När femåringar städar trycks böckerna längst in i hyllan.
Idag den 23/4 är det Världsbokdagen, och enligt Unesco är det ”en dag för att fira författare, böcker och läsning”.
Så nu firar jag mitt eget skrivande med att lotta ut ett exemplar av min roman Väntrum. Du som idag eller imorgon tisdag (för att inte utesluta varannandagsbloggläsarna) mejlar mig på ekhemmanet@ekhemmanet.se och berättar om en favoritbok är med i tävlingen. Kommentera gärna det här inlägget också, så blir det extra roligt.
Jag firar också Världsbokdagen med att drömma om att få tillbaka skrivarorken. En fin medicin kan vara att läsa om ett brev jag fick från en läsare för ett tag sen. Ni får också läsa det. Och glädjas med. Om ni vill.
Tack för en underbar bok!
Sträckläste den, kände igen mig, grät, fick igång tankeprocesser, hjälpte till att sortera tankar och gav samtal som faktiskt kändes som om de ledde någonstans. Någon annanstans än konstaterandet att vi inte vet hur vi ska göra, vad alternativen är, vilka vi ska gå vidare med och hur vi ska låta bli att gå sönder på vägen. Tack!
Till slut blir man bara för less. Eller ledsen. Sju veckor av feber och fortfarande inte nån bättring i synhåll. Jag vet att det finns betydligt värre saker att drabbas av, men just nu är det svårt att stå ut med att sitta fast i tröttheten och hemmet. Och eftersom jag tror på att vara ärlig med känslor så säger jag det:
SKIT!
Egentligen svär jag mer än så, men det passar inte i skrift.
Ännu en soffsöndag utan kyrkbesök. Och ännu ett sjukt blogginlägg. Men ni får stå ut. För även om det tar lång tid att skriva inläggen när kroppen och knoppen är seg, så bidrar bloggen till en känsla av att jag i alla fall gör något. Penicillinet ännu inte hunnit utföra de mirakel jag hoppas på. Men igår handlade make och son både blommor och mirakelte åt mig. Gossen sa att han hade läst en skylt bredvid teet att det skulle göra att febern försvinner. 🙂
Himlate och blommor mot feber
Så jag bälgar i mig mycket. Det är gott också. Jag är ju konservativ på tefronten och tycker egentligen att kvitten, Brunkullan, gute och gotländsk munk är de enda tesorter som verkligen är värda att lägga pengar på. Men änglateet smakar bra. Liksom ett påskte som en god vän gav mig. Det gav också det associationer till liv och godhet. Jag griper halmstrån. Eller testrån. Och ber lite mesigt.
Bild av Samuel Larsson från www.kristiansvensson.be
Barnkören på tevegudstjänsten sjunger en sång som heter ”Yes, ett SMS!”. Med Nokiamelodi 🙂 Telefonen är ett bra sällskap under sjukdom, och kan hjälpa till att ge söndagskänsla. Jag laddade hem Svenska Kyrkans app Kyrkguide, men blev besviken. Det jag saknar främst är söndagens texter. De som finns (lite onödigt svårfunna) på Svenska kyrkans hemsida och borde kunna läggas in i en app. Kyrkoåret är viktigt för mig. Det har nog framgått för dem som har följt mina fastepärlor. Idag handlar texterna om den gode herden. En bild för Gud som inte är helt up to date för nutidsmänniskorna, men nog går det att tänka in en nutid i psalm 23, en av de bibeltexter som nog många vill höra i gammalt språk. Lite vederkvickelse skulle sitta riktigt bra. Restore my soul.
* = I Uppsala (is-suffixets förlovade stad) lärde jag mig kalla gudstjänsten för ”gudis”.
Jag vilar med mina 38+ (i flera bemärkelser) efter lyxmiddag. Småplock med bara godsaker. Det blev bland annat det som sonens barnhemspersonal kallade ”chapo”. Smörstekta chapati som barnen fick smaka när de (ofta) kom in i barnhemsföreståndarens hus som ligger intill barnhemmet. Vi använde tortilla och det smakade alldeles rätt. Liksom dotterns vitlöksbröd smakade restaurang.
Medan pappa och storasyster fixade mat skötte lillebror underhållningsdansen. Han ville dansa till samma låt av Zifa hela tiden. Efter ett tag kollade jag vad låten hette: ”White men can’t dance”. 😀
Just nu skulle jag ha varit i Stockholm på konferens med andra som brinner för adoptionsfrågor. Det som skulle ha varit min första ”framemotsedda” förbundskonferens som lokalavdelningsordförande. Där är jag inte.
Igår fick jag världens längsta tops uppstoppad i näsan. Så långt som jag inte trodde var möjligt. Ytterst obehagligt. Och jag var faktiskt bara glad. För kanske, kanske det som gör mig så matt och febrig finns att hitta i bihålorna. Jag hoppas verkligen det. Men kanske mina bloggläsare tyckte att det där var aningen för mycket information 😉
Det är samma goväder och hittills bara en i familjen som har varit ute idag. Dottern vill gärna ha en hund, och jag undrar om hon kanske har fått en. I ulvakläder. Eller nåt.
Ska katter bli så här skitiga? Vår gammelkisse var visserligen ogärna ute, men jag minns inte att vi nånsin behövde tvätta tassar och mage på henne när hon varit ute. Det får vi på den här raringen. Som på en hund.
Det är riktigt ljuvligt ruskväder ute. Snarare go´väder än oväder. Ljusen är tända, mjuk musik ljuder, vi ska ha en skön hemmakväll och jag har fått penicillin! Det finns hopp! Andra sörjer nog (vad vet jag, jag är ju inte tillbaka på fejjan än 🙂 ) att det här vädret kommer precis till helgen, men jag välkomnar det.
Några saker jag inte välkomnar lika varmt är refuseringen från ett förlag som damp ner i brevlådan idag, och brevet från Försäkringskassan med en DVD(!)som beskriver hur det är att vara sjukskriven. Dysterbrev båda två. Men jag ska minsann visa dem. Jag ska få mitt manus utgivet (oj så långsamt och tveksamt de där bokstäverna kom fram) och jag ska snart vara frisk (det gick snabbare). Sådeså!
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Mitt hjärta klappar för Afrikas horn där problemen fortfarande är enorma, så jag har tidigare tänkt lägga till sidobannern om UNICEF:s arbete där. Och idag kom jag äntligen ihåg hur man gjorde. Så posta gärna detta inlägg på din blogg och SMS:a LIV till 72 900 så skänker du 50 kr via UNICEF. Det räcker till 13 påsar nötkräm mot undernäring eller 29 påsar vätskeersättning. Tre påsar nötkräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn.
Filmen Happy Feet 2 var just så där fin som man kan önska av en familjefilm. Med budskap som:
– Det är OK och BRA att vara annorlunda
– Ingen är för liten för att göra skillnad
– Tillsammans är vi starka
– Vi har alla gåvor som kan bli till glädje för andra
… och en storasyster som sällskap. Med det tuffa artilleriet så ska det nog gå att ta lillebror till dansskolan idag med.
För inte kan väl ”Majken” Jacksons mamma ha låtit en feber hindra framgången om pappan hade möten. Men den här mamman (och pappan) ska göra sitt bästa i att hindra sånt som leder barnen bort från självtillit, glädje och hälsa.
Alla som är extremt trötta på att vara sjuka räcker upp en hand. Ju längre tid med feber desto tröttare. Och än har jag inte hittat kombon detektiv/läkare som lägger ner allt annat arbete för att försöka hitta vad som är fel. Eller så är det just som de gissar att det är ett virus. Men jag tycker att det räcker nu. Fast man får inte alltid välja.
Idag har jag valt att ligga ner ända tills barn skulle hämtas och tandläkas. (En liten och totalt bilburen utflykt som ändå krävde stor kraftsamling) Därför passade det bra att jag igår fick en mycket intressant bok på posten. Främling – en bok om Carola. Jag har hunnit halvvägs och tycker mycket om den. Jag hör inte till de allra största fansen men har alltid tyckt bra om Carola och illa om mediadrevet mot henne. Så boken är välkommen och passar bra just nu när jag också följer Carolas adoptionsblogg. Människor kommenterar flitigt där, och somliga verkar tycka att det i princip är vanvård att blogga om sitt barn. Fastän Carola gör det på ett varsamt, varmt och inte det minsta utlämnande sätt. Tur att vi inte blev anmälda för vanvård när vi bloggade under vår åtta månaders adoptionsresa. Vi hade självklart mycket färre läsare men bloggade och skrev artiklar eftersom vi tror att det är bra att människor får vara med och dela resan, och att de som inte har sett familjer med blandade färger förut blir mindre rädda om de får – och vill – följa. Jag tror dessutom att Carolas blogg skyddar hennes barn från skvallerartiklar som annars skulle ha dykt upp i tomrummet.
Boken och en uppmuntringsblomma som lyser än
Nu när jag har kommit till kapitlet som handlar om Sound of Music så blir jag påmind om något jag hade glömt. Vi såg musikalen strax efter premiären, och precis som Koljonen/Ekström skriver så var Carola klippt och skuren för rollen som Maria. Det var en njutning från början till slut för nån som älskar filmen. När jag såg musikalen på senare år (och fått en dotter som också är SoM-fantast) så spelade Pernilla Wahlgren huvudrollen. Jag höll på att gå ut. Det var en skrikig fars jämfört med Carolas insats. Nåväl. Vi satt allra längst fram 1995 och såg en fantastisk uppsättning av Sound of Music på Göta Lejon. Jag var helt hänförd och gjorde som vanligt: skrev och tackade. Det här var på den tiden man skrev brev eller vykort, så det gjorde jag med adressat hela ensemblen, och så några särskilda tack till Carola och några av barnen som var helt enastående. Jag fick ett svar. Carola hade skrivit det själv, med guldpenna. Stort. Roligt att komma ihåg det just nu när det råder både vanlig feber och Carolafeber här hemma. Jag har t o m lyckats få lilleman att ändra texten när han nynnar på Sean Banans hemska låt. Så nu säger gossen själv att ”Jo, Carola är bra!” Huvudsaken är att hon är bra för sina barn, och det tvivlar jag inte på.
