Hela världen finns representerad bland mina bloggläsare. Det är spännande. Jag blir förstås ruskigt nyfiken på vilka i USA, Ryssland, Island och varenda liten prick på Sverigekartan som regelbundet läser här. Så berätta gärna du som aldrig har givit dig tillkänna. Det är alltid härligt med kommentarer och andra hälsningar.
Senaste veckans svenska besökare
Hela världen, Heal the world, fick jag höra efter Mio min Mio-läsning kind mot kind och före ansiktsmassage med femåringshänder på febrigt mammaansikte. Det är till att ha det bra. Sångaren tyckte att det här kunde läggas ut på bloggen 😉 så håll till godo. Här får ni en specialinbjudan till en sångstund med en av mina kärlekar. (Som tydligt vill visa upp dagens förskolepyssel.)
Mitt hjärta flödar över, som Carola sjunger som mycket ung på den gamla, raspiga LP:n. Jag skulle gärna bjuda också på vår skönsjungande dotters sång, men tonåringar säger lite mer sällan att ”det här kan vi lägga ut på bloggen, mamma” 😉
Det var nog många som hajade till när komikern Marika Carlsson kom med sin föreställning ”En negers uppväxt”. Jag gjorde det. Jag vill aldrig i något sammanhang använda n-ordet. Gamla läsare minns kanske att jag har skrivit om det tidigare. Och jag vill slippa höra det ordet. Det är inte alltid jag slipper. Ibland använder andra n-ordet liksom på skoj. Jag skrattar aldrig, utan blir sårad när människor väljer ord som ljuder provokation och kränkning, i nåt slags försök att skapa kontakt. Det sårar oavsett om det gäller n-ordet eller annat.
Från att ha blivit besvärad av Marika Carlssons titel på föreställningen kring hennes liv som adopterad till Sverige, så förstår jag nu tanken med titeln. Och skulle mycket gärna se ”En negers uppväxt”. Här berättar hon om den en bit in i Robins:
Del 3 av 8 – Robins | SVT PlayDenna video finns tillgänglig t.o.m. ons 6 juni. Gäster Anne Lundberg och Marika Carlsson.
Tyvärr så tror jag det är långt borta att Marikas budskap i titeln ska nå fram till dem som verkligen behöver förstå det. Men kanske nån som inte orkar se Robins orkar läsa ett citat:
”Jag har fått frågan ”Hur tänkte du när du satte titeln på föreställningen?”
I hela mitt liv har jag blivit kallad för ”N-ordet” (som är den korrekta terminologin i dag) och jag blir det än i dag. Liksom som så många andra har jag känt mig kränkt och ledsen över det ordet, men nu gör jag upp med det och dem som behandlat mig illa. Som ståuppkomiker tänjer man på gränserna. Jag kan förstå att man kan misstolka det hela och tro att jag uppmuntrar folk att använda N-ordet, men så är inte fallet.
Det jag tycker är synd är att vi debatterar vad man får och inte får säga i stället för att debattera attityderna och hur vi förhåller oss till varandra. Rasismen har förändrats från 70-talet Sverige till i dag, den är slugare, fulare och elakare. Vi säger romer i dag, men blir romerna bättre behandlade än då de kallades för zigenare?”
Marika Carlsson
De här orden (och mina dagar i sjuksoffan) får mig att fundera på hur det ser ut idag. Vad gör vi egentligen för att komma till rätta med rasismen? I samband med förra valet blev det lite fart. Till exempel genom Typiskt svenskt och Filip och Fredriks underbara idé om hur Sverigedemokraterna skulle besegras. Men vad händer just nu? Kanske inte lika mycket, men Marikas framgångar och föreställning ger hopp.
På Marika Carlssons blogg hittar jag ett (lite svårläst) brev hon fått. Hon är inte ensam om att ha upplevt rasism som adopterad. Det är sorgligt att läsa. Inte heller är Marika ensam om att ha upplevt sig fullständigt älskad och sina föräldrars eget barn. Det är gott att läsa.
Om du vill hitta länkar om det förfärliga med n-ordet så kan du läsa mitt gamla blogginlägg. Gilla gärna på knappen nedan om du gillar funderingarna och ogillar rasism i alla former.
Efterrätt som gör gott. Melon, jordgubbar och Madicken.
Och skålarna som jag givit till och senare ärvt efter farmor, jordgubbsodlerskan. Som också odlade vinbär. Sjuhundra buskar hade de på gården i Tornedalen. Om jag minns rätt.
Med tanke på alla blomsterinlägg den senaste tiden, så skulle man kunna tro att jag är blomsterintresserad. Inte särskilt. De enda som får bo kvar är de som överlever flera veckor utan vatten. Så den här, som man och barn köpte till påsk, kommer nog inte bli långlivad. Men än får den vatten eftersom den kommunicerar så tydligt.
Före vattning
Efter två timmar
Jag skulle vilja vara som den blomman just nu. Snabbfixad.
Och så kommer jag att tänka på en av Per Harlings alla fantastiska sånger. Den första versen och refrängen hittar jag i många skolors likabehandlingsplaner på webben. Men resten ville de minsann inte ha med!
Våga vara den du är och
våga visa vad du tror.
Våga vara det du lär
och vårda det som i dig gror
Jag vill som en blomma stark
tränga tyst igenom
asfaltsvägens hårda mark
och slå ut i blom
Våga tro på allting gott
och våga se lite mer.
Vårda allting som du fått
och tacka Gud som allt dig ger.
Jag vill som en blomma stark
tränga tyst igenom
asfaltsvägens hårda mark
och slå ut i blom
Våga tro på Herren Gud
och våga följa i hans spår.
Vårda om hans kärleksbud
och prisa Gud för allt du får.
Mest varenda kväll sjunger vi en av hans andra sånger för lillebror. Samma sång som storasyster också fick höra ofta, ofta vid nattning. Innan natten kommer. Den finns i en så fin version med Irma Schultz Keller och Toni Holgersson. Jag googlade förresten på Per för att se vad han har för sig för tillfället. Via fråga-svar på SVT förstod jag både att han bor i Schweiz och att han har följt 30 dagar i februari lika entusiastiskt som vi 😉
Om vi skulle bo utomlands skulle jag också vilja se på SVT. Ibland drömmer vi om några år i annat land. Maken skulle dra in pengarna (så är iaf min dröm 😉 ) och jag skulle skriva omåttligt populära böcker. I drömmen ingår god hälsa.
Det jag somnade ifrån igår ser jag nu istället. Hymn to the sea heter musiken av James Horner. Jag tycker bättre om den här än titelmelodin där Celine Dion sjunger om hjärtat som ”will go onDanDonD”…
Hymn för havet. Fantastiskt vacker. Liksom filmen. Ingen dokumentär, men den ger en aning om hur det var då för precis 100 år sedan.
Så har jag läst Carolas blogg och blir varm och glad över att få se mer av vem hon är. Jag har förstått att jag skulle tycka om henne fastän pressen så ofta förmedlar en inte så angenäm bild. Men artikeln i Aftonbladet var fint skriven och på bilderna syns inte ansiktet på Zoe. Det gör mig så glad, och förstärker min positiva bild av Carola. Vilken tur att min käre make skaffade Aftonbladet Plus häromveckan för att kunna läsa om mig 🙂 Det lät jag själv bli, men nu kunde jag läsa Carola-artikeln. Det gäller bara att inte scrolla fram kommentarerna. Om jag nu inte redan var krasslig skulle jag kunna få allergiska utbrott av att läsa alla dessa tyckanden. Inte bara hos Carola ser jag det, utan överallt där människor kommenterar fritt. Och inte bara kommentarer av negativ art, utan i all välmening ger människor oefterfrågade råd om vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Vargspråk är vad det är. Jag tycker bättre om giraffer och försöker mota ut den där vargen ur mitt eget språk. Det är inte lätt, men jag vill öva.
Djuret med det största hjärtat. Vi möttes i Nairobi 2009.
Apropå hjärtan. Har det inte gått väldig inflation i bilder där två händer bildar ett hjärta? Jag såg det igår i en annons och ser det på alla möjliga håll. Första gången var det fint. Men från fint till tröttsamt går fort nu för tiden. Liksom det mesta går fortare än för hundra år sedan. Då tog det flera dagar för överlevarna att komma i land från det iskalla havet. Obegripligt.
Dagens middag blev enligt modellen ”Här är ditt kylskåp” (minns ni det programmet, med Janne Boris Möller i tevekockarnas barndom).
Med gemensamma krafter gjordes en Ekhemmanets paella med hummus som dottern gjorde helt själv och helt utan recept. Helt makalös smak. Gissa om jag är stolt. Jag minns när vi gjorde potatissallad en gång när Ellentin var fyra år och jag bad henne smaka av vinägretten. ”Nej, det ska nog vara mer salt och lite syrligare” var hennes omdöme då. Klockrent.
Aptiten är ganska opåverkad av febern. Tyvärr. Eller inte. Skönt med friskhetstecken. Nu ligger jag här och digesterar, och smälter även dagens motion. En promenad runt kvarteret med make och son. Inte så smidigt, men inte heller omöjligt. Takten var inte i närheten av mina raska långpromenader. Jag ser fram emot dem.
Nu ska gosse läsa saga med far och tösen letar rätt på en gammal VHS. Idag är det 100 år sen Titanic sjönk. Det finns därför bara en film att välja på ikväll.
Nu när SVT bara bjuder på tråkiga Minuten på fredagkvällarna är det läge att välja bland familjefilmsfavoriterna. Eftersom vi inte hade Gyllene Knorren hemma fick det bli en annan som alltid går hem hos 5, 13 och 41½-åringar. Sista delen i filmen är både aktuell i tid och en fantastisk liten godisberättelse.
Jag är förvånad att hela filmen ligger på Youtube, och får ligga kvar där. Det hjälper nog inte att skriva att ”alla rättigheter till klippet ägs av Astrid Lindgren och Svensk Film”. Den som har laddat upp filmen verkar för övrigt ha samma intressen som jag när det gäller film.
En blomma till idag. För just som jag skulle deppa ihop över att tempen passerat 38 igen ringde det på dörren. En arbetskamrat kom som sändebud för dem alla. Med detta:
Tacksam, tårögd och tankfull över den ömma omtanken.
Omtanksam.
