Havsnära oas

Det är en strålande vinterdag, och min lille har åkt på sitt livs första friluftsdag med längdskidor, varm choklad och apelsin i packningen. Medan han är iväg vilar jag med paddan på magen. Medicineringen har påbörjats och ger en ny slags trötthet, men jag välkomnar den. Nu händer det.

För ett drygt år sedan, precis innan jag förstod att jag var sjuk, var jag på väg hem och svängde av vid E4:ans fulaste ställe för att komma nära havet. Det som vi skymtar från köksfönstret. Isen hade lossat och flutit upp på stranden och det var så vackert. Och symboliskt. Kanske en bild jag behövde bära med mig under det här året. Det frusna ska smälta. Också den mest massiva is.

20130315-110611.jpg

Till den här platsen har jag återvänt några gånger under året. Kört nära med bilen och gått de få stegen till vattenbrynet. En försommardag innan frottéhanddukar och människor tagit plats på stranden. En höstdag när guldet i träden speglade sig i vattnet, och bara jag och en äldre man hittat till denna oas. Med öppet hav och välgörande ostörd horisont.

20130315-112426.jpg

20130315-112448.jpg

Den senaste tiden har jag längtat till den här platsen, så igår svängde jag ner för att titta på havet en stund. Men snön ligger djup till skillnad från förra året och vändplanen var inte skottad. Till slut hittade jag en plats att vända bilen på, men det var så halt att jag inte kom nån vart. Fast mellan en snödriva och en isfläck där framhjulen bara spann. Frustration och febertopp. Tack och lov fanns mor och bonusfar bara ett telefonsamtal bort och kunde efter ett tag komma med sand och spade. Och jag fick minsann se havet en lång stund.

20130315-112536.jpg

En bok blir till

Så många gamla skrivböcker som kommer till ytan just nu. Idag den bok där min första roman blev till. Jag bläddrar i den och minns handen mot pennan, pennan mot papperet och så småningom renskrivning som gav sida efter sida ett streck tvärs över. Klar.

Gårdagens hälsning från läsaren K susar söt i mig som nyupphälld sockerdricka. Hon berättar igen att Väntrum har gjort skillnad i hennes liv. Denna bok som började som en bild i mitt huvud, en scen i ett väntrum som plötsligt fanns i mig när jag promenerade från bussen en vinterkväll. Som fylldes på med andra bilder, utifrån och inifrån. En bok blev till. Orden i skrivboken var frön som nu kan läsas av vem som helst som får boken i sina händer.

Arbetsnamnet på Väntrum var ABCD. Nån läsare med bra minne som kan lista ut varför?

20130314-135020.jpg

”Barnen. Överallt barnen. Och deras föräldrar. Inte bara nakna kroppar, utan naken insyn i deras liv. Nyförälskade och gammelkära. Äktenskap och samboskap med grå vardag, eller krisen bakom hörnet. Och familjediskussionerna. Strategier för barnuppfostran som hon fick presenterade för sig. Oredigerade som om frånvaron av kläder också hade skalat bort integriteten, behovet av att bete sig som man borde istället för så som man alltid gjorde hemma. Som att ha klivit in i människornas sovrum. Tagit plats vid deras köksbord. Och hon kunde inte låta bli att tycka. Skriva osynliga listor över allt det som hon lovade sitt aldrig födda barn att det där skulle jag aldrig ha gjort.”

”Det fanns de som var annorlunda. Som var så som hon hade velat vara. Mitt ibland de solröda och brunbrända barnen en flicka med hud så ljus att den tycktes genomskinlig. Ett spökbarn. En änglaflicka. Höll sin far i handen hela tiden där hon gick i vattenbrynet. Och hans blick full av kärlek. Kanske är det bara han och jag som ser henne, tänkte Bea. Att de går där och håller varandra i hand genom evigheten. Ett förlorat barn och en far som alltid skulle vara förälder, fastän han hade förlorat. Hon visste att det inte var så. Flickan fanns där, liksom tecknen på sjukdom, men ändå behöll hon tanken. Som en tröst. Som om hennes ofödda också gick osynlig intill henne och höll henne hårt i handen.”

20130314-135058.jpg

Tack vare påminnelsen från en vän har jag nyss sett När livet vänder, med Tomas Sjödin, en person som gjort skillnad i mitt liv med sina ord. I böcker, i föreläsningar och i sommar- och vinterprat har jag hört honom, och inte en enda gång har jag gjort det utan tårar. Ett gott betyg på beröring. Och Tomas berör. Det mest väsentliga. I teveprogrammet fick jag äntligen se den trasmatta som jag sett framför mig många gånger efter att ha lyssnat på Tomas vinterprat i P1. Det går att höra det programmet fortfarande, gör det du som vill beröras. Och se När livet vänder. Bakgrundsmusiken i programmet var just den musik jag lyssnade på när jag skrev Väntrum, som jag lyssnar på ofta, ofta när jag vill låta ord födas eller vila eller landa. Arvo Pärts Für Alina.

Vägvisare sökes

Tankarna på mitt skrivande gror vidare. Just nu medan jag ligger i soffan och försöker mota bort värken i kroppen med vila, musik och annan smärtlindring. Musiken jag lyssnar på lärde jag nyss känna i en utmanande, inspirerande och tankeväckande dokumentär. Jason Becker – not dead yet. En nittonåring, en magnifik gitarrist och kompositör drabbas av ALS just när hans karriär tagit fart. De flesta som har ALS dör inom några år, men Jason lever och komponerar musik mer än 20 år efter att han drabbats av sjukdomen. Vi är ungefär jämnåriga, kanske gör det mig extra berörd. Under året som gått har jag varit begränsad av sjukdom, men långt ifrån lika begränsad som denne Jason. Jag är tacksam över det och över att min sjukdom är av den art som kan botas. På den vägen vill jag försöka bära med mig Jasons ord och musik. Den som han skapar med hjälp av endast ögonrörelser. Och relationer.

20130313-152835.jpg

Jag kan gå, om än sakta och inte så långt just nu, jag kan sitta, tala, sjunga, äta och kramas. När febern sliter på kroppen och gör det trögt att tänka har ändå både yrkesarbetet och författandet satts på paus. Nu när tillfrisknandet verkar närma sig drömmer jag mig framåt och funderar på hur det ska bli att komma tillbaka. På jobbet finns det andra som kommer att måna om att det sker i rätt takt och på bästa sätt. När det gäller skrivandet, min obetalda men lyckliggörande bisyssla så är det jag själv som får dirigera. Så jag börjar tänka redan nu, och låter drömmen om en skrivarstuga och ett aktivt författarliv finnas där som en hoppfull målbild.

Ändå är jag glad över att jag inte har låtit den mentala pennan torka under den här tiden. Korta diktrader på telefon eller läsplatta har fått ett nytt slags skrivande att vakna. Det möjliga. Förmodligen kommer poesin att leva kvar, men i målbilden är det romanerna som hägrar. Liksom besluten vad jag ska göra med det skrivna som redan är klart. Kanske mina läsare har några funderingar på det som jag kan ta med mig in i framtidsplanerna?

Romanen Väntrum har en fristående fortsättning som ligger klar i den digitala byrålådan. Några svängar har den hälsat på hos förlag och fått nej. Ska jag fortsätta med det tids- och kostnadskrävande förlagsflirtandet med hopp om utgivning? Eller ska jag ge ut också denna roman på egen hand, med risken att inte nå så många läsare? Och novellsamlingen med ett specialtema, som skulle kunna göra den till en utmärkt julklapp, vad ska jag göra med den? Ska jag känna mig nöjd och testa utgivning på egen hand eller läsa om och finputsa inför nya förlagsförsök? Eller ska jag rent av kosta på mig lektörer till båda manusen, och utsätta mig för både kritik och utveckling? Eller ge mig in i min påbörjade tredje roman med liv och lust? Eller strunta i det gamla och börja på nån av de nya romanidéer som det här året har givit frön till? Eller fortsätta spåret med att skriva sångtexter nu när några av de tidigare börjat få vingar och börjat flyga i körsättning? Eller ska jag satsa på poesin och samla ihop mina dikter till den där diktsamlingen som flera har efterfrågat?

Vad tror du? Vad tror jag? Vilken vägvisare ska jag följa?

20130313-152040.jpg

Revor som gör ont

Medan jag låg i min soffa och funderade på mitt eget författande kom en annan författare i vägen, och betydligt mer angelägna funderingar. Jonas Hassen Khemiris text i DN idag. Han skriver om REVA, som jag fyllts av oro för redan tidigare, men tar det ett steg längre än till polisens metoder för att hitta papperslösa. Visar på revor i bilden av ett välkomnande och varmt Sverige, där beskrivningar som avvaktande och svalt är för snälla omdömen om vårt land.

I detta land ska mina barn växa upp, i detta land har andras barn idag och under lång tid dömts och bedömts enbart utifrån färgen på skinnet och håret eller utifrån språkmelodin i deras familj. Ibland faller missmodet som en tung, mönstrad fyrtiotalspläd över mig. När feberfilten redan finns där blir det lite svårt att andas. Och bilderna på den mönstrade pläden sticker som nålar i huden. Nidbilder. Schabloner. Som trots revorna, trots alla år som gått inte bleknat.

20130313-093858.jpg

I detta klimat är det en utmaning att vara förälder, att försöka hjälpa sina barn att bli trygga, generösa personer som litar på och tror gott om sin omgivning. Det var mitt ansvar också när vi bara var blekhudade familjemedlemmar, men än mer nu när jag har min yngste i famnen. Hittills har hans upplevelser av utanförskap stannat vid menande frågor och okända barnahänder på håret, men vad är det som väntar? Vilka revor kommer vara ofrånkomliga i hans livsväv?

20130313-094514.jpg

Det hände här

Vi har just sett ett fantastiskt fint program om vår hemort. SVT:s Det hände här med Anders Lundin besökte Njurunda i somras. I programmet kallades allt Njurunda efter den gamla sockenbenämningen. Just ikväll kunde jag stå ut med det, fastän vårt större centrum som syntes mest i programmet heter Kvissleby. Vår postadress.

20130312-215130.jpg

De tidigare programmen har jag inte sett, men vill göra det. För här berättas stora historier om vanliga människor. Vi blev bedrövade över vad den starka yrkesfiskaren fick stå ut med från omgivningen på tidigt 1900-tal, av den enda anledningen att hon var kvinna och klarade att ta hand om både fisket och barnen efter makens död. Vi blev tårögda över en berörande kärlekshistoria, nedtecknad 1946 av en fiskare som seglade tvärs över Bottenviken till sin älskade i sin lilla båt. Berättelsen letades fram i en hög med dagböcker som låg bevarade i en byrålåda. Just dessa dagar har jag (som sagt) letat fram egna högar av dagböcker. Inte fullt så gamla. Men minnen som jag glömt fastän de är mina. Tänk så många berättelser vi själv och våra hemorter bär på. Det hände här.

20130312-214904.jpg

Minnen och drömmar

När jag letade efter en bra bok igår dök det upp en riktig bladvändare. Fortsättningen på den bok jag läste för ett tag sedan. Min egen dagbok, skriven av en nittonåring full av känslor och långt hemifrån. Jag blev påmind om min första tid i Afrika, om ett liv långt ute på den zimbabwiska landsbygden, om syskon med annan hudfärg, om min längtan efter kärlek och min rädsla för att aldrig få bli älskad.

20130312-110035.jpg

Jag minns dig. Nittonåringen med alla dessa känslor, och jag vet hur det kommer att gå. Har läst boken redan. Om bara några månader kommer du att träffa den älskade. Den du ska få dela ditt liv med. Exakt 23 år senare kommer du läsa dina egna ord sent om kvällen. I rummet intill sover din älskade, snart vuxna förstfödda, och bredvid dig ligger ditt yngsta barn, också han frukten av längtan och kärlek och av ytterligare en lång vistelse i Afrika. På andra sidan om honom sover mannen som, när du skrev de här orden, inte trodde att du skulle få möta. Och mötte strax därefter.

20130312-111104.jpg

Idag läser jag vidare, och förgyller simpel juice med kenyansk passion. Teet dricker jag i en favoritmugg från Nairobi och minns att det är två år sedan vi lämnade vårt Kenya efter vår första återresa. Den som ska följas av många fler. Idag berättar statistiken att någon har hittat min blogg via Vings sida om Nairobi. Mitt myckna bloggande och drömmande om Disneyland Paris gör att mina länkar till Vings hemsidor ibland får någon att hitta mig, och nu fick det mig att hitta tillbaka till researrangörens lockande sidor. Minnen och drömmar. Safari och Mombasakusten, och så en plats som jag så ofta drömmer om. Zanzibar. När vi bodde i Nairobi vann jag två hotellnätter på ett paradis. Breezes. Ett ställe dit man knappast åker bara över helgen, men det gjorde vi. Min mor, min dotter och jag. Min pappa hade nyss dött hastigt hemma i Sverige, långt ifrån oss, och eftersom vi inte kunde förändra något där vi befann oss gjorde vi helgresan till detta paradis. Mindes, sörjde, gladdes och drömde.

Jag drömmer om att resa dit igen, med hela familjen. Det är precis så vackert som researrangörernas bilder berättar. Titta bara! Det första kollaget är gjort med Vings bilder (tack för lånet) och det andra med mina egna.

20130312-113024.jpg

20130312-113051.jpg

Sound of music-feber

Precis som Sällskapsresan så var Sound of music, fastän av helt annan karaktär, en film jag såg mycket och mådde gott av under tonåren. Det gör jag fortfarande, och det är kanske ingen slump att båda blivit feelgoodfilmer även för min dotter, som numera är tonåringen i hemmet.

När Sound of music sattes upp som musikal i Sverige med Carola i huvudrollen såg vi föreställningen en vecka efter premiären. Dagen före min 25-årsdag. Vi satt längst fram och såg varenda minspel. Carola (som i lördags tog andan ur oss alla framför Melodifestivalen) var helt klockren i rollen som på många sätt liknade Julie Andrews Mariagestaltning.

20130311-110428.jpg

För några år sedan sattes musikalen upp enligt samma manus men med Pernilla Wahlgren i rollen. Naturligtvis såg vi också den föreställningen, eftersom vår då åttaåriga dotter redan älskade filmen Sound of music. Hon tyckte om musikalen, men jag var en usel medpublik som hade svårt att stå ut med huvudrollsinnehavarens gestaltning av en favoritfigur. Där var det varken trovärdig rolltolkning eller klass på sången. Jag minns fortfarande hur jag rös av obehag när hon sjöng Sök dig till bergen med nasal ton och bedrövligt uttal (”Sök dej till baaarjen”).

I Uppsala stadsteaters version av Sound of music, som vi hade den stora lyckan att se i lördags, har briljanta Frida Modén Treichl huvudrollen. Lite ärtigare, lite mindre nunneaktig än Carola, men en skicklig sångerska och skådespelerska. Hela uppsättningen var spännande. De gamla sångerna som det hade varit förbjudet att utesluta, men några nya och ett nytt sätt att berätta den gamla (verklighetsbaserade) historien om familjen von Trapp. Både sorgen och kärleken fick större utrymme, på ett sätt som jag uppskattade, och förutom att en del av ensemblens sånginsatser hade behövt slipas till så var det en fantastisk föreställning. Vi satt längst fram och hela familjen samt några vänner var med på musikalupplevelsen som var en fjortonårspresent till två barndomsvänner.

20130311-101159.jpg
Bild: Sveriges Radio

Den säkraste kontrollen på om en Sound of music-gestaltning håller måttet är om jag börjar gråta när Maria kommer tillbaka till barnen von Trapp. Det gjorde jag med Carola, inte med Pernilla, men med Frida. Och allra mest med Julie.

Resan tillbaka

20130310-140540.jpg

Bakom porten finns den första lägenhet där jag bodde som vuxen. Förlovade tjugoåringar var vi när vi flyttade in i ett gemensamt hem och en ny stad för oss båda. Uppsala. Igår reste vi tillbaka. Idag reser vi hem. Kroppen värker och kinderna blossar, men glädjen värmer mer än febern.

Musik, som jag ska återkomma till, och möten med många gamla vänner. Vänner från den tiden. Nyvuxenheten. Livsformandet. Familjeblivandet. Det var så tydligt de där åren att vänskap också ger en slags familjeband. Söndagmiddagar, födelsedagar och högtider firade vi med dessa vänner. Dem som kyrkan gav oss.

20130310-141543.jpg

Framför det kyrkfönstret vigdes vi, sjöng vi, formulerade vi vår tro och oss själva. Idag var vi tillbaka. En vän i predikstolen och andra i kören och bänkarna. Famnar i olika åldrar som berättade om dagar och relationer som har haft betydelse. De finns kvar. Inom mig. Och somliga möten, som ett med en nu åttioårig famn som får mig mer till mig varje gång jag möter den. Fastän så sällan är glädjen så stark och ömsesidig när det sker. Som att famnen gör de egna konturerna mer tydliga. Livgivande möten och vänskap som inte bryr sig om ålder eller avstånd. Som jag gläds åt att få uppleva det.

Heja Sundsvall!

Den här dagen ska bli bra. Sjukdomen ska inte få hindra möten med vänner och musikaliska upplevelser av olika slag. Ibland är det nödvändigt att satsa och glädjas även om det blir värre efteråt. Först musik på scen, och sen Melodifestival med gamla vänner. Ikväll röstar jag på Yohio och fortsätter glädjas åt Gina! Heja Sundsvall! Och heja dem själva förstås, de har kämpat för att ta sig dit de nu är, men nog är jag extra stolt sundsvallsbo såna här dagar. Och lycklig över att mina barn får växa upp i samma musikaliska mylla, världens bästa Kulturskola, som Yohio, Anna Stadling och Helén Sjöholm.

Igår gick det en svensk film på teve. Krama mig. Jag fastnade inte för den, men följde den till slutet för att se om det skulle dyka upp något som hakade sig fast. Det gjorde det inte. Möjligen ett leende i slutscenen som berörde, men annars inget. Då är det annat med filmen jag och fjortonåringen såg häromkvällen. Inspelad i (heja) Sundsvall! Äntligen har den kommit på DVD. Den är inköpt och allt extramaterial studerat noga. Bitchkram är filmen, och Eriksdal är huset. Vår kyrkas nyligen sålda sommargård som vi varit i så mycket, och saknar mycket. Vi kan numera se det ofta, för huset agerade inspelningsplats i denna starka film. Målgruppen är ungdomar, och ja, det stämmer – för jag älskar den! 🙂

Alla kvinnors dag?

20130308-095336.jpg

I hallen står tre par Converse. Ägarna, vår dotter och hennes vänner, sover efter en sen och varm filmkväll tillsammans. Tre vänner som känt varandra mer än halva livet och som sprider glädje omkring sig när de är tillsammans. Tre flickor ska ju inte kunna fungera ihop sägs det, och jag undrar varför. Är det inte ännu ett uttryck som förminskar kvinnan. En påstådd sanning lika verklighetsförankrad som den att man blir gravid av att slappna av. Så är det inte. De flesta blir med barn som önskad eller oönskad följd av sex. För allt fler av oss är det annat som behövs för att det ska bli barn. Laboratorium eller domstolar. Föga romantiskt, men frukterna desamma. De efterlängtade och högt älskade barnen.

Nyligen har Statens medicinsk-etiska råd kommit med en rapport där man tar ställning till assisterad befruktning. Av någon anledning, förmodligen nyhetsvärdet, så är det främst frågan om surrogatmödraskap som har lyfts i debatten. Diskussionerna pågår i kommentarsfälten till artiklar om detta, med lika mycket låsta positioner och påhopp som vanligt. Och grova förenklingar. Icke barnalängtande slår fast att barn inte är nån rättighet och att alla borde adoptera, barnlösa ser frågan genom sin längtan ofta utan det globala perspektivet. Jag är överens med SMER. Surrogatmödraskap är en svår fråga, men kan i vissa fall vara etiskt möjligt. Men när barn blir till i fattiga länder för att fylla rika människors längtan efter barn har det passerat min etiska gräns. Jag tänker på fjortonåringarna på övervåningen och anar att det finns kvinnor i världen som ser sina unga döttrar bli gravida, med alla risker det innebär, enbart för att de behöver pengarna. Därför uppskattar jag SMER:s formulering.

Samtliga i rådet anser att kommersiellt surrogatmoderskap inte är en etiskt godtagbar metod.
Kommersiella former av surrogatmoderskap riskerar att leda till exploatering av kvinnor och en kommersialisering av fortplantnings- processen och barnets tillblivelse. Det kan ifrågasättas om surrogatmödrar i kommersiell verksamhet handlar autonomt om de är i en ekonomiskt trängd situation.

Det finns kvinnor som på grund av fattigdom är beredda att låna ut sin kropp så att rika barnlösa ska kunna få barn. För mig är det inte en fråga som handlar om barnalängtan, utan om ekonomiska fördelningar och mänskliga rättigheter som skiljer sig åt beroende på var i världen du bor. Fattigdomens lösning kan inte vara att kvinnors kroppar på olika sätt används med syfte att tillfredsställa andras behov. Så länge det sker behövs Internationella kvinnodagen, och biståndsprojekt som stärker kvinnors och flickors ställning. Idag ger jag en SMS-gåva till Föräldralösa Barn, Adoptionscentrums insamlingsstiftelse. I arbetet med adoption har Adoptionscentrum fått unik kunskap och rika nätverk som har gjort att man de senaste decennierna har arbetat med att förbättra tillvaron för barnhemsbarn, givit stöd för att stimulera till inhemsk adoption och påverkat myndigheter och beslutsfattare om att barn på institutioner far illa. Tänk om alla de som kallar adoption för välgörenhet istället kunde ge en summa till det arbetet. Adoption är inte välgörenhet. Inget barn ska behöva växa upp och höra att föräldrarna var fina människor som räddade barnet från barnhemmet. Barn ska komma till föräldrar som längtar och älskar, och har kunnat släppa tanken på graviditet och blodsband. Då är adoption välgörande.

20130308-102947.jpg
Barnhem där barnen mår gott, och väntar på det godaste. En egen familj. Att få bli någons efterlängtade och egna barn.

En person kommenterade en artikel om surrogatmödraskap så här:

”Det finns ingen anledning till surrogatmödrar eller provrörsbarn. Världen är full av barn som behöver föräldrar. Det borde underlättas för folk att få adoptera. Varje familj borde ha åtminstone ett adoptivbarn”

Den personen menar alltså att vår dotter inte borde ha blivit till eftersom ägg och spermie fick hjälp att mötas. Den personen tror alltså att alla föräldralösa barn i världen kan adopteras. Den personen tycker alltså att det är bra för barn att hamna hos vilka föräldrar som helst, som hos rasister eller svårt sjuka.
Grova förenklingar och många gillande tummar på kommentaren. Vi människor gillar förenklingar. Men tillvaron är långtifrån enkel.