Tänk dig att du medvetet ska gå in i en tid av reflektion. En tid när smärta och lidande blir tydligt och du vill försaka något för att vinna något annat. Något som vardagen inte så lätt kan bjuda på, men som du vet att du vill hitta. Ett djup, nya insikter, en tro som bär.
Så ser jag på den tid som nu ligger framför oss. Fastan. Tiden fram till påsken. Den kristna kyrkans viktigaste högtid, när vi får påminnas om att livet har segrat över döden. Bortom smärta och sorg bor ljuset, och vi får ta del av det.
Imorgon är det fettisdag, festen med socker och grädde. På onsdag inleds fastan i vårt kyrkoår. Men redan denna dag har en plats i fastan. Blå måndagen. Jag ser på mitt armband, Frälsarkransen, vars pärlor med olika betydelser hjälper mig att landa i livets olika skiftningar. Den blå pärlan står för bekymmerslöshet. Ögonblick av full frid där smärta och kamp inte når oss. Blicken som möter en annan blick i närhet. Den varma koppen som värmer händerna och musiken som fyller sinnet. Den spinnande katten i famnen. Träden som dignar av snö. Ljuset som brinner på bordet.
Inga bekymmer. Just i denna stund finns inga bekymmer. Hakuna matata.
Vi har en katt som nog gläds åt att det numera alltid finns någon hemma. Hon kan gå in och ut som hon vill (eller som jag vill om hon har för mycket bus i kroppen för att vara inne) och får gosa hur mycket hon vill.
Igår kväll när tempen ville ner och jag ville ut och känna på vintern följde kissen med. Jag satte mig på sparken och lyssnade på Radiopsykologen och snart hade jag en katt i knät. Hon verkade tycka att det var fullt normalt att en påpälsad människa sitter rätt upp och ner utomhus i vinterkvällen.
Sen la hon sig intill kaminen som proppats full med ved och spred sån värme att man nästan brände sig på pälsen. Inte fullt normalt i mina ögon, så katten är nog mer öppensinnad än jag – jag som är så liberal. 😉
Det skulle sannerligen vara bra att mista aptiten när man är sjuk och mister förmågan till fysisk aktivitet. Nu är jag sån. Jag mister inte aptiten. Och det är ändå en glädje eftersom det kan ge guldkant också åt en sjuk tillvaro. Helgmiddagarna med familjen skimrar av guld, och med kökssoffa och mycket vila har jag hittat ett sätt att kunna pyssla på med matlagningshobbyn trots att febern vägrar lämnar kroppen. Nu sitter jag på barstolen vid ”halvön” och har just blandat vitlöksvinägrette med nykokta kenyanska haricots verts.
Igår hojtade en kryddburk åt mig från skåpet. En kenyansk kryddblandning med indiska toner. Ja, det sjuder av Kenyalängtan när måltiderna kryddas med minnen och ingredienser därifrån. Den här kryddan påminner om ett pilaffris med swahilitouch på en dopmiddag utanför Nairobi. Nu fick den blandas med olja och vitlök och smaksätta kycklingfilé. Och så en grönsaksröra med andra indiska kryddor. Var så goda att smaka!
Det är Fastlagssöndagen. Kommande vecka inleds fastetiden i den lutherska kyrka jag tillhör. Fastan har en viktig plats i makens och mitt kyrkoår. Vi har genom åren pratat mycket om vad fastan ska få innebära. Och jag vill leva med i fastan. Inte så att jag avstår från att äta (även om det vore en bra idé, men inget som skulle hjälpa mig andligen) utan för att jag inför varje fasta väljer att avstå från något som tar tid och uppmärksamhet och försöka ta till mig annat som förhoppningsvis bygger upp och fördjupar. Facebook släcks ner och vinet får vila och jag försöker läsa mer bibliska texter och annat som jag tror är bra för mig. Just detta år läser jag redan Bibeln ovanligt regelbundet eftersom jag talar in vår kyrkas ”Dagens bibelord” på en telefonsvarare, inrättad i en tid då webben inte fanns och förmodligen främst avlyssnad av dem som inte huserar på Internet. Men oavsett hur få som lyssnar så är det uppbyggligt för mig som läser.
Den här söndagens tema i kyrkorna är ”Kärlekens väg”. I torsdags, efter det uppmärksammade teveprogrammet om näthat lydde dagens bibelord: ”Hat vållar fejd, kärlek skyler alla fel.” Denna veckas alla fina initiativ, artiklar, blogginlägg och samtal har kunnat ge bilden av att kärlekens väg är ett nytt påfund. En ny upptäckt om hur vi ska bemöta hatet. Ändå är det en gammal väg.
Löna inte ont med ont eller skymf med skymf. Tvärtom skall ni välsigna, eftersom ni är kallade att ärva välsignelse. Ty den som älskar livet och vill se goda dagar skall avhålla sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek.
(1 Petrusbrevet 3:9,10)
Orden från Ordspråksboken om hat som vållar fejd är närmare tre tusen år gamla, och liknande ord finns förmodligen i de flesta religioner. Gammal, självklar kunskap och ändå så oerhört svår att leva efter. Det är som att kärlekens väg växer igen av snabbväxande sly som behöver rensas bort igen och igen. Kanske genom en daglig överlåtelse till Kärlekens väg. För det är inte bara nättroll som missar Kärlekens väg. Vi gör det alla. När vi tänker illa om andra, när vi skapar gemenskap genom skitsnack, när vi ser ner på oss själva, när vi inte tar ansvar för relationer, när vi hatar, när vi dömer och värderar människor, när vi låter bli att berätta att vi älskar. Vi gör det alla. Vi behöver alla hitta den igenväxta Kärlekens väg. Min väg leder till och med Jesus, och jag vill göra vägen mer synlig under fastan. Jag tror jag börjar med Överlåtelsebönen.
Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet, du som tar till dig det skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen.
Sexåringen, katten och jag lekte bokhylleleken idag och hittade en del av storasysters avlagda böcker. Så började vi läsa Sune i Grekland till bådas glädje. Tre kapitel hann vi innan mitt sällskap kom på att han behövde göra något annat. Jag läste vidare själv, barnsligt förtjust, men hann inte så långt innan det tog stopp. Inför resan Grekland vill Sunes mamma bli brun. För att beskriva det säger Olsson/Jacobsson att hon vill bli brun som en bajskorv.
Språkbruket är förstås populärt bland målgruppen, annars skulle varken Sean Banan eller Markoolio ha fått en så stor publik, och för min del får man gärna skriva om bajs. Men inte i när det handlar om hudfärg. Jag vill inte läsa för mitt barn att man jämför hans hud med avföring. Visst förstår jag att författarparet bara har velat vara roliga och inte har tänkt på att det skulle kunna uppfattas nedvärderande och stötande. Men det är det jag blir så ledsen över. Att man inte har tänkt. Att det vita perspektivet skymmer sikten så totalt. Inte bara hos författare. Jag tror många skulle ha skrattat åt det där och inte tänkt på vad bilden säger i förlängningen. Om Sunes mamma, enligt Sune, vill bli brun som en bajskorv betyder det att det är de associationerna barnbokshjälten har när han ser svarta personer. Om han ser någon. Jag vet inte om det förekommer annat än lintottar eller greker i boken. Vi får se när vi läser vidare. Om vi gör det kommer jag, precis som med Pippi, läsa något annat än det står.
En stilla promenad på ICA kan väcka en våldsam längtan.
En passionerad längtan till vår familjs andra land. Det som gav oss vår son och som blev vårt hem under de åtta månader som adoptionsprocessen pågick. En fantastisk, omtumlande, svår, skön, utmanande och oslagbar tid. När vi kom hem ville vi föräldrar knappt tänka på Kenya. Den sista tiden i domstol hade sugit musten ur Kenyakärleken. Men den kom tillbaka, fylldes på allt eftersom, och redan 1,5 år efter hemkomsten var vi tillbaka igen. Denna gång på semester och i packningen fanns sonens svenska pass med vårt gemensamma efternamn. Från den resan var det istället jag som åkte hem på ett rosa, provisoriskt pass. Men det är en annan historia. Vi reste också hem med en stor lycka över att ha upplevt Nairobi som hemma. Så pass att vi började tala om att bo och arbeta där längre fram i livet.
De två åren efter den resan har varit bökiga med skador och sjukdom som har krånglat till livet och gjort tanken på såna resor orealistisk. Men ändå drömmer vi och längtar till nästa besök i Kenya och hoppas att jag blir frisk så vi kan börja planera. Ett vykort och några kenyanska passionsfrukter fick längtan att blomma upp igår.
Hurra!
Vi har nått tvåhundra gillare på författarsidan Ekhemmanet på Facebook! Det ska firas! Som av en händelse ser sonen och jag på Emil i Lönneberga just när tvåhundragubbesjubileumet inträffar och detta inlägg publiceras. 🙂
Två kvarblivna böcker av första utgåvan av romanen Väntrum kommer att lottas ut bland Ekhemmanetföljarna. De skickas till valfri adress inom Sverige. (Anledningen till att jag tråkigt nog begränsar det till Sverige är att fraktkostnaden blir så hög utomlands.)
Vill du vara med i utlottningen?
Berätta det senast måndag 11/2 genom att lämna en hälsning här i kommentarsfältet, eller via meddelandefunktionen på Facebooksidaneller via kontaktformuläret på bloggen.
Väntrum
En roman av Cecilia Ekhem
När det efterlängtade barnet inte kommer och alla strävanden verkar förgäves, drar sig Bea allt längre bort från sina sociala sammanhang. Inte ens den älskade som skulle bli barnets far får plats i hennes ensamma väntrum. Så möter hon, mitt i sin smärta, någon som ser och berör. Väntrum är en poetisk roman om utanförskap och sorg i barnlöshetens spår, men också en berättelse om att hitta sin mening när livet inte blir som man drömt.
Väntrum säljs sedan 2012 i ny utgåva via alla internetbokhandlar och kan även beställas genom din egen bokhandel.
Recensioner och omdömen om Väntrum
Recension i magasinet Mama (2012) ”Boken sätter ord på sorgen och känslan av utanförskap i kampen med barnlösheten. Är man i det själv är igenkänningsfaktorn hög, är man det inte, så får man en inblick i hur det är att sitta i ”väntrummet” och pendla mellan hopp och förtvivlan. En av de bästa romaner jag har läst om kampen att få barn.”
Omdöme på bloggen Bibliobuster (2011) ”…en av de bästa romanerna som behandlar detta ämne”
Recension i Sundsvalls tidning (2008) ”Det är bara att gratulera till en lyckad inledning. Hon har ett ärende, intrigen är läsbefrämjande och persongalleriet har hon vårdat sig om, både bland släktingar och i kretsen av väninnor och grannar.”
Recension hos BTJ -Bibliotekstjänst (2009) ”Boken är utgiven på eget förlag, men den hade lika väl kunnat komma från ett av de konventionella förlagen. Språket är bra, lättläst och flyter på.”
Läsarbrev om Väntrum
“Boken gav mig stöd, hjälpte mig att sortera mina tankar, se ljusare på framtiden och den stärkte en tanke som börjat gro”
”Jag har inte orkat läsa en hel bok på länge, men den här fick mig att vilja läsa vidare. Du fångar läsaren”
”Sträckläste den, kände igen mig, grät, fick igång tankeprocesser, hjälpte till att sortera tankar och till samtal. Tack!”
”Jag tror att det är många barnlösa som har hört av sig till dig genom åren och tackat, men av hela mitt hjärta, TACK!”
När vi bodde i Uppsala hade vi en hylla som avdelare mellan matplats och vardagsrumsdelen av det stora allrummet. En del hyllor fick vara tomma för ljusinsläppet och var alldeles utmärkta att leka Lattjolajbanlåda med. Också utan barn i hushållet.
Nu finns det barn i hemmet (HALLELUJA!) och den här hyllan tömdes nyligen när den bytte rum. Så nu kan vi leka igen. Här är bilder från sonens och mina utmaningar till varandra för ett tag sen.
Redan i början av förra året slog jag fast att det är en sjukdomsvinst att läsa fler böcker och se mer film än vanligt. Det står jag fast vid, även om kostnaden i det här lotteriet är högre än vinsten. Före jul gick jag (därför) på en reklamkampanj och skaffade ett prisvärt abonnemang hos en hyrfilmfirma.
Nu kommer beställda filmer direkt hem i brevlådan, och när filmen är sedd lägger jag tillbaka den i kuvertet och postar den i gula lådan tre hus bort på vår gata. Sen kommer inom ett par dagar nästa film på listan. Vi har sett svenska 90-talsklassiker som Rapport till himlen, amerikanska feelgoods och nu senast Cockpit. En underhållande och lite tänkvärd film, men långt ifrån det senaste årets riktiga kvalitetsrullar. Det där filmerna jag har sett flera gånger. Oftast ensam med neddragna rullgardiner och en filt över mig.
Dear Alice/För kärleken av Othman Karim. En berättelse som blivit allt mer aktuell under året 2012 då en rasistisk grundsyn blev alltmer synlig.
The hours/Timmarna med filmmusik av Philip Glass som var ett med mig redan innan jag såg filmen. Det gav en sällsynt, uppslukande effekt. Musiken lyssnar jag på så gott som dagligen och filmen fick mig att börja läsa, men inte avsluta, Virginia Woolfs Mrs Dalloway.
En som talar om kvalitetsfilmer skulle nog kunna beskyllas att vilja tillhöra en kulturelit. Det är verkligen ett skällsord, i mina öron uttalat av dem som ser ner på dem som de tror vill sätta sig över dem själva. En slags inbillad karusell av förminskning som upprätthålls av dem som tror sig ha lägre status men sätter sig över. För trots att kultur må vara betydligt svårare att mäta än t ex idrott och utbildning, där elitbegreppet används som beskrivning istället för skällsord, så finns det människor med särskild kompetens på det kulturella området. En elit som genom erfarenhet och skärpa kan betrakta och analysera kultur på ett helt annat sätt än vi vanliga kulturkonsumenter.
Varför är den förmågan så bespottad? Jag har aldrig hört någon se ner på en sportkommentator på det sättet, fastän jobben är snarlika. Kanske var en sån fråga bakgrunden till SVT:s nya serie Fråga kultureliten. Ett program helt i min smak, inte minst eftersom en av mina största favoriter inom kultureliten finns med i panelen. Jag behöver väl knappast säga hennes namn, även om jag förstås hoppas att hon ska egogoogla och vilja bli min bästis. 😀 Jessika Gedin.
I första programmet talar man just om begreppet kulturelit, och det är en fröjd att få höra dessa skarpa personer spekulera. Tills du ser det kan du få drabbas av ord av en bländande författare och musik av en skimrande kompositör. Kulturelit som bjuder oss att ledas av och växa med dem.
Tanken på det utbredda anonyma hatet lämnar mig inte i fred. Det blev till en haiku.
Soffan, iPadens fotoapp och tid att tänka ger allt fler såna här dikter i bildformat. Sedda av få, men ett sätt att forma de tankar som inte just nu är möjliga att formulera i långa tankekrävande texter. Jag tänker på alla de som skriver långa och viktiga texter om frågor som rör samtiden och människovärdet. De som borde få jubelkörer men får mordhot och våldtäktslöften. Tänk om alla vi som har jubel i bröstet skulle uttrycka det istället för att vara tysta. Om vi efter varenda god artikel eller bok skulle ägna ett par minuter av våra liv åt att leta rätt på journalisten eller författaren. Och höra av oss med ett tack. Jag tror vi behöver öva oss i det, att våga uttrycka utan att tro att vi måste uttrycka oss unikt som nobelpristagare. Vi behöver öva oss i att ge respons till dem som är kända så väl som okända. För när beröringen blir uttalad orkar den prövade fortsätta kampen. Så låt oss heja på.
Jag vill öva här och nu, med en mall:
Jag blev …………………….. när jag läste din text om ………………, eftersom den fick mig att ……………. Därför vill jag säga tack: TACK!
Det fungerar också i mindre skala:
Jag blev på gott humör när jag märkte att du hjälpte din lillebror, eftersom det gav mig en paus och ny ork. Därför vill jag säga tack: TACK!
Varje gång vi tar oss tiden till sån feedback är vi ljus. Och ljus behövs.
