Mellis vet jag vad det är, men Mello…varför har alla plötsligt börja säga så om Festiskvalen?
Idag har jag varit lite väl aktiv. Stormarknad är inte riktigt min grej för tillfället. Men med barnens hjälp gick det, och en massa gott kom med hem.
Nu ska nusegrisen sova, och sen kanske vi tar fram melliset i den blå skålen och ser om vi orkar vänta in änglasångerskan Loreen. Varför uttalas det förresten inte som på ängelska?
Dagen började med en otäck upplevelse. Jag vet nu att mitt hjärta mår bra och att det (trots att det kändes både omöjligt och fruktansvärt) går att få ner en slags duschslang genom matstrupen. Jag ska inte skriva namnet på undersökningen, för då kanske nån stackars googlare hamnar här. Jag är glad att jag inte visste vad som väntade, och chockad att jag klarade av det trots min kräkskräck.
Efter vila vinkade jag adjö till vårrusande (ni vet den där tävlingen som de envisas med att särskriva) dotter, och hämtade hem sonen. Fadern jobbar ikapp ikväll så jag och junior är på tumis – som de säger där Sandra bor.
Utelek med fruktstund och åskådarmamma följdes av matlagning. Ambros skulle laga mat till mig hade han sagt, och det klarade han utmärkt. Med vissa tips. En lagom munsbit blev det. Efter att ha fått någon meter slang genom halsen är man inte så sugen på att äta. Och före får man inte (tack och lov, say no more….). Om det inte hade varit så enormt läskigt hade återkommande undersökningar kunnat vara ett strålande sätt för en sängliggande och alltför matglad person att gå ner i vikt. Men imorrn är nog aptiten åter igen, var så säkra.
Häromdagen upptäckte jag att samma år som Facebook grundades skrev jag den här dikten. Ett intressant sammanträffande tyckte jag själv.
Det är ofta jag funderar över det här bekräftelsemissbruket som Facebook skapar, inte alls hos alla, men definitivt hos mig. Jag vet verkligen inte hur jag ska ha det med Fejjan. Nu har det gått en månad sen jag klev på där igen, och så lång tid har det tagit innan jag börjat tänka i statusrader.
Edit: I kommentarerna beskriver jag mer vad jag menar med ”missbruk”. Jag var visst lite febrigt kortfattad här, och är istället febrigt flummig i svaren på kommentarerna… 🙂
Igår morse rördes jag till tårar över alla FB-kontakter som gläds åt att min feber äntligen blir rejält utredd. Men igår kväll, utmattad efter en lång och påfrestande sjukhusdag började jag tänka på att lägga ner Facebook igen eftersom jag ser det här att tänka i statusrader som ett tecken på bekräftelsemissbruket. Som bloggen också kan väcka. För det är ju helt fantastiskt att få respons och bekräftelse på det skrivna. Det är själva idén med att vara författare. Att veta att jag berört någon.
Just nu är jag en författare som inte orkar skriva. I alla fall inte romantext där man helst ska komma ihåg vad alla heter, känner och har för sig. Virginia Woolf hade också perioder då hon inte kunde skriva. Nu har jag börjat läsa hennes Mrs Dalloway(1925). En text som också är utmanande för ett feberhuvud. Jag får läsa sakta. Och stryka under. Exempelvis den här raden:
”Hon hade den egendomligaste känsla av att själv vara osynlig, osedd, okänd.”
Det är inget nytt detta med människan behov av bekräftelse. Kanske är det så att en del av den jag är blir till i mötet med andra.
Och så rubriken: jag glömde boken på Infektionskliniken, så Mrs Dalloway blev kvar över natten. Själv fick jag sova hemma, och tog imorse på ett Jesusplåster på ett oskadat finger. Som en påminnelse om att det finns så många som ber för mitt tillfrisknande att jag borde uthärda också de läskigaste undersökningarna. I natt hade en bönegrupp i Nairobis fattigaste delar mig i sin bön. De, som aldrig skulle ha råd med sjukvård på det här sättet, ägnade tid åt bön för mig. Det är fantastiskt. Asante sana.
Dagen innan jag blev sjuk stannade jag till med bilen vid en strand där jag inte brukar stanna. Jag tog en stund för mig själv. Naturupplevelse, P2 och ensamhet. De bästa ingredienserna för att samla kraft och att vara rädd om mig.
Isblocken hade strandat så vackert, solen sken och axlarna sjönk. Idag var jag där igen och såg stranden på nytt. Isen har smält och luften är varmare.
För exakt tio år sedan var jag också sjuk. Jag hade drabbats av den stora utmattningen. En tid av förändringar, fertilitetsbehandlingar, stor sorg och stora utmaningar ledde till att jag blev sjuk på ett sätt jag inte visste att man kunde bli sjuk. Sömnlöshet, minnesförluster, oro, nedstämdhet och förlorat hopp. Men min chef visste och skickade hem mig med orden ”Nu tar du hand om dig så tar jag hand om jobbet”. Det var nog det bästa hon kunde säga, och nu har hon fått anledning att säga det igen så att jag till slut stannade hemma med min feber.
Det finns likheter, men ändå är skillnaden total mellan denna fysiska utmattning och den psykiska jag upplevde då. Nu sover jag gott (förutom en del knepiga feberdrömmar) och är i grunden glad och tillfreds. Det svåraste då var att sjukdomen inte syntes. Att jag upplevde mig klen och som nån som hittade på. Jag hade tur i mina möten med vården. Sjuksköterskan på psykakuten (Ja, dit kan man gå utan att vara psykiskt sjuk), läkaren på vårdcentralen och kuratorn jag fick remiss till – alla bekräftade de att min sjukdom var en naturlig reaktion efter en tuff belastning. (Vilket min kloke make redan försökt förmedla). Jag fick vara hemma i fem månader och jag fick komma tillbaka i egen takt. Tack och lov att det var för tio år sen och inte idag som jag drabbades av utmattningsdepression.
Men spåren finns kvar. När jag satt och väntade på doktorn på Infektionskliniken märkte jag att känslan var densamma som för tio år sedan. ”Tänk om de inte tror på mig!” Varifrån kommer den där rädslan. Är den en rest från den sjukdom som var då, eller är det en allmänmänsklig oro?
Men så mötte jag också idag en doktor som tog min feber på största allvar och nu drar igång den utredning jag har väntat på.
Idag fick jag höra att jag såg sjukare ut än nån annan patient med långvarig feber. Och jag blev jätteglad, eftersom det bekräftar att man tror på min sjukdom. Lite sjukt, men så är det. 😉
Den där våren för tio år sen gick mig helt förbi trots att jag tog doldispromenader i skogen. Nu har jag också missat en del av vårens ankomst eftersom jag är inne mest hela tiden. Men när jag går ut ser jag den, och när jag idag parkerade vid samma strand en gång till blev det tydligt att sommaren snart är här.
Dottern och jag blev sugna på godis som vi sällan köper. Rökt ost.
Jag frågade sonen om han ville prova ost som smakar korv. Han tittade skeptiskt på den och frågade sen med femåringslogik: ”- Har osten klätt ut sig till korv?”
Osten ratades, och istället följde en lång sångstund med en av juniors favoritsånger i den just nu så populära sångboken.
”Det var så roligt, jag måste skratta, det kom en trekantig gubbe in…
…och korven korvad med korvaskinn”
Fast här var det ju osten som var korvad i korvaskinn….
I ett hus som funnits med under stora delar av livet finns mycket som väcker minnen. Gamla kära möbler och böcker. Ikväll läste jag en av bardomens favoritböcker för sonen. Tryckt 1972, köpt för 3:95 och en del av hans rötter. För rötter är annat än blodsband. Nu sitter jag i en grön, skön fåtölj som är i ålder med mig själv och påminner om en annan tid. Och lilleman som satt i den tidigare får del av den tiden. Vår gemensamma historia.
Det här är min bästa vy.
Eget hav.
Allas hav.
Stugan vid havet som får axlar att falla och feber att bli mer uthärdlig. Vi har inte varit här på det sätt som vi hade kunnat i vinter, eftersom packa och fylla kyl inför en helg har känts för kraftkrävande för familjens (självpåtagna) projektledare. Men nu bor mor och bonusfar här och välkomnar till hälsohem när man ber om det. Vila, uteaktivitet för barnen och senare dukat bord och lyxig lax med kärt sällskap också av syster och syskonbarn.
Kissen och jag låg på varsin plats i soffan medan övriga var ute och jobbade.
Ute på den skogiga och Dagmarröjda strandtomten vilar gamla kissen i sin grav. Det här var också hennes bästa plats på jorden.
Det är inte ovanligt att mjölken utpekas som orsaken till mängder av sjukdomstillstånd, inte minst inom alternativmedicin. Redan i slutet av 1900-talet 😉 märkte jag det när jag läste specialkostintyg skrivna av homeopater. I den nya tidningen Magasin Måltid läser jag en artikel om att diagnosen laktosintolerans delas ut lättvindigt och ibland ställs av föräldrarna själva. Kanske gör den laktosfria kosten magarna lugnare, men om det är annat som är grundorsaken till magproblemen (IBS ger ju precis samma symptom) så är det en björntjänst att sluta med laktos. Jag läser att restprodukten av osmält laktos hjälper tarmen att bryta ner laktos. Intressant! Så om man inte alls äter laktos blir det aldrig några såna smarta restprodukter. Man kan alltså bli mer känslig mot laktos av att äta laktosfritt!
Alternativ medicin och moderna dieter strider ofta både mot min kristna tro och min tro på vetenskap. Jag ser väldigt mycket religion i de rörelser som utpekar det vi stoppar i munnen som orsak till all sjukdom. Religionen märks också i andra matidéer, och när t ex ”fettdoktorn” uttalar sig om det hon kallar etablissemanget (som jag tveklöst tillhör) så ser jag en kamp om svart och vitt, sanning och lögn, gott och ont som har mängder av religiösa förtecken.
Det är nästan omöjligt för Livsmedelsverket och representanter för vetenskap och offentlig måltid att nå fram med såna här budskap, eftersom man ses som del av det där etablissemanget som bara far med osanning. Magasin Måltid har f ö ägnats ett eget inlägg på fettdoktorns blogg, och det som skrivs där skulle aldrig övertyga henne. Inte heller skulle artikeln om att laktosintolerans sätts som diagnos för lättvindigt övertyga dem som tror på att det är laktosen eller mjölken som är roten till det onda. Särskilt när det är Mjölkfrämjandet som har gjort studien som visar att laktosintolerans är vanligast på små och privata förskolor och i storstäder. Det vore intressant att se om en liknande studie av någon opartisk instans skulle tas emot som fakta.
Förmodligen finns det alternativa fakta som säger att man kan få långvarig feber av att äta både mjölk, mjöl, kött och socker. Så jag får väl skylla mig själv för att jag inte på alla plan tillhör den rätta religionen.
Skummad ekologisk lättmjölk i en uppmuntranslatte jag gjorde till mig själv.
Alldeles nyss hade jag kramkalas med båda barnen. En som gärna blir buren och gosad med, en som är nästan lika lång som jag och kramas på jämnhöjd. Pappan är på resa med kören och barnen fick sova i dubbelsängen hela natten. Dottern blev ombedd att göra det, eftersom det kändes bättre att hon låg bredvid lillebror när jag skjutsade mannen till bussen vid midnatt. En tiominutersresa, men ändå lite oroligt. Jag tror vi som är sunda föräldrar, dvs de allra flesta av oss, har inbyggda termometrar för vad som är OK och tryggt att göra i förhållande till barnen. Ibland behöver de nog kalibreras, men de finns där. Problemet är om jag får för mig att min termometer är nån slags sanning och det enda sättet att vara förälder. Visst finns det en del svartvita regler för vad man bör eller inte bör göra mot och med sina barn, men det allra mesta hör till en gråskala där det inte finns ett enda rätt eller fel.
Jag tänkte på det idag när jag läste Carolas blogg, som jag fortfarande tittar in till ibland. Allt Carola gör med sitt barn granskas av anknytningspolisen som har väldigt tydliga svartvita regelböcker. Jag tycker aldrig om när människor sätter sig till doms över andra, även om jag själv försöker agera om jag ser någon kränka sitt barn. Det händer inte så sällan att människor pratar illa om sina barn. I verkligheten och på nätet. På ett sätt som inte handlar om att tala ut hos en vän, utan mer verkar vara ett desperat sätt att försöka nå förändring. Men det blir inte bra för nån om det görs i offentlighet. Ibland har jag vågat höra av mig till den som jag (med min termometer) upplever hängt ut sitt barn och förklarat hur jag tror att barnet upplever det. Ibland vågar jag, men inte alltid. Och när jag vågar tänker jag igenom mina ord massor av gånger för att de ska ha chans landa som den omsorg de faktiskt är. Men säkert upplevs de ändå som ett slags dömande.
Det är många som sätter sig som domare över just Carola och försöker tala henne till rätta genom kommentarer på bloggen eller artiklar i Aftonbladet. Självklart kan man ha olika övertygelser, men det jag blir så störd av är när man som utomstående, utan ens en glimt av hela bilden, har så bestämda åsikter om hur andra absolut borde göra. Jag skulle aldrig lyssna på såna påhopp. Ens om de innehöll något som jag behövde höra. På dagens blogginlägg av Carola kommer det att bli många upprörda synpunkter om att någon annan har fått lägga Zoe och om att flickan sover i egen säng. Det gjorde vår pojke också från början. När vi försökte hjälpa honom att komma till ro i vår säng blev sömnlösheten ett faktum. Han låg spänd och tittade i taket. Det tog tid att vänja sig vid att sova intill någon annan. Inte konstigt. Men det gick över. Nu är han ett trångt och varmt men mycket kärt plåster på oss i sängen större delen av natten.
De första dagarna vi träffade vår lille var vi tvungna att lämna honom på barnhemmet om kvällen. Det var tungt….. Första kvällen la han sig ner och stoppade fingret i munnen så här, men redan efter ett par dagar grät han och ville följa med oss. Smärtfyllda avsked. Men sedan den 17 november 2008 har vi varit tillsammans. För alltid.
Vi gör inte alltid rätt som föräldrar, varken mot dotter eller son, och om någon i värme och kärlek säger något om det vill jag lyssna. Men jag skulle verkligen inte vilja höra uppfostrande och dömande åsikter om det från höger och vänster. Lika lite önskar jag att Zoes och Amadeus mamma skulle behöva få det.
Tack vare relationer som förgrenat sig så har många av mina skrivna ord hamnat på en norsk hemsida. Eller… hamnat är fel ord. De har valts med omsorg av Kjerstin Aune som själv både författar och tonsätter så att jag berörs på djupet. Det är en verklig ära att citat ur mina aldrig utgivna dikter får ta plats bland Siterte sitater. På Facebooksidan som hör till fick jag häromdagen se ett av mina citat vackert infogade i en bild. Glädje.
Det finns så mycket att glädjas åt, men detta med febern får mig ibland att dippa rejält. Det är som att jag har glömt hur det är att vara frisk och pigg och full av ork. Och när jag tänker tanken att ”jomen nu ska det nog vända, imorgon är det bättre” är det som att jag skäms över att ens hoppas. Jag menar, om man har haft feber i 2,5 månad så är det nästan mer sannolikt att fortsätta vara sjuk än att det plötsligt skulle gå över. Eller nåt…. Märkliga tankar. Men det finns andra som vet (än mer) vad sjukdom är, och fler som formulerat sig kring det. Jag tar hjälp från Siterte sitater av ord som ger tröst till en sjukling.
”Det finnes ingen sykdommer som ikke kan helbredes. Det finnes bare sykdommer som det ennå ikke er funnet noen kur for.”
Bernard Baruch
”Når man er frisk, er man ung, når man er syk, er man gammel, uansett hvilken alder man befinner seg i.”
Kristina Augusta
Blossande kinder får ofta gosa med en som är glad att ha mig hemma.