtidigt finns en känsla av glädje över att ha fått ett till fint blogginlägg dedikerat till min roman, och jubelglädje över att bloggvännen Hedda (tillika Radiopsykologslyssnare) nu ÄNTLIGEN ska få resa till sin efterlängtade dotter.
Och så känner jag glädjefrid över att få pausa och ägna tid åt mitt skrivande. Under gympan kom en ny del av tredje romanen till mig, och det har jag lust att ta tag i. Men det jag har lovat mig själv att göra är att redigera Väntrum inför ett nytryck. Så jag tror jag börjar redan nu.
Fridens liljor!
Eller förresten. Inga liljor. Istället en annan blomma till Malin – och Anna och redaktionen – med tack för ett program som har gjort skillnad. Blomman bär den doft jag tycker allra mest om, vid sidan av syrén. Jag tar med mig doften och ljuset som Radiopsykologen spridit och går vidare med nytt sällskap. Tack!
Du som ännu inte hört Radiopsykologen har chansen att hämta hem de gamla programmen i sändningsarkivet.
Den här dagen fick ett tema. Den första frälsarkransen på lunchrasten följdes av fler. Och detta samtidigt som vänner från olika håll signalerade att orken börjat ta slut. Att vardagshavet stormar så hårt att det är svårt att hålla huvudet över vattenytan.
Symboliken känns viktig. Det finns livbojar att ta tag i, om man vågar stanna upp och se sig omkring fastän havet och viljan säger åt en att kämpa vidare. Men när kraften håller på att sina gäller det att se vad det är jag behöver, och vad jag ska avvara. Att räcka ut handen och famlande hitta något eller någon som gör att det bär. Ett litet simtag till. Och ett litet till. Jag önskar det för vännerna idag och för mig själv den dag det är min ork som tryter.
För tredje gången hör jag Tomas Sjödins Vinter på en vintrig lunchpromenad. De tankar som fått fäste i mig de senaste dagarna är det Tomas säger om att räcka till. ”Vem är det som har kommit på tanken att vi ska räcka till?” Han fortsätter sina reflektioner och kommer fram till att vi inte ska räcka till. Att meningen är att det är tillsammans det ska göras.
Det jag ser längs ån får mig att tänka på att räddar liv gör vi tillsammans. Och jag tänker på sångtexterna som Frälsarkransen fött i mig. Som tonsatts och sjungits men inte kunnat spridas. Ännu. Och jag önskar att de nån gång ska få väcka toner och tankar om liv hos någon annan.
