Ballongyra vid vårt besök på invigning av Himlabadet 2010
Två mammor och tre barn drog iväg direkt efter frukost och var bland de första på plats på Himlabadet. Vår tös var för övrigt bland de första på plats någonsin eftersom hon vann biljetter till invigningsceremoni och premiärbad i juni 2010.
Många resor blev det för orädda, glada barn
Det var läge också för mig att testa vattenrutschbana. Riktigt roligt när det inte är nån trängsel. Fika är också roligt.
Adventssmak från frysen
Trängsel är mindre roligt. Så om man inte har råd att hyra hela stället så är det en bra idé att komma tidigt. När det inte ser ut så här:
Sedan tidningen Mama med boktipset om Väntrum, kom ut, har 100 besökare googlat sig fram till min blogg. Drygt hälften är helt nya besök, och i genomsnitt har de hundra stannat på bloggen i dryga 13 minuter! I genomsnitt. Betyder det att googlarna tillsammans har ägnat 1300 minuter (nästan ett dygn!) på den här sidan? Jag vet inte om det är så jag ska förstå statistiken, men nytillkomna följare är hur som helst väldigt välkomna! Från andra bloggar och hemsidor hittar många hit, och via Dominique Music Productions kommer några besökare. Där hittade jag den här fantastiska sången med text av Doreen Månsson och musik av Christopher Dominique. Doreen sjunger fantastiskt vackert tillsammans med vår dotters första idol. Som 1,5-åring gillade hon Carola och vi sjöng Himlen i min famn som godnattvisa ett tag. (I julas sjöng vår tös den sången själv i kyrkan) Längtansflickan och jag gick på julkonsert så hon var en 4-åring som häpnade över att Carola fanns på riktigt 🙂
Förut ringde telefonen och en kvinna frågade om jag kunde engelska, sen presenterade hon sig och sa att hon ringde från Microsoft. Jag var riktigt otrevlig och sa att jag inte trodde henne. sa good bye och la på. Tror ni hon var sann eller spam? Spam är jag övertygad om, och om nån sekund har jag googlat mig fram till hur det ligger till. För jag är också en googlare. Och en mamma. Lycka! Nu är båda barnen hemma och vi ska förbereda för välkommet helgbesök av goda vänner.
Jag ögnade just genom Sundsvalls tidning innan jag skulle ta tag i revideringen av Väntrum (min roman om ofrivillig barnlöshet you know 😉 ) inför nytrycket. På sidan 8 i tidningen fastnade jag och kom inte längre. En stor intervju med Lina Ullerstam som är ordförande för föreningen Barnlängtan. De har under de senaste veckorna drivit Norrlandsuppropet för bättre vård för Norrlands ofrivilligt barnlösa. Det finns skrämmande ojämnlika ställningstaganden om vilken vård ofrivilligt barnlösa ska få, eller inte få, och jag är glad att Barnlängtan driver kampen. Just när jag länkade till uppropet förändrades sidan och gav besked om kampen har lönat sig. I ett pressmeddelande skriver Västerbottens läns landsting att ”politikerna i arbetsutskottet vid Norrlandstingens regionförbund har i dag, torsdag, beslutat att avvakta Sveriges Kommuner och Landstings behandling av IVF-frågan innan man tar något beslut i ärendet”.
Under intervjun med Lina Ullerstam finns en kommentar av Håkan Lindström, överläkare och ansvarig för förslaget om regional vårdplan för infertilitet. Hans uttalande ger mig ont i magen. Om han är rätt citerad så menar han att ”om övriga landsting utreder frågan ytterligare skulle de hamna närmare norrlandstingens bedömningar. Han menar att det handlar om en stark patientgrupp och att det har inverkat i att andra landsting inte skurit ner i verksamheten.” Det där upprör mig så mycket att jag nästan blir för arg för att hitta ord att förklara varför. Men jag försöker:
Som ansvarig för så stora frågor bör man ha både öppenhet och ödmjukhet men detta andas bara att ”Vi har rätt och alla andra landsting har fel.”
Respekten för övriga beslutande saknas. Jag läser här in att ”enda orsaken till att de andra landstingen ger ofrivilligt barnlösa en annan vård är att de har tjatat till sig det” (underförstått att ledningen i andra landsting har lagt sig)
Respekten för patientgruppen ofrivilligt barnlösa lyser med sin frånvaro. Både i de lagda förslagen och i uttalandet att det handlar om en stark patientgrupp (vilket jag tolkar anses som något negativt) visar på att man anser det här vara en lyxvård. Och även om denna grupp är frisk på många andra sätt så är det en patientgrupp där majoriteten lider i tysthet och inte vågar eller orkar slåss på några barrikader.
Det är mycket kortsiktigt att slå fast att fertilitetsbehandlingar, både faktiska och förebyggande åtgärder som vid cancer, som något att spara på:
Föreningen Barnlängtan presenterade en rapport 2011 som beskriver hur tung den psykiska ohälsan är i gruppen ofrivilligt barnlösa. Hedda och jag skrev ett bloggupprop om det i somras, med fokus på psykologiskt stöd under processen. Det finns anledning att lyfta resultatet av den studien också nu, för att visa på att infertilitet är ett omfattande problem och något som orsakar mycket lidande. En bra vård under tiden behandlingarna pågår, och psykologiskt stöd som bidrar att man får hjälp att avsluta kampen när det är dags, skulle sannolikt minska på både utmattningsdepressioner och separationer i den här gruppen. Om nu landstingsbeslut ska bygga på långsiktighet.
Jag har för övrigt sedan länge försökt bli medlem i Barnlängtan utan att lyckas. Jag tror de behöver fler medlemmar som engagerar sig. Kanske du?
Själv lägger jag mentalt mycket engagemang på barnlöshetsfrågor, men praktiskt i styrelsearbete osv handlar det engagemanget om adoption. Och min egen lilla mission handlar om att föra ihop de här frågorna så att adoptiontankarna bearbetas i ett tidigt skede av barnalängtansprocessen. Det gjorde de inte hos oss, men kanske kan jag bidra till att tankarna gnuggas tidigare hos någon annan. Till exempel genom mitt skrivande. Nu tar jag och hälsar på Bea.
Bilden är lånad från Sundsvalls Tidning som tog den i samband med en artikel om en novellpublicering 2006, medan vår barnalängtan fortfarande fanns. Längtan efter det andra barnet. Nu har vi dem båda. Förundran!
Torsdag och slut på arbetsveckan. Hämtning av femårig mini-Michael från förskola till dansskola och sedan dans för egen del. Eller träning på Friskis & Svettis, men att det är Dans Afro som är mitt favoritpass alla kategorier är egentligen förvånande eftersom jag är nån slags dansanalfabet. Men jag älskar den där träningen. Fantastisk ledare, härliga rytmer och snällt mot krånglande knän. Och så en aning från vår andra kontinent. Jag har inga flashiga gympakläder, utan gläds åt F&S fria stil och har träningsbyxor men vanlig T-shirt. När jag tänker efter har jag alltid afrikanska tröjor. ALLTID!
Men idag hade jag en 22 år gammal T-shirt från Zimbabwe. Jag gillar att 19-åriga Cecilia är med när 41-åringen tränar.
När jag satte mig i bilen var det Radiopsykologen. Förra veckan grät jag (faktiskt) över att det var Malin Edlunds och Anna Ivemarks sista program. Denna vecka grät jag över hur den nya programledaren redan i första programmet tog upp mina viktigaste frågor. Allan Linnér visade sig vara en ny röst jag med glädje kommer att följa. Han har, tror jag, andra sätt att närma sig frågorna än Malin, men hjälper dem som ringer på samma sätt. Samma varma ton och samma fokus på vad känslorna berättar för oss. Och så slutminuterna: ett brev från en lyssnare som drabbats av två missfall, det sista mycket smärtsamt rent fysiskt. Det sätt som Allan svarade på det fick mig att vilja skicka blommor också till honom. Han nämnde bl a det problematiska med uttrycket ”skaffa barn”.
Dagens lunch med bloggarvänner som lever mitt i längtan kanske bidrog till tårarna som kom just då. Tårar av minnen, medkänsla och tacksamhet för att denna, min hjärtefråga, fick utrymme i mitt hjärteprogram.
Jag menar inte pälsbusen, men lådan. Vi har haft kattsand i duschen och resten av golvet sen i augusti. Nu börjar en ny tid, för sanden stannar i lådan hur djupt kissen än försöker gömma sina prylar.
Lilleman och jag tokstädade badrummet före middagen. Han fick gå lös med tandborste i springorna på radiatorn (=elementet. Daughter of a plumber… eller rörfirmaägare iaf) och jag fick säga adjö till alla sandrester. Skönt. Och nu säger jag adjö till den här dagen. Godnatt!
Barn i säng, make i tvättstuga och te i koppen. Då är det tid för kvällsskiftet. En bok ska skickas och några tas med till en lunch imorgon. Två lunchande bloggare blev tre blev fyra blev fem. Jag är tacksam att få vara med i gemenskapen bland dem som nu är där vi en gång var. På längtans väg.
Den tiden vill jag inte glömma. Så som jag hade kunnat göra om Väntrum bara hade varit en roman, ett projekt jag lämnade bakom mig och kanske suckat lite över att det inte var något förlag som nappade. Nu tror jag, eller jag törs nog säga vet, att den här boken har gjort skillnad för ganska många som känt sig ensamma på den där vägen. Så jag lägger en del av min arbetsföra tid på Väntrum och efterföljarna även fast det innebär mycket mindre pengar på kontot än om vi båda hade jobbat heltid. Men det finns så mycket annat än pengar som ger värde åt tillvaron.
Väntrums nya kläder (Design: Liselotte Svelander)
Medan jag skrev detta kom en till beställning från en blivande Väntrumläsare som hittade boktipset i Mama. Så glad jag är över det. Att nya läsare hittar fram. Välkomna!
Det går så där med mina föresatser om ett hälsosammare leverne. Helgerna förlängs lätt, stavarna är ofta rastlösa, appen fylls bara i sporadiskt och nedåtkurvan har stått still länge nu. Och idag blev det saftig efterrätt på en tisdag.
Semla och foto signerade <3 dotter Ellentin Ekhem
Men nu är tid för dylika bullar. Jag kan förmodligen i övrigt betraktas som en liberal kristen, men vissa saker håller jag hår på: inga semlor under fastan. Enligt wikipedia äts semlan ”traditionellt från fettisdagen och under hela fastan fram till påsk.” Men HALLÅ?! Vad är det för en tradition. Fettisdagen ska ju vara sista frossarfesten före fastan, varför skulle man då moffa i sig godsakerna under hela fastan? Men lite längre in i artikeln skriver de om såna som jag: ”Enligt en alternativ historik åts semlan från början enbart på fettisdagen före påskfastan i större delen av landet. I Skåne åts dock fastlagsbullen enligt traditionen enbart på fastlagssöndagen, senare även veckorna före.När svenskarnas intresse för fastan minskade, blev det tradition att äta den varje tisdag under fastans sju veckor.”
Och det är väl ingen underdrift att svenskarnas intresse för fastan är litet, medan frosseriet är desto mer utbrett. Också hos mig. Därför vill jag följa kyrkoåret och göra något särskilt under fastan. Då handlar det för mig inte om att avstå fast föda, utan egentligen vad som helst som tar tid, pengar, kraft eller uppmärksamhet från sånt som är mer uppbyggligt.
Här är i alla fall wikipedia på min sida: ”Bland annat inom romersk-katolska och de lutherska kyrkorna har man under senare tid betonat att fastetiden är en tid då man kan kämpa mot sina ovanor och erbjuder att fasta i grupp och därmed uppmuntra varandra under fastetiden. Man väljer då själv något man vill avstå ifrån, till exempel: TV-tittande, godis, alkohol och kött, tidningar eller något annat. Meningen är att avstå från något för att vinna något annat. Att vinna tid för sin familj, att få pengar över att ge till de fattiga och så vidare.”
Men än är det två veckor kvar. Så dagens semla satt fint. Det var årets första, och fler lär det bli. Men från och med askonsdagen är det färdigsemlat i det här hemmet. Och fler försakelser ska det bli. Min privata Facebook t ex ska få gå under jord under 40 dagar.
PS. Och för säkerhets skull vill jag poängtera att särskrivningen i rubriken var avsiktlig.
Det här året firar jag och min bästis porslinsbröllop. I tjugo år har vi varit gifta. Kärleken består, en hel del av de 104 bröllopsgästerna finns kvar i vår bekantskapskrets och några av presenterna används fortfarande.
Hållahandenvantar
De här vantarna fick vi av en vän som hade bett en annan vän sticka dem. Tyvärr är det sällan vi har kontakt med nån av dem numera, men vantarna påminner. Om jag hade varit ett enda uns intresserad av handarbete skulle jag ha stickat och givit bort såna här. Tänk en så fin adoptionspresent! Tre enstaka vantar i olika storlekar och två hålla-handen-vantar som binder samman familjen. Låna gärna idén du som kan sticka!
De enstaka vantarna här ovan passar bäst mina händer så jag använder dem som ett par. Hålla-handen-vanten har yngste kärleken och jag testat tillsammans i vinter, och igår när han hade så ont i en förfrusen hand att han bara ville hålla ihop sina händer var den perfekt som enmansvante. Idag är det bättre i handen, men han är hemma med mig i värmen och roar mig medan jag uppdaterar hemsida, ordnar med några bokbeställningar och räknar böcker. Just nu genom att dansa och sjunga till en favoritlåt, och nyss genom att utbrista: -”Åh, en VÄNPESSARE!”
Igår satt jag med två barn framför teven. Liten med ont och behov av ovanligt mycket gos, och stor i fåtöljen bredvid. Då spelades den här fina och sorgliga sången på Barnkanalen.
Kära syster – Dilemman med Doreen | SVT PlayTryck mellanslag för att pausa. Tryck Ctrl + pil upp för att öka volym. Tryck Ctrl + pil ned för att minska volym. Tryck Esc för att stänga fullskärmsläge. För mer information se ”Hjälp”.
SVT verkar inte vilja att man ska kunna sprida deras pärlor på det här sättet, så jag fick ta en omväg som inte heller ger nån snygg inbäddning av filmen. Men se den. Ögonen tåras och det dyker upp både tacksamhet, oro och förtröstan. Doreen Månsson kan det här med att göra sångtexter som berör både liten och stor. Dilemman med Doreen är grammisnominerad läser jag nu. Liksom vår kamrat i syd varit ett par gånger, Dan Bornemark. Fantastisk musik för stora och små barn även där. Och det gemensamma draget att låta kompet vara ruskigt proffsigt, symfoniorkester till barnlåtar. Det är grejer!
