Se på teve och läsa böcker är de aktiviteter som jag har ägnat mig mest åt under den här långa sjukperioden. Förutom att – som nu – blogga via iPhone, förlora i Rumble och beklaga mig på Facebook. Tur för mina kontakter där att jag blev sjuk under fastan, så de slapp läsa suckstatusar under första månaden av min sjukdom…

Så vad har jag då sett på teve och hur har det varit?

Nyhetsmorgon (TV4)
Vissa berörande ämnen, men alltför mycket icke-nyheter för min smak. Strandmode och innekakor t ex.

Efter tio med Malou (TV4)
Intressanta och viktiga inslag, men ojämnt och ibland pinsamt dålig koll på gästernas namn. Och väldigt många repriser.

Fråga doktorn (SVT)
Rart och småtrevligt med förvånande mycket som intresserar mig. Ålderstecken?

Sjukhuset (TV3)
Spännande dokumentär, men inte nåt uppbyggligt program för en diffust sjuk som kan tro att hon drabbats av många av sjukdomarna i serien.

Babel (SVT)
Helt i min smak med en programledare som jag uppskattar mycket (Jessika Gedin) – men ibland generande ledsamt att se alla dessa intervjuer med författare som lyckats med det som jag inte lyckas med: att bli utgiven.

Big C (SVT)
Utmärkt serie, men temat kan ge efterhängsna och ovälkomna tankar.

Extreme Home Make Over
Intressant med före och efter, och att livet görs enklare för människor som behöver det. Men så hysteriskt mycket skrikande att det inte går att se hela.
Och för en sjukling som ligger hemma i ett hus med extrema behov ger det ibland lust att nån ska jämna också detta hus med marken och bygga ett Disneyhus. Medan vi är på semester 😉

How clean is your house? (7)
Läskigt. Särskilt att det skulle gå att hitta enskilda detaljer i vårt hem som skulle kunna uppröra de här frejdiga hemsanerarna.

Du är vad du äter (7)
Trots att Skipper har samma tonfall som programledaren för EHMO så kan jag bli inspirerad att träna som sjutton och därmed äta bättre. Men när det första inte går tröstäter jag istället….

Sjunde himlen (Kanal 5)
Lycka! Jag älskar denna helylle-serie. Att det i svensk teve faktiskt går ett program om en pastorsfamilj med ett helt vanligt liv och vanliga problem, och där kyrkan är en del av livet. Och så är det gjort på ett sånt där amerikanskt sätt att jag gråter i slutet på VARJE program. Underbart!

Med andra ord så skippar jag ofta alla de andra programmen (även om jag sett dem en hel del under den här tiden), men Sjunde himlen får mycket gärna vara mitt sällskap även som frisk. Men då kan jag inte ligga i soffan varje vardag kl 11:15. Jag kanske ska köpa hela serien och se den från början med barnen. Klockrent fredagsmys för en helyllefamilj 😉

Samma månad som vi gifte oss, för tjugo år sedan, föddes den katt som skulle följa med oss i nästan 19 år. Förra vintern fick vi säga adjö till Nelson när hon(!) började bli för sjuk.

Jag saknade henne med oväntat kraftfull sorg. Ett halvår senare fick dottern en kattunge som istället blev familjens fyrfota vän. Vansinnigt söt, men det var länge påtagligt att jag inte kände den här katten som vår Nelson. Hennes ”prat” och gospreferenser kunde jag utan och innan, och nu kom en helt annan personlighet.

Och nu när lillkissen börjar närma sig året känner vi varandra. Hon är sin alldeles egen personlighet, men har samma intresse för att dricka ur muggar och glas, och samma favoritplats i sängen som sin företrädare.

Igår sände TV4 ett nyhetsinslag om barnhemmet i Orissa som jag nämnt tidigare, och jag noterar att jag har precis samma slags frågor och funderingar idag som när jag först läste om Lotusbarnen för nio månader sedan.

Det är viktigt att slå larm när saker inte går rätt till, men att det inte finns några enkla lösningar på larmet är inte samma sak som att man inte tar frågan på allvar. Bengt Magnusson hävdade i påan att ingen har lyssnat, men så är kanske hans uppdrag att göra svartvita nyheter av komplicerade tillstånd.

Också nu, nio månader senare, kan jag omöjligt se vilket slags snabbt ingripande vi skulle kunna göra från svenskt håll utan att riskera att situationen blir sämre för de här barnen. Jag förstår att det upplevs som flathet, och förstår upprördheten. Den påminner om det jag känner inför att ha varit sjuk utan diagnos i över två månader. Kan inte nån bara ordna det här? Men ibland är det så trist att snabbast möjliga quick-fix handlar om månader eller år av både kamp och väntan.