Blir man mer känslig när man är sjuk? Det verkar så. Jag vet att tentaklerna blir mer aktiva vid stress, men kanske är det så vid fysisk sjukdom också. Jag reagerar starkt på allt möjligt. Tårar över teveprogram, sorg över andras relationer som inte verkar fungera. Kränkt över människors okänslighet som drabbar andra.
Dagens tidning innehöll en ruta som jag reagerade på. Tänk om det inte hade stått WWF på den här annonsen, utan ett främlingsfientligt parti…. Fastän det inte gör det så väcker den avsmak hos mig. Man adopterar människor, inte djur. Varken apor eller hundar. När huvudvärken släpper tror jag att jag ska skriva till WWF och sucka över deras ordval. Det kommer inte hjälpa, men kanske det får tentaklerna att vila en stund.
När jag och min (blivande) man flyttade ihop började vi samla på ett uppslagsverk. Lexikon 2000. Det var så man gjorde 1991. Om man ville veta något så slog man upp det. Och det som hade hänt efter tryck fanns helt enkelt inte med.
Bra Böckers Lexikon 2000
Nu går informationsflödet som bekant mycket fortare. Både fakta och fiktion sprids sekundsnabbt från den ena till den andra. Både det som är verkligt och det som börjar som missförstånd kan få gigantiska proportioner eftersom uppseendeväckande nyheter, sprids rekordsnabbt genom nyhetssändningar, Facebookdelningar, bloggande och twittrande. Och det sprids lika snabbt oavsett om nyheten ger en hel bild eller bara en bit av en sanning.
Här är en till av mina käpphästar: att alltid försöka minnas att det inte är den fullständiga bilden som presenteras. Nyheten är vinklad utifrån någons perspektiv och utifrån en tes. Och har man en tes så hittar man bevis för den. Program som Kalla fakta och Uppdrag granskning är tydliga exempel på sånt, och jag orkar därför aldrig se de programmen. En blogg som kallas Lotusbarnen presenterar en bekymmersam bild av ett barnhem i Indien som Adoptionscentrum samarbetar med. Redan i augusti skrev jag om det, att det inte är lätt att göra rätt. Jag tvivlar inte alls på att berättelsen bygger på verkliga upplevelser, men upplevelser är aldrig en objektiv bild av verkligheten och enkla lösningar finns mycket sällan i komplicerade frågor.
Återigen detta svåra, att vi ser svartvitt och värderar vad som är rätt eller fel utan att egentligen kunna ha grepp om helheten. Men det betyder inte att vi ska låta bli att försöka. Jag hoppas och tror att de flesta människor, så även ansvariga inom den organisation jag själv representerar, gör det som står i deras makt att rätta till det som är fel. Men ibland finns inga enkla sätt att ställa till rätta. Inte ens om man råkar vara svensk.
Inom bloggvärlden förekommer det både utmaningar och utmärkelser (eller awards som det heter på blogg:iska). Jag är lite dubbel till det. Roligt att bli utvald förstås, men ett bekymmer att välja och välja bort. Och ett bekymmer att utmaningar och utmärkelser kan fungera som spam och skymma mer intressanta inlägg. Ungefär som de där massmejlen som florerar nu och då om gulliga änglar, gratis mobiltelefoner och modiga kvinnor. Ändå så är det roligt med den här typen av frågor som Väv av drömmar bjuder mig på. Jag gillar ”fylleriövningar”, så jag hakar på. Här kommer mina svar på FC:s frågor, och längre ner ett klipp som gör parodi både på såna bloggare jag inte vill ägna min tid åt att läsa och åt ett program och en programledare som jag gärna lägger min tid på.
1. Vilka ord använder du om dig själv i en arbetsansökan?
Jag har inte sökt jobb sen början av millenniet, men däremot skrivarstipendier och manusföljebrev. Det går inte särskilt bra 😉 Men om jag ska välja tre drag att framhäva yrkesmässigt tror jag det skulle vara: engagerad, mån om helhetssyn och skribent.
2. Vilka ord tror du att din närmsta vän skulle välja istället?
Kompetent, social och framåt (inte för att det är unikt för mig, utan sånt som är bra att lyfta i ansökningar).
3. Om du fick ta med dig en enda sak inför en flytt utomlands, vad skulle det vara?
Psalmboken (sånger, texter, böner och minnen)
4. Om du inte skulle ha valt det yrke du nu har, vad skulle du ha valt istället tror du?
Jag har inte det yrke jag tänkte mig när jag började på universitetet, utan mer sysselsättningar som växt fram i takt med egen utveckling. Men nåt slags skrivande skulle jag sannolikt ha sysslat med.
5. Om du ser framåt 10 år i ditt liv – hur skulle du vilja att livet var då?
Fortsatt nära relation till man och barn, god hälsa, slitet pass, skrivarstuga, utgivna böcker som läses av dem som behöver just dem och arbete som ger mening och tillräcklig inkomst.
6. Kan du minnas hur du trodde att ditt liv skulle se ut idag när du funderade för 10 år sedan?
Jag skulle bo i hus, ha fått fler barn och fira 20-årig bröllopsdag. (Yes!)
7. Händer det att du låtsas ha ett roligare liv än du faktiskt känner att du har?
Inte låtsas, men jag låter nog bli att skriva om en del av det som gör mig ledsen eller besviken, vilket kanske gör att det verkar roligare än det är ibland. Men min grundsyn är att inte dölja att livet också är tufft emellanåt.
8. Hur tror du att människor som läser dig uppfattar dig? Ordnördig, omtänksam, språkperfektionist(isk), bessewissrig och engagerad.
9. Är bloggandet en viktig del av ditt liv?
Det har blivit det. Det är spännande att upptäcka att det går att nå och beröra människor på det här sättet.
10. Gråter du när du ser saker du berörs av?
Absolut!
11. Vad kan du inte sova utan?
Kläder, dvs nåt pyamasaktigt, (och så har jag svårt att somna när maken inte är hemma).
————————————————–
Utmaningen lyder så här: ”När du svarat på frågorna ska du själv hitta på 11 nya frågor, som du i din tur skickar vidare ut i cyberrymden till 11 andra personer.”
Mina frågor kommer här nedanför klippet från Kanal 5:s Partaj. Jag gillar som sagt Jessika Gedin skarpt, och tycker det är en rätt snäll parodi som Eva Röse gör.
Jag vill inte välja elva bloggare, så jag bjuder frågorna till vem som helst som vill svara – både bloggare och bloggläsare. Det går t ex bra att svara här nedan som en kommentar.
FRÅGESTAFETTEN GÅR VIDARE:
1. Vad längtar du efter?
2. Vem känner dig bäst?
3. Vilken tevekanal ser du oftast på?
4. Vad fascineras du av?
5. Hur kopplar du bäst av?
6. Vilken Astrid Lindgren-figur identifierar du dig mest med?
7. Vem skulle du vilja bli bjuden på middag hos?
8. Musik som hjälper dig att må bra?
9. Vad innehåller en måltid som du uppskattar?
10. Om du fick tre valfria flygbiljetter ToR, vart skulle de resorna gå?
11. Är du ideellt engagerad i någon förening?
I perioder vill sonen inte höra sagor före aftonbönen och godnattvisorna. Istället vill han sjunga. Just nu är det Den silvriga barnkammarboken som bjuder på repertoaren. Vi har varannandagssystem när det gäller läggning, och pappa och son hade betat av en massa sånger i förrgår så att jag drog vinstlotten igår och fick sjunga Fattig bonddräng.
Den silvriga barnkammarboken
Som bekant så är vi Astrid Lindgrentokiga i det här hushållet, och det är en fördel att familjebildningen drog ut på tiden eftersom det gör så att vi befinner oss i Katthult, på Junibacken och på Bråkmakargatan under många år av livet. Om jag inte blir ofrivilligt barnbarnslös ska jag frossa många år till.
Gudsbilden i Fattig bonddräng får mig nästan jämt att gråta. Enligt Wikipedia avviker sången ”starkt från den teologiska idévärlden i det lutherska enhetssamhället. Gud beskrivs ge drängen lön för möda och slit i drängtjänsten, utan att ta med i beräkningen hur drängens andliga liv har varit. Detta är snarast rakt motsatt Martin Luthers lära om rättfärdiggörelse genom tro” Jag håller inte med. Det jag hör och sjunger in i den sången är att Gud har sett bonddrängen. Verkligen sett hela honom med strävan och slit, och även tro fastän den inte beskrivs. Och att Guds nåd är större än alla föreställningar om vad man får eller inte får göra för att kunna välkomnas till himlen.
För övrigt så verkar Martin Luther inte ha haft något emot mat, dryck och glädjande sällskap. Jag återvänder ofta till en upplysande artikel om honom när människor envisas beskylla Luther för både det ena och det andra. Eller vad sägs om det här citatet: ”När du frestas av depression eller förtvivlan eller någon annan samvetsplåga, då skall du äta, dricka, söka sällskap. Om du kan glädja dig med tankar på flickor, skall du göra det.”
Just nu hittar jag glädje i en liten temperatursänkning och i Fattig bonddräng. Det är svårt att hitta andra inspelningar än dem med Tommy Körberg. Han är förvisso en god sångare, men just den här sången har jag svårt att höra med just honom. Då passar Freddie Wadlings version från På spåret bättre. Och fusklappen, käppen och den krumma ryggen passar rätt bra med just den här sången om nåd och upprättelse.
Visst är det väl så att Sverige är bäst i världen på föräldraskap? Vi vill gärna framhålla det, och en rapport från Unicef för några år sen genererade mängder av stolta tidningsrubriker i stil med: Sverige är bäst i världen på att ta hand om barn. Visst är det fantastiskt att Sverige når upp till alla dessa kriterier, och visst är den svenska föräldraledigheten ett föredöme när det gäller att grunda för bra relationer mellan barn och föräldrar.
Men (för nu kommer förstås ett men) jag får allt oftare känslan av att vi slår oss till ro med att de svenska värderingarna är de enda rätta. Svenskt kött är bra kött. Svenska idéer är bra idéer. Bara för att det är svenskt.
Vi lever upp till Unicefs kriterier, men hur vet vi att svenska barn mår bättre än andra? Det finns rapporter som visar på att svenska barn och ungdomar mår allt sämre. Sverige – bäst i världen för barn?
Den här uppståndelsen kring Carolas adoption och föräldraskap har väckt gamla funderingar till liv, och jag undrar om det i nåt utomnordiskt land skulle ha uppstått en sån debatt. Där hårvård beskrivs som övergrepp.
I Kenya blev det så tydligt att de svenska adoptivföräldrarna är fokuserade på anknytning på ett helt annat sätt än föräldrar från andra länder. Jag tycker det är intressant med anknytningsteori och tror som bekant mycket på närhet, ändå så kan det stå mig upp i halsen ibland. Mycket förenklat: hos vissa (enligt mig lätt anknytningsfanatiska) verkar det anses som dåligt föräldraskap att bära sitt barn på axlarna istället för i bärsele. Svenska föräldrar förfasade sig över att holländska familjer efter någon månad kunde sätta sina adopterade barn i holländska förskolan några timmar om dagen. I vissa fall höll jag med, i andra inte. För jag tror att det är individuellt vad barnet mår bra av. Och att göra på nåt annat sätt än det svenska, eller egna, sättet behöver inte betyda att det är ett dåligt sätt.
Det skulle vara intressant att läsa en studie över hur barn mår, hur trygga och anknutna de är i olika länder. Både födda och fådda barn. Om det är så att barn i länder med minimal föräldraledighet, barnflickor och andra anknytningsideal mår mycket sämre så kanske jag ändrar mig. Då kanske jag kan gå med på att Sverige är, inte bäst, men åtminstone långt framme.
Inbäddat extratäcke
En svensk idé, som finns i motsatta diket från bärselevurmen, är tanken att barn ska sova i egen säng. Jag tror inte på det. Fastän mitt tålamod och sömnbehov ibland fått mig att önska att femminutersmetoden var en strålande idé så tycker jag inte det. Det är bra att ha en egen säng och (när tid är) lära sig somna i den. Med sällskap om det behövs för att det ska kännas bra. Och så länge barnen vill ska de, fastän man ibland kan storkna av obekvämlighet, få komma till föräldrasängen om natten. Lite bekvämare blir det om man rustar med ett extra täcke. Och eftersom det var länge sen storasyster kom till vår säng tror jag det är stor chans att vi inte kommer ha en tonårskille liggande mellan oss om tio år.
Själv ligger jag i soffan igen. Det kostade på att vara på tvåkilometersprommis igår. Huvudvärk och högre temp. Men det var det värt.
Tack för välkomna kommentarer! Roligt med både nya, halvgamla och gamla läsare.
Ensamma vid rampen
Idag har jag tagit mig ut på den längsta promenad som jag varit på sen jag var på (onödig, visade det sig) lungröntgen kring påsk. Men den här promenaden var mycket mer tilltalande än att traska på parkeringar och i sjukhuskorridorer. Jag följde med min lille skejtare till rampen i närområdet. Ljuvligt regnig och frisk promenad. Benen höll och tempen höll sig (åtminstone) rimlig. Tänk om…
Sen fika framför Jamie Oliver som inspirerade både dottern och mig till nya innovationer i köket. Jag bjuder på bilder på mina egna men är än mer stolt över tösens.
Tomat- och purjosallad och spenat med brie och solrosfrön.
Broccoli- och ädelostlasagne
Vi ska strax smaka. Jag ska bara plocka fram oliverna först. Jamie kunde inte komma 😀
Och nu spelas en av dotterns favoritlåtar på hennes Spotifylista: What a wonderful world med Louis Armstrong. Yes.
Det är ganska talande för min garderob att det plagg jag bär mest är en fleecekofta som har minst ett par decennier på nacken. Jag köpte den för 99 kr när fleecen var ung. Och förmodligen jag med. Nu håller koftan på att rämna och jag har inte haft den utanför hemmet på många år, men den är fantastisk. Det ryms mycket i den.
Nära, nära
Igår morse rymdes jag själv och mitt lilla barn. Som inte är så liten när han fyller sex år i sommar. Tiden går fort. Det märkte jag nu när jag fastnade i en stor låda med gamla foton.
Nära, nära. Och sminkade för prinsesskalas.
Ibland när jag gosar och busar med femåringen och ser hur stor hans syster har blivit, grubblar jag över om jag var en nära och busande mamma på samma sätt med henne. Bilderna påminner om att det var så. Samma slags gos och bus ägnade vi oss åt. Hon har också rymts i min kofta (numera lånar hon den gärna själv, och närmar sig min längd) och suttit mycket i min famn. För tusen år sen och alldeles nyss.
Vinterbus.
I källaren intill fotokartongen finns en låda som sticker ut. En som jag packade i ordning när jag röjde i källaren en gång för länge sen. Det behövs igen kan jag meddela. Otur att man är sjuk när man är sjukskriven. Fast också om jag hade varit frisk skulle jag ha hittat på orsaker att inte röja och fixa i hemmet.
Den här lådan fylldes under vår adoptionsväntan. Då när vi var säkra på att barnet skulle vara litet. Max ett år och förmodligen mycket mindre. Famnarna och tankarna var helt inställda på ett litet barn. Den gamla frystejpen avslöjar det.
I väntan på barnbarn?
Vi fick inget spädbarn. Vi fick en lillebror som vi mötte den dag han blev 2 år och 4 månader. Och famnen räckte till, och kärleken och närheten hade inte kunnat vara större om han hade kommit till oss som nyfödd.
I famnen ryms de fortfarande, både femåring och trettonåring.
Både Hedda och Sandra och Ninette skriver så bra om hetsen mot Carola att jag inte behöver göra det. Men jag har mejlat både Aftonbladsjournalister och psykolog (och fått snabba svar, det hedrar dem – men inte resten) och bedrövas över att en adoption kan bli ämne till debatt på det här viset och att en psykolog får uttala sig när det handlar om att ge barnet frisyr på ett sätt som är nödvändigt ur kulturellt perspektiv. Och det finns inga detaljer som berättar att friserandet har skett på ett sätt barnet mådde dåligt av, de slutsatserna drar man själv, så det handlar uppenbarligen rätt och slätt om håret. Jag hör till dem som tycker det är bra att Carola bloggar och ger kvällspressen tillträde på sina villkor, eftersom hon garanterat annars hade haft dem liggande i buskarna.
Nu började jag visst debattera ändå. Men jag ska absolut inte se Debatt på SVT. Då stiger tempen garanterat. Istället ser jag på detta, som ger tårar men lugn. När jag såg den här minneshögtiden efter tsunamin tyckte jag redan då att Carola aldrig hade sjungit den här sången på ett bättre sätt. Med en helt annan röst än den (enligt mig) lite för mjuka, barniga som hon annars brukar sjunga de sånger som berör henne djupast. Och på slutet syns en ordlös men så talande respekt och medkänsla för dem som har drabbats. Jag önskar att hon själv skulle mötas av samma slags respekt.
Den här sången av Linda Pettersson Bratt lyssnar jag ofta på. Den ger mig tröst fastän jag egentligen tror att vi människor drabbas av en massa som vi inte borde behöva uppleva. Jag tror inte heller att det är Gud som står bakom allt som sker, eller kan påverka allt vi är med om. Men jag tror på att det nånstans visar sig vart det som skedde förde mig.
Det jag vill och behöver just nu är att bli frisk. Varje prov som har tagits har varit bra och jag har slutat googla på långvarig feber eftersom det då kommer upp exempel som handlar om två veckor och inte två månader. Och jag har nästan slutat be om det, eftersom det måste vara uppenbart för Gud vad min önskan handlar om. Om jag inte sov bra och visste att jag – förutom feberfrustration – mår bra själsligen så skulle jag tro att det var något psykosomatiskt. Det förvånar mig inte om andra tror det.
Idag kan jag fira att författarsidan på Facebook har fått sin hundrade gillare. Hundragubbesjubileum. Och den hundrade gubben var en varm gumma och inte en trägubbe som i Katthult. Jag lovade redan i slutet av februari att den hundrade gubben skulle få en liten present. Nu har jag gjort i ordning den, och tycker att det passar utmärkt att skicka den just dit den ska.Nu är det väl bara att sikta på 200-gubbesjubileum, eller hur? Jag minns inte att Emil hade nåt sånt.
Vårt Katthult. Uppifrån vårt berg ser det PRECIS lika ut 😉
Sen så kan jag fira att citat ur mina gamla dikter har fått nytt liv på andra sidan norska gränsen. Fantastiskt. Den som är nyfiken på det kan gå in på Ekhemmanet leta sig fram via länken till Siterte Sitater.
Och så får jag alldeles snart fira att min familj kommer hem. Jag är inte piggare än när de åkte, men betydligt gladare. Jag firar med att SMS:a en peng till Unicef (se till höger på bloggen) och le och beröras framför Humorgalan.
