Tillvarons ljus och världens timme

20130323-085151.jpg

I köket lyser en fantastisk bukett som vännen S helt oväntat kom med igår. Hon som själv kämpar, och som jag delat så många oredigerade tankar med under en lång och delad sjukskrivningstid. Det är så stort att få en sån oväntad gåva. Jag fick några rader i huvudet som jag tvekade att dela på författarsidan. Det handlade om att glädjen över en vacker gåva kan väcka önskan att ge tillbaka exakt samma glädje, och var mest en hälsning till S – men oouupp! I ett nafs blev detta det mest lästa inlägget någonsin på Ekhemmanet. Oväntat. Och nyfiken som vanligt över vilka som delat. Förmodligen någon med extra många Facebookvänner. Så länge mitt konto är inaktivt har jag inga, men väldigt många på andra håll. Blombuketten påminner om det, liksom elefanten och mammas hembakta bröd jag nyss åt till frukost. Och så alla fantastiska hälsningar jag får här. Tack alla ni fantastiska! Ni lyser upp min tillvaro.

20130323-091346.jpg

Ikväll ska fler ljus än vanligt brinna. Mellan 20:30 och 21:30 deltar vi, som varje år den här tiden, i Earth hour. Första gången var nog när vi hade hört om det på barnprogrammen, när vår dotter var hälften så gammal som nu. Jag tycker om att denna timme av släckta ljus, stängda datorer och teveapparater inträffar just i fastan. Det hjälper mig till eftertanke om både världen och mig själv och ger känslan av att vi, här i vårt lilla hus i vår lilla del av världen, är delar av något stort.

Vitamininjektion

Idag har vårt kök fyllts av liv och glädje i form av en längtansflicka och hennes mor. EVL som jag lärde känna när hennes barnalängtan var som tuffast. Äntligen fick jag möta frukten av den längtan. Åh, vilken frukt! En vitamininjektion! God som ananaspajen de hade med sig. De hade också med sig en hoppets elefant till mig.

20130322-160700.jpg

En jadegrön skönhet som passade så bra med den större elefant som jag häromdagen vecklade ut ur en kenyansk tidning från 2009. Det är som att den lilla gör sig redo, väntar på att bli stark som den stora för att kunna trumpeta. En fantastisk gåva. Särskilt som den har personlig betydelse för givaren. Som har givit mig så mycket mer, t ex det starka och vackra omslaget på min roman.

Vitamininjektionen var tydlig i en sexårig kropp här hemma. Det vanliga sprudlande jaget blommade med en liten kompis att underhålla. Teaterföreställningar och Michael Jacksonhattar, och en inbjudan till åttamånaderskompisen att sova över, eller komma tillbaka imorgon. 🙂

20130322-161523.jpg

Nu vilar jag igen, inför ännu en stillsam fredagkväll. Nu med en extra elefant i familjen. Och kanske lite Michael J-låtar till middagen som vanligt.

Födelsedag

Idag är det Sveriges vanligaste födelsedag. Den 22 mars. Min pappas födelsedag. Idag skulle han ha fyllt 69 år.

20130322-112257.jpg

På bilden var pappa 45 år, bara några år äldre än jag är nu. Det är så här jag minns honom. Och jag minns hur jag långt tidigare låg på hans arm när han sjöng Nocturne för mig om kvällen.

Oj en så stor inbäddning det blev av Spotify. Går det inte väldigt långsamt med utvecklingen av apparna…? Jag klistrar in märkliga inbäddningskoder med mer eller mindre framgång eftersom varken WordPress, Youtube eller Spotify bjuder på inbäddningshjälp i iPhone eller iPad. För att inte tala om SVT.

Trött Törnrosa

Det finns anledning för mig att öva på mitt omdöme. Eller kanske bjuda in Jante lite oftare. Och inte tänka högmodigheter som att ”min blogg är ju absolut den mest välskrivna och intressanta av alla dem som tävlat i Vings tävling, det borde inte vara så svårt att vinna”. Men det var det. Nån annan vann, och jag blir osmakligt tjurig. Så gärna hade jag velat bjuda mina barn på resan som min sjukdom tog ifrån dem, även om jag själv skulle ha suttit som en trött Törnrosa på en bänk mest hela tiden.

20130321-113643.jpg

Igår satt jag som en trött Törnrosa med min prinsessa. Hon följde mig på en mycket kort utflykt på stan mellan parkeringen och bokhandeln där författarvännen signerade sin bok. Snigeltakt och skakiga ben, men alldeles intill ligger en restaurang där vi (jag) kunde vila benen och få en mysig och god middag, mor och dotter. I ett läge när en sån utflykt tar på krafterna borde jag vara glad över att jag slapp vinna en weekendresa till Paris om en månad. Men det är jag inte. Jag tjurar. Med dåligt omdöme. Ungefär som juryn.

Perspektiven

20130320-083028.jpg

Ibland tycks det som att perspektiven helt försvinner. Som att nästan börja gråta av att en tekanna ramlar av sig själv för att tevärmaren inte passar den kannans nya format (och Höganäs enligt mejlkontakt inte verkar ha några planer på att tillverka en som passar). Som att bli avundsjuk på alla friska som åker förbi vårt köksfönster på väg till jobbet, eller morgonpromenerar i rask takt, medan jag är sjuk på trettonde månaden. Som att inte kunna låta bli alla säga till alla som hoppfullt frågar, att all medicin jag trycker i mig hittills bara gör mig så trött, så trött. Som att tycka synd om mig för att inte en enda människa köpt min roman på en dryg månad och att Skatteverket trots minimal försäljning förväntar sig att jag mitt i den här tröttheten ska orka ägna mig åt världens mest meningslösa och obegripliga syssla: att deklarera. Som att inte ha varit hos en frisör sen innan jag blev sjuk.

Och samtidigt, mitt i världslig irritation, kan jag se hur otroligt lyckligt lottad jag är. Allt det jag har. Jag har släktingar och vänner. Jag bor trygg i mitt land. Och det största, jag har min kärlek och mina barn. Tänk så många som längtar dem som aldrig kommit, sörjer dem som förlorats eller saknar dem som de inte kan vara nära.

Igår fick jag se bevis på varsam kärlek när storasyster månade om lillebror som var så tagen av förlusten och den sorgliga dagen i skolan. En dämpad ledsenhet som vi fick bära tillsammans. Idag får det bli det en kort dag i skolan. Jag går och hämtar honom om någon timme, trött men så oändligt lycklig över att ha det så många saknar. Så många tankar går till dem som just har förlorat ett barn, men också till dem som förlorat livet tillsammans med sina barn. Som vår kamrat i kyrkan. Journalisten som har uttryckt sig regimkritiskt och nu lever i skräck för utvisning till det land där våldtäkt var ett sätt att försöka få henne tyst. Det går inte att sätta sig in i hur det är att leva i det hotet, och att ha sorgen och skräcken som ständig följeslagare, på ett sätt som gör det omöjligt att ta hand om sina barn. Och så det hjärtskärande som hon säger i slutet av teveinslaget. Det är inte deras fel att de är mina barn…

Det svåraste

Varje dag föds nya liv. Varje dag slutar hjärtan att slå. Varje dag.

Igår kväll, innan den här dagen föddes tittade jag länge på mina sovande barn. Fjortonåringen i sin säng, efter ett par timmar i soffan med mig. Tätt intill varandra. Lillebror, i min säng som vanligt när pappan är bortrest och hans plats är ledig. När jag stod och såg på storasyster tänkte jag på den dag, när det var hon som var i sjuårsåldern, när vi var tvungna att berätta för henne att ett hjärta hade slutat att slå. Att hennes klasskamrat hade dött. Igår gruvade jag mig för att vakna till en ny dag och ge hennes lillebror ett liknande besked. Att hans kompis på skolan dog igår. Det är för obegripligt. För svårt. Det svåraste. När barn dör.

20130319-113929.jpg

Vi känner inte familjen, men känner så med dem att det gör ont. När sorg drabbar är det skönt att få ge medkänsla som är handfast och konkret. Just nu får det konkreta vara att tända ljus för det lilla hjärtat som slocknat och och att be för familjen. Och så det konkreta att lotsa de egna barnen genom livets skuggsidor. Det smärtar att båda våra barn som så pass små ska ha behövt uppleva att förlora en kamrat. Vi vill skydda våra barn än mer än oss själva från allt som gör ont, men det är dömt att misslyckas. Istället får vi försöka hålla dem vid handen och leda dem igenom.

20130319-115946.jpg

Vi tog på oss våra armband idag, både jag och lilleman. Frälsarkransen. Hans lilla krans av livets pärlor fick bli en länk till samtal om mörker och hopp. Nattens pärla, den svarta, glittrar extra starkt idag. En dag när skolans beundransvärda personal får bära både barnens och sin egen sorg. Så som de gjort tidigare. Men nu ska de också bära att detta är den nästan hundraåriga skolans sista termin. På skolgården står ett litet träd som planterades till minne av vår flickas klasskompis. Nästa läsår kommer inga skolbarn leka i dess närhet. Och ännu ett barn kommer aldrig leka här mer…

20130319-121308.jpg

Vägen tillbaka

Idag släpps en bok som jag tror kommer att läsas av många med stor behållning. Jag har redan fått förmånen att läsa stora delar av den, eftersom författaren Sara Olsson är en av mina författarvänner som kursen i kreativt skrivande gav mig för tio år sedan. En kurs som också gav glöd åt min penna och fick romanen Väntrum att börja växa fram.

20130318-142135.jpg

Boken som kommer ut idag heter Vägen tillbaka, och är skidskytten Helena Ekholms berättelse om karriären. Om kamp och strävan, misslyckanden och segrar, frustration och prestation. Hon tog sig tillbaka till världstoppen med hjälp av de verktyg som hennes mentala tränare, Stig Wiklund, gav henne. Boken är upplagd på ett sånt sätt att också läsaren kan få ta del av verktygen och få hjälp att sträva mot sina egna mål. Idrottstävlingar intresserar mig pinsamt lite, men efter att ha läst om Helena har jag upptäckt mig spetsa öronen när det talas om skidskytte.

Jag hade nyss familjens enda genuint sportintresserade hemma en timme innan han skulle åka och bada med mormor och kusin. Vi såg reprisen av Mästarnas mästare där Helena Ekholm är med. Jag gillade hela programmet, och poolen, tävlingen och inslaget om Magdalena Forsbergs karriär intresserade oss båda. I helgen åkte sexåringen skidor varje dag. Fredag långtur med skolan, lördag med pappa och söndag med febrig mamma som publik hemma på gården. På lördagen fastnade lilleman framför Världscupen i längd från Holmenkollen, och han konstaterade att det inte var en enda brun skidåkare. Det finns kanske flera anledningar att satsa på skidträning nästa säsong. Då när mamman är på vägen tillbaka.

20130318-144324.jpg
Hemmanetkollen

Bli snäll igen

Mamman till Lotta på Bråkmakargatan bad sin dotter gå upp på sitt rum och stanna där tills hon blev snäll igen. En svår uppmaning, eftersom det var mammans mått på ”snällhet” som gällde. Jag får hitta på andra sätt för jag har inget eget rum att stanna i tills jag blir snäll, men drömmer ofta om en friggebod, en skrivarstuga som är min.

Idag var snällmedicinen denna:
– Mamma Mu-läsning i kökssoffan
– Sonens elgitarrkonsert på blockflöjt
– Snabblunch utomhus (två meter utanför ytterdörren där jag sitter/ligger än medan gossen leker)
– Kattgos utomhus
– Sittande publik på skidtävling med en kvillerskrattande tävlande och två i publiken, varav en fyrfota.

Biverkningar: trötthet, kalla händer, varmt hjärta.
Effektens längd: okänt.

20130317-124119.jpg

20130317-124242.jpg

20130317-124307.jpg

20130317-124348.jpg

20130317-142226.jpg

Biverkning eller mitt dåliga jag

20130317-104349.jpg

Det är söndag och den nyinskaffade dosetten är påfylld med den starka arsenal som förhoppningsvis ska göra mig frisk. Än så länge är jag bara mer sjuk. Inte så konstigt. Listan över biverkningarna är lång, och det vore konstigt om kroppen inte reagerade på ett plötsligt intag av starka läkemedel. Så om det bara handlar om milda problem som ökad trötthet, mer värk i kropp och huvud och lite skruttig mage så får jag nog vara nöjd. Jag undrar om irritation är något jag kan skylla på medicinerna, eller om det bara är mitt tjuriga jag som klivit fram. Plötsligt är det svårt att stå ut med kaoset i källaren, i garderoberna, i tvätthögarna, i källsorteringen. Plötsligt längtar jag efter att bo på hotell utan egna prylar tills jag är stark nog att tillbringa dagarna utanför hemmet.

Städning, disk, tvätt och allt hushållspyssel utom matlagning är bland det tråkigaste jag vet. Och just nu nästan det enda jag använder min lilla ork till. Så deprimerande att inse. Eftersom jag misstänker att jag mår sämre mentalt om hemmet är ännu mer kaosartat så gör jag det lilla jag orkar. Men just nu får jag fnatt på att det lilla jag orkar är sånt som jag avskyr att göra – och fastän jag försöker, och min andra hälft gör det han kan när inte jobbet och tjänsteresorna suger all tid och kraft, så tar röran aldrig slut. Skit. I alla bemärkelser. Vilodagen kan betrakta sig synnerligen ohelgad. Jag svär också över att sonen sitter framför dåliga teveprogram eftersom mamman varken orkar följa med honom till kyrkan eller till pulkabacken när övriga familjen är på vift. Nu ska jag googla på hushållsnära tjänster. Eller billiga hotell. Eller medicin mot självömkan.

Eller förresten inte. Vi läser Mamma Mu.

Världen på besök

Det var inte många dagar sedan jag skrev om Zanzibar, och idag kom just Zanzibar på spontant besök i vårt kök. En elevgrupp (som jag just sett på lokalnyheterna) från den overkligt varma, vackra ön är på besök i vårt kalla, vackra grannskap. Delar ur gruppen satt nyss och åt kladdkaka vid vårt köksbord, tack vare en härligt spontan idé från grannfamiljen de bor hos.

Världen på besök. En vitamininjektion i febertillvaron. Och en anledning att använda de få ord på swahili som vi kan. Jag önskar att vi hade satsat på att lära oss mer under den tid vi bodde i Kenya, men det blev inte mer än de vanligaste fraserna. Lejonkungenvokabulären och lite till. På lillemans barnhem talades det engelska, med inslag av några få ord swahili. Tumbo – mage är det som han fortfarande minns. Läroboken kom fram, liksom ett sug att kunna swahili, ett språk som talas av 50 miljoner människor (varav bara 1 miljon som modersmål).

20130316-143430.jpg

Obama, vars far kom från Kenya (och enligt Wikipedia inte fanns med annat än under lille Baracks första år i livet) uppmanade i en tevesändning kenyanerna att undvika våld inför det nyligen avslutade valet. Enligt rubrikerna kring den här sändningen talar Obama swahili, så då kan man nog påstå att jag också gör det. 😉

För övrigt ett viktigt tal som jag hoppas i någon mån ska påverkat läget.