Idag skriver bloggarvännen Hedda att hon kommer att pausa sitt bloggande. För ett tag sedan stängde Emilie och Anders ner alla sina tidigare blogginlägg, och Carola har på sin blogg signalerat att hon funderar över sitt skrivande och de reaktioner hon får.

Tre exempel som alla handlar om hur andras ord har påverkat och gjort ont. Ju mer offentlig person desto mer elaka angrepp på människan och de val som görs. Men även när det inte handlar om påhopp och elakheter så gör ord ont. De ord som sägs av en slags välmening men som landar så fel för att de har vägts på en våg som handlar om avsändaren. När mer tanken och än uttrycket verkar räknas.

Den devisen skriver jag inte under på; den om att det är tanken som räknas. Min livsfilosofi handlar mer om att det är orden som räknas. Jag har förstått att man kan tycka olika om det. När jag – och det sker rätt ofta – tycker till i samtal eller på mina arenor på webben, om uttryck och ord som sårar, så får jag så gott som alltid en eller flera kommentarer som handlar om att det faktiskt är tanken som räknas och att man ska minnas att det är svårt att uttrycka sig ”rätt” till medmänniskor i svåra situationer. Jag kan hålla med om att vi har olika lätt för att uttrycka oss, men jag kan inte nöja mig med att människor tänker snällt, jag förväntar mig att de åtminstone försöker att använda sina ord varsamt. Och det är alltför ofta som det inte ens verkar göras ett försök, utan den som blir sårad av hur andra uttrycker sig anses vara den som har ansvar för att tolka (om)tanken rätt. Klara Zimmergren berörde förresten det i sitt fenomenala sommarprat.

När det gäller kommunikation är alla inblandade medansvariga. Häromkvällen blev det tydligt när jag blev sårad av formuleringarna i ett mejl jag fick. Då hade jag turen att ha samtalspartners omkring mig. Gemensam upprördhet gick till reflektion och sedan insikt om vad skribenten hade menat, och jag kunde lämna det hela utan att något hängde kvar. Så är det inte alltid. Och särskilt inte när det som sägs eller skrivs berör mig på djupet. Då är det orden, eller valet att avstå dem, som räknas. Inte tanken.

Bilden är använd tidigare i min blogg. Numera säger inte iPhonen så här. Det är sällan det inte finns ett enda förfluget ord att ångra. Inte gräma sig över, men lära av.

Ibland är det enda vi vet att vi är på väg. Inte riktigt vart, inte när vi kommer vara framme, men att vi är på väg.

Det här tillfrisknandet är en sån resa. Ett långsamhetens liv. Jag har, sedan jag mådde som sämst, blivit lite piggare med en smula lägre feber – och tycker mig därför ha anledning att tro att jag åtminstone är på väg. Men febern hänger kvar och hindrar mig från att riktigt börja bygga upp konditionen igen. En kort aktivitet om dagen är vad jag märker att jag orkar och klarar utan att bli sämre nästa dag. En biltur till mataffären, en timme på restaurang eller ett tiominuters poolbad i skugga är såna aktiviteter. Det gäller att välja med omsorg. Idag blev det affären eftersom vi har ett kalasbarn imorgon.

Tänk att vanliga Cecilia skulle orka ett tiotal såna aktiviteter. På samma dag! Jag undrar när hon är tillbaka. Och jag undrar om det ska komma fler perioder av väntan och tålamod i livet. Detta är sannerligen inte den första – även om jag aldrig har varit fysiskt begränsad på det här viset förut. Och än har jag inte blivit bra på tålamod och långsamhet. Jag har förvisso behov av andrum också i vanliga fall, men lovordar effektivitet och sjunger sällan långsamhetens lov.

Det tar tid att fylla glaset igen, och dropparna är så små att de knappt märks en och en.

Det är vissa teman som återkommer i mina dikter, noveller och romaner. Längtan är ett sådant tema. Vänskap är ett annat.

En doft fick mig att minnas
en tid
en famn
en vän

Du gav mig plats att finnas
en frid
en hamn
igen

(Cecilia Ekhem, 2004)

Vi är med vänner. De firade porslinsbröllopsdagen med oss i onsdags, och hälften av skaran var med också på bröllopet för tjugo år sen. Den halva som är upp till tretton var av förklarliga skäl inte med 🙂

Döttrarna tillbringade så gott som dagligen tid med varandra som små, efter att ha fötts med en månads mellanrum, och sedan vi flyttade från Uppsala 2001 har vi sett till att få till en årlig semester med de här vännerna. Vi känner varandra med olikheter och likheter och det går att vara tillsammans även när sjukdom härjar. För drygt tre år sedan hälsade de på oss i Kenya, och lillebröderna fick chans börja lära känna varandra. De njuter av varandras sällskap lika mycket som systrarna, fastän några år skiljer gossarna åt. Jag tror att andra som är föräldrar känner igen det här med att samvaron med vänner får en särskild lyster när barnen också blir vänner. Under tiden vi föräldrar lärde känna varandra sjöng jag den här sången med kyrkans kör. Det behövs sånger om vänskap!

Vad är en vänskap, kan den förklaras
blicken som säger – vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner
Vi bara vet det, vet det
vänner vi skall förbli

Kanske med åren ses vi rätt sällan
möts inte ofta, skiljas igen
Men när vi träffas, du är densamme
Vi vet det båda, båda
vår vänskap varar än

Fröjd det mig ger att Du finns i världen
att vi får mötas och skiljas så
Helt utan fraser, självklart och enkelt
Tänk att en sådan gåva
man kan av livet få

Text: Ulla Hornborg, Musik: Josef Haydn

Ibland vill jag dra armen över huvudet och skämmas över hur andra uttrycker sig när de försöker hjälpa till.

Jag läser en väns blogg och baxnar över svartvita kommentarer som lämnas i någon slags välvilja, men som jag aldrig skulle vilja ha. I mina ögon är man vilse när man ger synpunkter som handlar vad nån annan ”måste” göra. Utifrån några korta bloggrader kan man göra sig en bild av den andres situation. En bild. Färgad av min egen bakgrund och mina egna glasögon. Den objektiva bilden kan aldrig en betraktare ha, och det finns mycket sällan svartvita måsten. Men alldeles för ofta finns det svartvita synpunkter om vad andra borde göra. Rätt och fel. Bra och dåligt. Helt utan gråskalor. Men så är sällan livet. Mycket sällan.