Det är februari. Jag trivs inte riktigt med den månaden i år. Namnet påminner mig om att det var i februari förra året jag senast kände mig kände mig riktigt frisk. Jag inser att det finns människor som lever hela liv med sjukdom, men det perspektivet finns inte riktigt när jag ser på min egen tillvaro. Jag längtar så vansinnigt efter att vara frisk och stark.
Idag har jag haft TV4 Play som underhållning. Två avsnitt av Allt faller. Jag såg de första två avsnitten men fastnade inte för serien. När jag sa det till min fjortonåring svarade hon att det är inte så roligt, men poetiskt. Så sant. För de avsnitt jag såg idag berörde mig verkligen. Herrarna Rheborg/Gardell bjuder på sina karaktärer och sätter in dem i ett fiktivt, verklighetstroget, komiskt men så allvarligt samtidigt. Om sånt som att lämna sina fasader och nå någon annan. Att förlora sin förälder och att hitta sig själv. Att fastna i en roll och försöka slingra sig loss.
Så såg jag det. Klippet som flera kvinnor länkat till på Facebook. Män som näthatar kvinnor. Det är som en ond och barnovänlig saga av Bröderna Grimm. Den rena ondskan gestaltad som om det vore påhittat.
Jag vill kunna hoppas på mänskligheten. Men denna nakna, men sakliga beskrivning lägger sig i samma hopplösa sorgebägare som vardagsrasismen, homofobin och invandrarhatet.
Något som istället ger mig hopp är att se klippet från Gaygalan där Kronprinsessan delar ut priset till Jonas Gardell. Jag törs inte tänka på hur det skulle låta om Jonas och andra kända homosexuella skulle läsa upp sina hatbrev på liknande sätt. Förmodligen ännu råare, men lika vedervärdigt. Att det finns människor som ser som sin livsuppgift att värdera vilka människor som har rätt att leva. Som själva tycks leva för att sprida hat och brutal ondska. Jag förstår det inte. Vill nästan inte tro det. Men det är verklighet. Vilka är de människorna? Jag får för mig att det är en och samma grupp som näthatar kvinnor och homosexuella och sprider rasism som om det vore deras kall. Arma människor. Jag orkar inte hata tillbaka. Jag vill orka be för dem, att Gud och människor ska drabba dem med kärlek som inte går att värja sig emot. Så att de blir Män(niskor) som älskar.
Symbolerna för kärlek och godhet känns extra viktiga vissa stunder.
Ute täcks världen med mer snö. Omsluts som i omsorg. Just så omsluten som jag såg vår trädgård när jag hade lämnat gossen, så omsluten känner jag mig själv. Jag är orolig och grubblar, men oron lättar av alla de bevis på omtanke som snöar över mig.
Tända ljus och musik som fyller hjärtat hjälper till och snöar omsorg på sitt sätt. En av sångerna jag lyssnar mest på idag, liksom hela den här sjukdomstiden, är Anna Stadlings Låt allting va. Anna är en av musikerna på konserten som min sångardotter övar till. Och denna sång en verklig tröst under perioder då maktlöshet och ovisshet är svår att bära. Den här texten ger tröst som inte slätar över och därmed förminskar smärtan, vilket många försök till tröst tyvärr ofta handlar om. Låt allting va talar om att livet inte alltid är som vi önskar, och att somligt är utom vår makt. Det enda vi då kan göra är att leva med i det som sker, utan löften om hur nånting ska bli. Jag hade velat höra den när barnalängtan slet i kroppen eller vid min pappas säng på neurointensiven. Sången fanns inte då, men jag hör den nu. Igen.
Låt allting va Text och musik: Anna Stadling
Kom följ med mig bort
Låt mig få visa dig
Lägg dig i gräset
Titta mot stjärnorna
Låt allting va fast inget är som det ska
Du kan inte göra nåt nu
Det sker det som sker
Du kan inte göra nåt mer just nu
Följ med mig ja följ mig ut
Du, du gråter ibland
Du kämpar för att förstå
Men där i ditt land
Finns rädslan som skiljer er åt
Låt allting va fast inget är som det ska
Du kan inte göra nåt nu
Det sker det som sker
Du kan inte göra nåt mer just nu
Följ med mig, ja följ mig ut
Du gör det du kan men det är så ibland, som nu
att någon går före och nån hamnar efter som du gör nu…
Men låt allting va fast inget är som det ska
Du kan inte göra nåt nu
Det sker det som sker
Du kan inte göra nåt mer just nu
Så följ med mig, ja följ mig ut
följ med mig nu
”Den här kan du få” sa min tös imorse när hon gjorde sig redo inför en lång dag med skola, dans och kör. Kören ska om ett par veckor sjunga i ett fantastiskt sammanhang, och redan de osjungna noterna ger rysningar.
Hon menade nog att jag kunde få slänga det notpapper som var felaktigt och inte behövdes. Men jag tog det och sjöng. Och lyssnar om och om igen på en sång som berör mig starkt.
Py Bäckman har skrivit den texten, som så många andra av de texter som berör mig och som klingar med en rytm som jag känner igen i mina egna texter. De flesta ännu inte tonsatta. Igår på dopet läste jag en text, en annan och längre än den jag bjöd på här, som jag hade velat sjunga om jag hade haft gåvan att kunna tonsätta. Men jag nöjer mig med den jag har. Att kunna skriva med ord som berör. Det är stort att få bekräftelse på det. Ger mer liv åt livet. Det är nu som livet är mitt, jag har fått en stund här på jorden.
Igår blev livet så pulserande nära. I lyckan över min fantastiska familj, tacksamheten att Gud och pillren lät kroppen orka, gåvan att få bära ett barn till dopet och bli del av hennes familj och kristna liv, få möta en vän för första gången och ta emot hennes tårar med en famn som själv har längtat.
Det är nu som livet är mitt.
Gabriellas sång Text: Py Bäckman
Musik: Stefan Nilsson
Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Vi bär dig i kärlek, vi bär dig i tro
att välsignelsen följer dig ut
i livet som väntar, som börjat att gro
Ett liv utan början och slut
Cecilia Ekhem (3/2 2013)
Mitt tionde barn. Rikligen välsignad. Två egna barn och åtta gudbarn. Åtta barn mellan spädbarn och myndig som jag inte möter till vardags, men som har fått en särskild plats i hjärta och bön. När jag under välsignelsen lutade huvudet mot detta lilla nydöpta huvud blev det än mer tydligt. Jag är så rik!
Innan jag hade barn kunde jag sucka längtansfullt både mot mammor med spädbarn och mot mödrar som umgicks med sina ungdomar. Särskilt har jag avundats dem som haft traditionella mysigheter med egna och andras barn. Nu är jag där själv. Vi är tre familjer som umgås gärna och nära, och som bands samman när de tre jämnåriga döttrarna blev en trofast trio. De senaste jularna har de och ytterligare en syster fått en tjejhelg i julklapp. Mammor och döttrar som mår gott av att vara tillsammans. Helger kantade av sjukdom men fyllda av den sorts friskvård som nära gemenskap kan ge. I år hade både Stockholm och stuga varit för slitsamt för mig, men vi hittade en ny aktivitet som var möjlig. Letade möjligheter och hittade det i form av hotellövernattning på hemmaplan. Hotellrumsprat och restaurangmiddag. Hisstransporter och sängläge. Barnen bowlade och alla utom jag besökte SPA, och vi njöt av ett dygn på hög höjd.
Trots den stillsamma aktiviteten tar bortavaro på mina krafter och feberhuvudvärken är idag inte att leka med. Men med migränpiller och god vilja fortsätter den här helgen med mer gott umgänge. Ögonblick som aldrig kommer åter och som en feber inte kan stoppa. Resan har börjat. Jag är snart mor igen. Gudmor.
Det är ovanligt rent i flera av våra rum. Igår kom en kär vän och fikade med mig. Sen tog hon tag i dammsugaren på ett sätt som varken orkats eller prioriterats på länge. Och fick våra köksstolar att hissna. De hade nog glömt att de kunde hänga upp och ner på bordet så att det blir städat ordentligt. Jag har tack och lov inga problem med att andra städar i mitt hem, Rutavdraget testades några gånger här för några år sedan. Fantastiskt när kompetenta människor gör sysslorna istället för amatörer. Det svåra är att ta emot så stora gåvor från vänner utan att skämmas. Men jag övar mig. Och har vänner som ser till att det blir övningstillfällen. Skottningshjälp häromdagen, en dator som fixats till och skänkts till mig, en stor form lasagne igår och omtanken att ta över vårt städansvar i kyrkan.
Vi såg en film igår. En ny start. Lovefilmabbonemang till extrapris var en bra idé just nu. Och den här filmen både allvarlig och rolig. Den nyblivne änklingen och tvåbarnspappan fick ugnsform efter ugnsform med mat från bygdens kvinnor. Och det var lasagne i alla! 😉 Vår fådda lasagne skilde sig från dem, den här var synnerligen uppskattad och tillagad av en man.
Det är fantastiskt med vänskap, och jag gläds åt att vara så rik. En liten dikt blev det utifrån den känslan idag, och utifrån en bild jag tog när jag låg i snödrivan intill skridskobanan i lördags kväll. Barnen på isen och jag på en bädd av kristaller. Tillsammans starka och rika. Som jag med andra. Tillsammans är jag stark och rik.
